tavic

27-11-2011

Nästan en hel månad sedan det förra inlägget. Vad tiden går fort, som man brukar säga, vilket är ett väldigt underligt påstående. Tiden ändrar ju inte takt heller, eller? Vi är ganska självgoda varelser när vi säger att tiden går för fort eller långsamt, det är inte våra egna förstånd som inte hinner med, nene det är tiden som ”rör” sig långsamt eller springer iväg. Tid som fenomen är ingenting värt om man inte kan mäta den, och därmed mäta andra fenomen i förhållande till den. En dagslända skulle anse att vår tid på jorden, 80 år, är en oändlighet, medan vi kanske anser att en ek på 5000 år är oändligt. Allt handlar om perspektiv, jämförelser. För att någonting skall gå snabbt måste det finnas något som går långsamt, om något är stort måste något annat vara litet, om något är ungt så måste något vara gammalt. Dum smart, snygg ful, god och ond.

Om, när, jag säger att jag har förlorat mina bästa år, är dem förlorade för att de har passerat eller för att dem inte var goda(nog). Jag vet inte själv vad jag menar nämligen, jag tror jag lutar åt det första.
Jag skulle kunna räkna upp många saker jag anser mig ha förlorat, i den bemärkelsen att tiden för deras optimala tillblivelse har passerat, den oersättliga tiden flyr.
Det ger mig mycket ångest när jag försöker analysera min nuvarande situation, position, jämfört med vem jag var och var jag var för fem år sedan. Hur jag kommit hit, vilka (sen)vägar jag färdats på för att nå denna nuvarande destination, rättare sagt delmål. Jag har tillåtit mig själv att försöka illustrera mitt tankespår och skapa en lättbegriplig bild av min föreställning, förenklat så mycket det bara går. Jag vädjar alltså till er visuella perceptionsförmåga:

Förstår ni bilden, vad jag försöker förmedla?
Från att mitt liv har varit en någorlunda rak, normal, upplevelse, (även om det också självklart kan diskuteras) snubblade jag in på ett sidospår, alltså ofrivilligt och högst omedvetet, som kom att bli den ena onda cirkeln efter den andra.
Bilden är min subjektiva tolkning på kombinationen av hur jag trodde mitt liv skulle bli samt vad jag önskat att mitt liv skulle ha blivit, vilket som är den starkare drivkraften av dem två blir inte löst genom någon imaginär dragkamp i mitt huvud, jag vill bara påpeka dess existens.
Om detta virrvarr skulle fortsätt till slutet på mina dagar, vågar jag inte riktigt spekulera i.

Jag kan visst acceptera att jag en gång hamnade på detta snedspår, det händer väl oss alla då och då, det jag inte kan acceptera är att jag är tillräckligt intelligent för att se detta mönster i efterhand och ändå fortsätta låta mig luras av mina egna ord, min egen tröst, om att det skall bli förändring, att förändringen står bakom tidens husknut och väntar in mig, för att hoppa på mig, ruska om mig, kasta mig tillbaka till min fiktiva gyllene raka medelväg. Hur går det ihop? Vad är det för fel på mig?
Det finns ingen fråga jag har ställt mig själv fler gånger än den, jag frågar mig det ständigt, hela tiden!
Varför kan inte jag vara som alla andra, varför får inte jag vara som alla andra, varför hindrar jag mig från att vara som alla andra, varför vägrar jag att inse att jag inte är som alla andra…
Jag inbillar mig själv att den mest genomlysande strävan jag har är denna, att vara, att bli normal.
Hur kan då varenda handling och varenda tanke föra mig längre ifrån denna sanning?
Ju äldre jag blir desto mer upptäcker jag hur missanpassad jag är, säregen, i negativ bemärkelse.

Som sagt, jag skulle kunnat skriva en lång jävla lista på vad jag trodde jag skulle vara och vad jag önskat jag skulle vara och vad som faktiskt hände. Men, om jag för ovanlighetensskull skulle vända på det hela en gång, betrakta och analysera vad som faktiskt kom att bli en positiv utveckling, lärdommar, som detta trassel till liv skapat.

Dom är inte många och ännu färre vill jag publicera, så det blir en ganska kort lista på vad som faktiskt enligt mig blev något positivt eller bara inte negativt, alltså neutralt.

Jag anser mig själv ha blivit mycket mer djupare än vad jag någonsin skulle kunnat föreställa mig, det kanske låter lite pretentiöst, eller mycket..skitsamma. Det jag menar är att mina objektiva analyseringsförmågor har tillblivit och tar nu upp en stor plats i mitt logiska tänkande, men inte på bekostnad av min känslomässiga inlevelseförmåga som fortfarande behåller sin plats orörd.
Jag anser ha tillgodosett mig mycket kunskap inom ämnen som medicin, farmakologi, psykologi, kemi, fysik, biologi, matematik, det svenska språket, något mindre i ämnen som zoologi, religion, historia, filosofie. Jag är helt övertygad om att ALLA har tillgodosett sig kunskap från dessa områden, jag ville bara påpeka att jag har gjort det, mycket, över min förväntan faktiskt. Jag tror att jag inte skulle ha denna kunskap om allting skulle ha gått som jag velat från början och önskar idag.
Dessa är dem erkänt vetenskapliga områdena jag känner tydligt att jag har mycket större förståelse för än för fem år sedan. Jag skulle nog bli mycket besviken om jag skulle förlora denna förvärvade kunskap, därmed är det alltså något positivt som har kommit ur eländet.

Jag spar alltid allting i min dator, alltså jag spar allting som jag tror kommer ha ett affektionsvärde i en potentiell framtid. Jag tittar ibland tillbaka i dessa nostalgiska arkiv, jag förundras över hur jag resonerat kring saker och ting i mina gamla texter, hur jag uttryckt mig osv. Hur förändrat mitt kognitiva beteende har blivit under dessa år, hur naiv jag har varit, hur dum jag har varit.
Jag antar att många människor känner samma sak som jag, men jag tror inte det är lika vanligt att dem påtvingar sig själva att känna denna nostalgi med allt vad som kommer med; tårar varvat med skratt. Jag vet inte om jag försöker plåga mig själv, njuta eller lära mig av dem.

Jag är överlag glad över att mina kunskaper har vuxit i det svenska språket, att min vokabulär har vuxit, att min vilja att skriva bättre och bättre aldrig har upphört.
Det finns vissa nackdelar med detta också, jag har blivit mer kritiskt gentemot andras sätt att skriva och uttrycka sig i ord. Jag är någorlunda medveten om detta problem jag har, och vakar ständigt över min impulsivitet att ifrågasätta något som låter underligt (i mina öron) eller inte är uppfyller kraven på en korrekt meningsuppbyggnad (Alltid enligt mina personliga definitioner). Stavning brukar jag själv inte vara så bra på så därför blir det inte så mycket klagomål från min sida angående just det.
Vilket i sin tur bara påminner mig om vilken idiot jag är som tar mig rätten att kritisera någon annans ord…. Men men, så länge budskapet i texten, meningen, inte är alltför otydlig så försöker jag verkligen att hålla mig borta från att ge tillrättavisningar. Sen finns det ju vissa person som förtjänar att påminnas om deras bristande intellekt, men det är oftast bara för att de har en annan motbjudande sida som av någon anledning är tydlig, synlig, för mig, direkt eller indirekt. En återkommande sådan sida är ignorans född ur enfald, t.ex. att man blint tror på något som någon säger sig veta och försvarar det till en sådan grad att dem blir personligt elaka i en diskussion när man ifrågasätter deras faktiska och egentligen kunskaper om det dem diskuterrar.

Jag skulle vilja skriva lite om ordet tolerans, dess innebörd för mig och hur mycket ordet har förändrats för mig genom de senaste åren, men jag känner att det skulle bli ett alldeles för långt utlägg, så jag sparar den monologen till den ovissa framtiden.

God Jul, och Gott nytt år!

//Christoffer

Ikväll skall jag stänga dörren och bara tänka på dig. Jag undrar om ensamheten hittar mig ändå?

29-11-2011

Yey! Ett nytt inlägg!
Insikten som omnämndes förra gången har transformerats till verkliga handlingar: jag skall fasa ut en medicin som jag äter, Edronax, för att sedermera börja med en ny. Voxra. Som jag ser fram emot att få möta, jag hoppas inte den kommer göra mig besviken.

De långsiktiga antidepressivum som man utnyttjar idag omfattar vanligen någon av de tre signalsubstanserna Serotonin, Dopamin, och Nor-adrenalin, det kommer säkerligen att ändras då det bedrivs mycket forskning på området, det är många som använder sig av dem och därmed är det en stor inkomstkälla för läkemedelsföretag.
Ett nytt läkemedel som jag inte har någon erfarenhet av är typen Melatoninagonist, en medicin som direkt påverkar hormonet melatonin istället för signalsubstansen Serotonin, vilket kanske kommer att ersätta SSRI i framtiden, eller åtminstone vara ett komplement eller alternativ.
Men men, det kanske man får tillfälle att återkomma till senare någon gång.
Man vet inte riktigt hur dessa mediciner fungerar, eller varför, men man har märkt att om man hindrar kroppen från att ta upp dessa signalsubstanser (som jag nämnde ovan), och på det sättet höjer nivåerna av dem så mår människor bättre, ett tydligt exempel på okunskapen som finns kring dessa signalsubstanser är att det handlar om tre stycken, och inte en, samtidigt hjälper dem mot flera olika psykiska sjukdomar som t.ex. depression, ångest, panikångest, tvångstankar, tvångshandlingar och andra tillstånd av sänkt stämningsläge som tillhör dem. Möjligen har alla dessa kanske samma ursprung, men även det är motsägelsefullt då det ena inte nödvändigtvis behöver innebära det andra, alltså man måste inte vara deprimerad för att ha panikångest t.ex.
Man vet inte heller vad som kommer först, blir man deprimerad för att man har en låg serotoninnivå, eller får man en låg serotoninnivå för att man är deprimerad? Den gamla hönan och ägget!

Med detta vill jag bara påminna om att det finns så mycket okunskap om dessa signalsubstanser och medicinerna för att behandla dem, inte bara på ”vanliga människors” nivåer utan även hos de som utvecklar dem, forskarna. Man vet egentligen inte vad de gör hos oss varken biologiskt eller (till slut) genetiskt, därför tror jag att det är svårt att se hur dem påverkar människor subkroniskt eller kroniskt, eller människan i det stora hela, vad kommer följderna att bli av att vi tillsätter dessa antropogener (av människa producerad, alltså ej naturlig)?
Hur lång tid tar det innan människan anpassar sig till denna tillsatts? Hur många generationer?
Men orsakerna då?
Varför förblir dem, och blir verkligen fler människor oftare psykiskt sjuk?
På det första vet jag inte och på det andra ja, det blir vi faktiskt. Den procentuell ökning av människor som tar antidepressiva mediciner är högre än den procentuella ökningen av befolkningen.
Dem är inte i balans.
Till slut, om utvecklingen fortsätter dvs, så kommer denna grupp att bli en majoritet av befolkningen.
Kanske är det dags då att se till orsakerna, och inte symptomen som hela vården idag kretsar kring.
Man kan ju bara spekulera i orsakerna, men jag tror jag skulle kunna fånga upp dem allra flesta med några få ord; där Globalisering, Materialisering och Teknologi är dem ökande i sammanhanget och Religion, Kultur och Gemenskap är det som minskar. De tre första är ytligheter och de andra tre är till motsats mot ytlighetens lättsinne, mer ansvarsfulla och betänkande.
Materialiseringen är orsaken, Teknologin är förutsättningen och Globaliseringen är konsekvensen, resultatet. Dessa begrepp är så enormt stora, så man kan inte egentligen definiera dem, och vad som omfattas i dessa är nog ännu mer svårbestämligt, jag överlåter det till era egna kunskaper och ert eget förstånd och föreställningsförmåga.
Ett tankespår skulle kunna vara: Hur mycket av pengarna du tjänar går till att upprätthålla den faktiska kostnaden av att hålla din kropp mätt! (Allt annat är ju faktiskt bara kostnader till behov som vi själva har skapat oss, inte som vi behöver för att leva.)  Sedan kan man även diskutera värdet (att) leva, för det är ju ett väldigt generellt påstående.

Men! Om vi återgår till de första meningarna i det här inlägget så skall jag börja med en ny medicin, Voxra, som utöver att ha hämmande effekter på återupptagningen av Nor-adrenalin, även dopamin.
Jag har aldrig tidigare använt medicin för detta, men jag har hört många positiva effekter som jag hoppas på att få uppleva: att min inaktivitet, min apati, min olust skall om inte försvinna förminskas.
Jag skall börja äta den först på julafton, då jag har fasat ut min gamla medicin helt.
Till en början så har jag halverat dosen, och jag har börjat märka av dess effekter det har på mig, det här är andra dagen jag mår piss, trodde först att jag kanske skulle bli sjuk men det tror jag inte längre. Jag hoppas övergången kommer bli någorlunda smärtfri…

Vidare, så har jag bestämt mig för att genomgå en KBT- behandling till, men den kommer jag nog få vänta på länge då väntetiden är så lång på Ankaret. Allt som allt så är detta mina försök till att förändra mig, vilket jag måste göra för att kunna fortsätta plugga på universitetet på heltid, för att kunna bli normal, för att kunna få det liv jag försummat mig själv.
Jag ser mig själv som en ofullständig människa, pga. mina stora erfarenhetsbrister och andra komplex, jag hoppas jag kommer kunna rätta till dem, och därigenom ge mig den ro jag söker.

Framtiden är oviss, som den skall vara! Vi ses då ;)

Visste ni förresten att cancer i realitet har till 80% sin förklaring i livsstilsfaktorer?
Alltså matvanor, rökvanor, alkoholvanor och sex och samlevnad.
Endast enstaka procent är att hänföra till – Antropogena – livsmedelstillsatser , läkemedel, industrikemikalier eller miljögifter! Så man behöver inte vara så rädd för sin omgivning som man ofta får höra från dagstidningarna, äta inte det, undvik det, gör inte så och bla bla bla.

Sen kan jag berätta att den letala dosen för nikotin är densamma som för arsenik, 1mg/kg!

Serinda Swan, henne gillar jag =))

03-11-2011

Ett litet inlägg om vad som nu snurrar i mitt huvud just nu

Den senaste tiden (sen två månader tillbaka) har jag närmat mig en insikt, om mig själv och min psykiska (o)hälsa. Det är fem år sedan mitt först möte med ångesten och tvångstankar, och sedermera panikångesten, och det är egentligen dem tre som har format min sjukdomsbild.
Jag har varit inskriven på Ankaret (psykiatriska mottagningen i Haninge) i fyra år, lika lång tid har jag ätit SSRI och NRI, samt diverse tabletter för min dåliga sömn.
Min behandling började med och har fortsatt i samma spår att: att bemöta min ångest och kurera dess syndrom. KBT och medicin, medicin och medicin.
Även om den första tiden med medicinen var jobbig, och varje dos höjning kändes som ett nytt gehenna, har jag kommit att äta dem varje dag, och känt dem förändra mig, skonat mig från ångesten mer och mer. Men… Men, samtidigt fick mig att känna mindre glädje, mindre lycka, mindre tillfredställelse, mindre ro. Jag blev apatisk.
Det började med enkla, vardagliga saker som min likgiltighet tog över, från att vara bra eller dålig, goda eller onda, till att ha närmat sig en neutral punkt som i verkligheten inte finns.
Tinget, personen, händelsen väckte alltså inga bra, goda eller lyckliga känslor… den väckte inte heller några dåliga, förargade olyckliga känslor.. den väckte helt enkelt inga känslor.  Noll.
Jag hade visserligen varit en levande människa innan jag blev en zombie, så jag visste, vet, hur man agerar, jag hade förståelse för vad som var rätt och fel liksom bra och dåligt, men det kändes aldrig från hjärtat. Tidigare betingade saker, personer blev värdelösa i den bemärkelsen att det saknade värde, istället för att väcka en, eller flera känslor, väcktes inga.
Det skall dock understrykas att jag några gånger, har jag upplevt liv i mitt kalla döda hjärta…någon gång medkänsla, en annan gång sorg. Samtliga gånger har jag överrumplats så av känslorna att jag aldrig kunnat kontrollera dem och fallit i gråt, mer eller mindre.
Det har känts skönt att det faktiskt existerar en levande människa någonstans inom mig.

Jag har längt trott att detta har varit ett nödvändigt ont för att få uppnå frid från ångesten.
Att priset jag betalar för att den skall lämna mig ifred kostar mig det som faktiskt gör mig till en människa. Det jag tror att jag nu skulle ha kommit till insikt med är att det kanske inte nödvändigtvis måste vara så. Kanske har jag bara varit i en enda lång depression, jag uppfyller alla symptom för det, utan att någonsin blivit behandlad för det, eller så kanske det finns möjlighet till en annan medicinering som passar mig bättre, i vilket fall som helst, har insikten fått mig att vilja förändra min nuvarande situation, min psykiska situation, allt jag kan be om är att jag skall få min röst hörd när jag frågar om hjälp. Det jag önskar är att få leva igen.

/Christoffer Tavic

Det tar emot för mig att skriva i min egen blogg, det är väl därför den inte uppdateras dagligen.
Jag är inte intresserad av att berätta vad jag verkligen gör om dagarna, gå igenom dem i kronologisk ordning dag ut och dag in, berätta vad jag ätit, vad jag har haft på mig för ej-moderiktiga kläder, vilka affärer jag besökt eller vilka människor jag träffat och eller pratat med.
Den första och mest uppenbara anledningen är att ingen skulle vilja läsa detta, då är det helt ofrånkomligt så också onödigt för mig att publicera det publikt.
Det andra är att jag personligen inte har något intresse av att skriva om den ytligheten.
Jag finner dock ett nöje i att skriva, av allt att döma, det ger en tillfredställelse som jag inte riktigt själv har kommit underfund med, det ger mig en mental meningsfull prestation att kämpa mot, det kräver mycket fokusering från min sida till att fullborda ett inlägg.
Jag försöker ge det största utrymmet i texten till tankar, funderingar, andlighet osv. Jag försöker också ständigt att utveckla dessa, att bevara dem till framtida reflektioner och referenser.
För att min kreativitet skall komma igång brukar jag börja mina texter med en massa nonsens, där jag skriver om helt obetydliga saker, som nu.

Jag skulle i själva verket behöva en argumentation, en diskussion, en konfrontation, för att dessa tankar skall uppnå fullständig tillblivelse. Det kommer alltid att finnas luckor i mina påståenden och spekulationer, som jag dessutom vill fylla.
Men nu för jag en monolog, visserligen är det självvalt då jag har valt detta medium för mina tankar.
Vad motsägelsefull jag är, knasigt… förresten, heter det utöver monolog och dialog, också trialog? Om det är tre personer som pratar? Tetralog? Heptalog? Hexalog? Respektive för fyra fem och sex?

Bara för att komma till skott med någonting vad skall vi ta för ämne? Vad sägs om fenomenet verklighet? Har jag tagit upp det tidigare? Jag har faktiskt ingen koll alls på vad jag tidigare skrivit.

Jag är inte så säker på att jag skall definiera begreppet här med mina vaga kunskaper och som jag tidigare sagt utan motargument, men vi kan ju försöka.. hehe jag blandar lite jag och vi, lite –man- kan säkert komma in också, kanske lite dem med, men haka inte upp er på det utan det är mest för att jag ska hålla ihop meningarna.

Verklighet.
För att tillståndet verklighet skall vara sant behövs också en motsats, för annars har den ingen betydelse, därför måste även tillståndet overkligt också existera.
Vem, eller vilka bestämmer vad som är sant respektive falskt?
Vetenskapen, eller vetenskapsmän brukar ofta kalla sina experiment för neutrala, alltså att dom varken har värdet sant eller falskt från början utan blir tilldelade sina tillstånd först efter experimentet är genomfört. Men jag skulle vilja påstå att det är en lögn, eftersom det är dem själva som bestämmer utfallet eftersom de är dem som ger de obekanta variablerna dess värden, någonstans har utformningen av dessa värden skett, av en människa. En människa med egna värden och åsikter. Men det är väl därför vetenskapen också alltid är dagens sanning, varken gårdagens eller morgondagens. Därför tycker jag det är så konstigt att de kan säga: Det här är sant!
Eftersom det inte var det igår eller om tio år då någon kommer och säger: Nej, Det här är sant!
Jag tycker även att det är konstigt att man har så mycket tillit till värden som aldrig egentligen är sanna, än bara för ett kort ögonblick. Att man förlitar sig på en grund som är i konstant rörelse, som aldrig stannar upp. Vi tar ett ganska färskt exempel; till för ett litet tag sedan var ljuset ”det” som kunde färdas snabbast, nästan 300km i sekunden, eller exakt 299 792 458 meter  i sekunden. Ljus, är ren energi utan massa. Men nu har experiment visat att så kallade neutriner kan uppnå en hastigt över 300km i sekunden, och dom har MASSA (vilket enligt våra naturlagar skulle få dem att sakta ned), så hur kan någonting med massa vara snabbare än någonting utan?
Varför förlita sig på en ostabil grund?
Verkligheten liksom vetenskapen är ständigt i färd, den står aldrig stilla.
Så vem bestämmer återigen vad som är verklighet respektive overklighet?
Jag skulle kanske påstå att verkligheten är lika unik som varje individ är, varit och kommer att vara.
Vilka sinnen behöver vi för att avgöra om något är overkligt? Hörsel? Syn? Smak? Känsel? Lukt? Det/ett sjätte? Vi vet ju alla att våra sinnen kan bedra oss, speciellt om det bara är ett som har varit domaren för att avgöra ett värde på ett intryck.
Vi har ett selektivt minne, vilket för dom som inte är bekanta med ordet betyder att hjärnan själv väljer vad som skall minnas eller vad som inte skall minnas; om det är något vi senare skall minnas är aldrig minnena kompletta, det finns hål, tomhet mellan minnesbilderna, som hjärnan själv ersätter med lite vad som helst som är naturligt för dig.
Dessa hålrum expanderar alltmer ju längre (tid) det specifika minnet inte använts.
Om jag slänger in ett exempel här:
Tio personer bevittnar ett bankrån, två personer minns att förövarna hade röda kepsar på sig, tre personer minns att de hade gula mössor, fyra personer är fullkomligt säkra på att det faktiskt hade blåa pannband, och den en person hade minnet av att förövarna hade blåa pannband på en röd keps.
Vilka talar sanning? Ingen? En? Två? Jag säger alla, då dem alla hade ETT minne av någonting, och ju mer de tänker att de har sett den bilden av förövarna desto sannare blir det för dem, minnet förstärks av upprepning. Nu skulle jag vilja slänga in att egentligen är verkligheten bara en skenbild av våra sinnens ofullkomlighet, en person tror A och en annan person tror B medan det i själva verket var C, att vi orkar leva så här beror ju på att vi accepterar denna illusion. Att leva är att acceptera illusioner, om dig själv, om honom och om henne, om världen och universum om den text du nu läser liksom den kärlek du känner för din partner eller chokladkakan.

Jag skulle även hävda att så länge man är lycklig, så ifrågasätter man inte dessa illusioner, inbillningar om hur världen, verkligheten egentligen ser ut, åtminstone inte lika mycket som en person som skulle kalla sig olycklig gör, därför tror jag att det senare utvecklas mer, mentalt.
De tar, villigt eller ovilligt, in fler perspektiv, andra synvinklar på förhållanden mellan olika illusioner, eller en och samma. Dessvärre till motsats vad man skulle kunna tro på det jag nyss skrivit, tror jag inte att det besvarar frågor som personen funderar över, utan tvärtom bara föder nya, och denna ständiga jakt på svar är en ond cirkel där varje byte i själva verket är två nya frågor skapar mer ångest, mer oro och mer rädsla som i sin tur är dåliga förutsättningar för att uppnå den eftertraktade lyckan.
Att vara lycklig innebär således inte att få svar på sina frågor utan i själva verket låta dem existera utan jakt på svar, att acceptera deras befintlighet och ändå kunna känna sig tillfreds med det. Illusionen som den lycklige kallar för verklighet vaggar den själen till sömns, tröstas av sin egen ignorans och enfald, sin egen ofullkomlighet. Och, för den sargade själen finns ingen tröst.
Jag förstår alla former av verklighetsflykt, må det vara spel, alkohol eller andra droger, så förstår jag behovet, även om jag inte förstår innebörden och även om jag inte kan acceptera tillvägagångssättet.
Om en orientalisk ande hade givit mig tre önskningar hade en åtminstone varit att få ro till att ha obesvarade frågor vid liv i mitt huvud, utan att känna behovet att besvara dem. Någonsin.

Det får vara nog för den här gången, dagens fråga: Varför finns någonting istället för ingenting?

// Christoffer Tavic

13-10-2011

Så, nu sitter man här igen framför ett tomt vitt blad, virtuellt visserligen, men fortfarande väldigt vitt och väldigt tomt. Vit är (ju) oskuldens färg, ren och orörd är min tolkning av dess betydelse. Det tar ofantligt lång tid för mig att smutsa ner en hel a-fyra sida med mina skitiga ord.
Jag har en miljon tankar i huvudet, en miljon funderingar, så möjligheten till ett massivt informationsflöde finns, men på vägen ut stoppas dem av en blockad, av tullpersonal, som vet att bara en av tusen får passera och med den begränsningen måste de ständigt värdera varje tanke, varje ord, på hur vilken kapacitet jag (egentligen) besitter i det svenska språket att förverkliga dom till förståeliga meningar. Är min publik mottaglig för dem? Har det ens ett värde utan för mitt huvud och det sammanhang som existerar i den miljön de föddes i?

Jag måste hela tiden försöka hålla en röd tråd min text, men dessa tusentals reflektioner, grubblerier och undringar trängas, pressas mot den enda utvägen som finns, som är en enorm flaskhals. Jag har dock ett sätt att lätta något på trycket, och det är ställa varje tanke med ett efterföljande frågetecken, alltså som en fråga, på det viset kan jag upprätthålla ett åtminstone för mig ganska snabbt flöde av text utan avbrott. Jag vet inte om ni har uppmärksammat det här på min blogg, för jag försöker att INTE skriva så, men ibland slinker dem med iaf.
Ett annat sätt kan vara att göra dem metaforiska, att klä på dem kläder som på ett eller annat sätt döljer deras sanna utseende för att i, sin, tur bli synliggjorda i era ögon, hur förklarar man färger för en blind? Samma vanmakt känner jag i förhållande till er?
Våra munnar och vårt värdelösa språk är så löjligt hämmande som kommunikationsverktyg.
Senast igår uppmärksammade en annan medmänniska mitt språk, min studievägledare på komvux.
Hon tyckte jag kunde uttrycka mig så väl att de förvånade henne, medans jag satt där och kämpade för att jag kände mig så värdelös att jag inte kunde förklara för henne… jag kände mig så hjälplös när jag försökte sätta ord på mina viljor, funderingar och på deras tankar.

När jag läser igenom den texten som jag hittills skrivet blir jag så besviken på mig själv, hur påtagligt dålig jag är på att förklara vad jag menar, mellan varje ord och mellan varje mening finns det andra ord som aldrig får följa med till det färdiga pappret, som bara finns i mitt huvud.
Jag förstår om det för er upplevs som att jag kanske hoppar mycket mellan olika förklaringar, tankespår och idéer. Men ändå så är det här det bästa sättet för mig att få ge uttryck för dem, för om jag skulle försöka mig på detta verbalt, i en muntlig konversation skulle det bara ta stopp, därför väljer jag ofta att inte säga någonting, för att jag inte vet hur jag skall beskriva tankarna och känslorna som bara vill få utlopp så att dem kan säga sig ha förekommit.
Och detta har gjort mig till en utåt sett tyst person, jag har alltid i hela mitt upplevts som lågmäld, stillsam och dämpad, jag har fått höra det så många gånger.  
Jag förfogar inte över någon socialkompetens, jag vet inte hur man pratar med människor, jag försöker, (men) och ju mer jag försöker desto dummare känner jag mig, för varje ord kommer jag bara ytterligare till insikten över att jag inte har en aning om hur man pratar.

Jag försöker hela tiden att bättra på mitt vokabulär, att utöka mina möjligheter att göra mig förstådd, men det enda sätt som jag vet att komma till denna så eftersökta  ljuvliga framgång är att träna, att träna på att skriva, att träna på att leka med ord, få dem hitta nya vägar och andra ordkompisar.
Så på ett långsiktigt, och djupare plan är min blogg samtidigt som det är ett medium för mig och mina uttryck även en träningsplan, där jag får, gör, och kommer experimentera med alla möjliga ordkombinationer.

Jag har en läsekrets, en förvisso väldigt liten, men den (ni) finns ju faktiskt ändå, när jag tittar på statistik över min sida, jag får flera besök varje dag, och flera besök från enstaka personer dessutom, fortfarande! Även fast jag inte skrivit ett ord på flera månader så väntar ändå någon på att få läsa dem. Jag önskar att ni kunde ge er tillkänna för mig, för jag vill hemskt gärna veta vilka mina läsare är, jag får ytterst få kommentarer även till stycken där jag blottar en aldrig tidigare visad bit av min själ för allmänbeskådan. Svara gärna på den fråga jag kommer ställa sist i dagens inlägg.

Och så, nu när jag har skrivit av mig lite, om att jag i självaverket inte kan skriva eller prata så fortsätter jag med någonting annat.

Mycket har ju hänt sedan jag skrev senast ett fullångt inlägg i april, eller mycket och mycket, för människor som faktiskt lever och inte vandrar runt som en mållös zombie som jag kanske det inte är så mycket, men i min pyttelilla värld så händer det saker ibland per min definition alltså.
Jag fick en dubbelt så stor utbetalning från mitt försäkringsbolag under sommaren, jämfört med det jag fick i våras, likväl har jag fortfarande dessa stora hål i min plånbok för pengarna har bara försvunnit, till det tomma intet är min övertygelse, och ingen annan får säga något annat :D så nu sitter jag här med ett halvt studiebidrag och kan inte ens betala mina räkningar varje månad. Det är litet skönt att vara fattig också, för jag behöver aldrig fundera på vad jag ska lägga mina pengar, vad jag ska köpa eftersom: jag inte kan köpa något. Tack och lov så kan man ju överleva ändå, även fast man inte har några pengar. Världen slutar ju inte att snurra för det liksom!

Mamma har flyttat, till Enköping, med en ny karl. Jag hade faktiskt strax innan jag påbörjade detta anförande, ett samtal med henne. Jag försökte förklara vad jag känner, vad mina syskon känner med mig, om henne. Hur utelämnade mot världens alla sorger och bedrövelser vi känner oss utan henne som stöd, utan hennes delaktighet i våra vardagliga bekymmer och även såklart vid återkommande tillställningar. Vi har varit en mycket tight familj som ställer upp för varandra och utan vår mamma är vi helt enkelt inte kompletta, jag, vi saknar våran mamma, vår gamla mamma. (Inte till åren kommen dåra)… det gick inte så väl, jag försökte så gott jag kunde, men jag kunde inte hålla tillbaka mina tårar, jag hatar att gråta för jag blir inte alls lättad när jag slutat… verkligheten är ju kvar.

På tal om saknad så avlivade vi, eller rättare sagt jag eftersom det var jag som beslöt och betalade för det, vår, min katt Sessi. Världens bästa katt, hon var mycket speciell och hade höga krav på sina nära, hon var ofta lite grinig och inte alltid så lätt att ha o göra med. Men innerst inne hade hon ett gott hjärta, ett stort gott hjärta. Hon ville alltid vara i närheten av någon, alltid bli klappad och känna sig omtyckt, aldrig ville hon vara ensam. Min farmor och lillasyster var med på kliniken, och farmor sa då något som jag fortfarande känner trygghet i. Nu slipper hon vara ensam, aldrig mer kommer Sessi vara ensam. Och det är jag glad för, även om hennes bortgång ger mig mycket sorg finns det åtminstone en positiv del i det.

Jag ögnade snabbt igenom inlägget från april och såg att jag kämpade då med Kemi A och Matte C.
Tanken var då att jag skulle till hösten, som infinner sig nu, börja på det Biomedicinskaanalytikerprogrammet. Så vart det inte! Jag misslyckades fullständigt med kemin, det var alldeles för svårt för mig, och på distans dessutom, omöjligt. OMÖJLIGT. Så följaktligen blev det inget universitet för mig den här gången. Jag försöker mig på kemin igen, nu på lärarledda lektioner i skolan, och det går mycket bättre, men fortfarande ruskigt svårt, och för att få 50% ersättning från CSN, pluggar jag även geografi, jag valde den kursen som jag trodde skulle vara enklast och fan det är det också! Barnsligt enkelt. Nästa termin blir det Kemi B, och Biologi B som jag sket i eftersom jag inte klarade av kemin i våras, sen är jag klar, äntligen.

Då ska jag minsann söka till BMA programmet. Eller det är åtminstone min nuvarande utgångspunkt, jag har lite andra potentiella vägar som man kan traska på. Men eftersom det fortfarande är på spekulationsstadiumet i mitt eget huvud så säger jag ingenting, det är fortfarande inom medicin så det är inget häpnadsväckande som skulle få jorden att tippa över =)

Det får vara nog för den här gången, nästa gång blir det lite prat om Gud, om livet och universum, och våran existens. Oändliga ämnen alltså.

//Eran Christoffer Tavic (bara, alltså ingen Robin eller Klingvall bara Christoffer och Tavic!)

Dagens fråga (till ateisterna): Varför skall jag göra gott och inte ont, om det onda lockar mig och jag kan undgå straff?

02-05-2011

Jag tänkte bara meddela att min blogg, skall ta sig en oförtjänt välbehövlig rast!
Jag kommer återkomma när min motivation gör det, tills dess, får ni mina kära läsare badda edra ögon i annat!

Trevlig sommar eller nått och på återseende...

19-04-2011

Tisdag, 19 April 2011.
Jag gjorde förra veckan ett försök att komma på rätt spår, igen, med mitt liv.
Ett försök att ge mig mer, av allt! Men självklart bara efter några dagar, dras mina ambitioner och framtidsplaner bort som en matta under fötterna, man faller och hamnar på rygg, ligger och sprattlar med armar och ben i luften som en uppochned vänd sköldpadda, oförmögen att resa sig upp...

..Jag trodde att jag bara hade blivit (ordentligt) förkyld, men när temperaturen fortsatte att svalla, och dagarna fylldes allt mer av andnöd, likt en spänd livrem runt bröstkorgen, tyckte jag i förgår att det får faktiskt vara slut nu. Jag ringde min bror och frågade efter en inhalator, Bricanyl, för att förbättra andningen, kramplösande och såna grejjer. Jag har ju en lungkapacitet som en nyfödd bebis, baaah!
Men han tyckte jag skulle åka in akut istället, så jag ringde  papski, det tog emot lite då det var rätt sent på natten.
Väl framme på akuten blev jag undersökt och de berättade för mig att mina värden inte var så bra (NEHE! Jag kan inte minnas att jag någonsin haft bra värden när jag varit hos doktorn) och de sa att jag måste stanna över natten, och göra en datortomografi röntgen på morgonen efter (då dessa inte är igång under natten). Jag hann ungefär sova en timme, i ett enskilt rum, på den reumatologiska avdelningen. Innan jag blev uppkörd dit fick jag en blodförtunnande spruta:
De trodde att jag skulle ha en blodpropp i lungan.
Tidigt på förmiddagen fick jag en röntgen tid, i en sådan här datortomografi, en skiktröntgen.
Jag hade inte tänkt alls på vad det var för typ av röntgen, men så fort jag la mig ner på britsen till den enorma maskinen började jag känna mig lite besvärad av vad som faktiskt skulle komma att ske, det hade kvällen tidigare tagit tre stycken olika sköterskor sju försök att sätta i en PVK (kateter i en ven).
Genom PVK sprutar de in en vätska, kontrastvätska. Kontrastvätskan består av jod, jod eftersom den upptar strålningen som röntgen maskinen avger och detta ger då en tydlig bild av mina blodkärl på skärmen då dem lyser upp. Att ligga i en sådan här maskinen var faktiskt bland det värsta jag har gjort, att ligga med händerna överhuvudet, att veta, om jag försöker röra mig, så kommer jag upptäcka att jag inte kan det, och då kommer jag få panik. De 10 minuterna jag låg i den kändes som timmar, men när det väl var klart så var det bara upp till rummet igen och vänta på provsvaren.
Det visade sig turligt nog att jag inte hade fått någon propp i lungorna, utan det var lunginflammation, visserligen är den ju jobbig i sig. Utöver att de kunde konstatera detta på mig så blev jag lite glad över deras entusiasm när jag berättade om min bakomliggande sjukdom, han blev mäkta förvånad över att jag gått så länge, snart två år, med den här konstant angripandes i mitt system, han skickade en remiss till en hudläkare, men eftersom jag redan har besökt en sådan tror inte jag att det kommer leda någonstans, vi får se när jag väl träffar den.
Jag upplever mer och mer hur anmärkningsvärt sjuk jag är, hur mycket och hur ofta. När man är kronisk sjuk, så glömmer man ibland bort att det faktiskt är onormalt. Äter tio olika mediciner, träffar läkare, många många gånger per år, har värk, är sliten, är trött, är miserabel. Och sen när man pratar om sjukvård med sina vänner så känns det så naturligt för mig att jag glömmer bort att de inte alls har min gedigna erfarenhet av den här bedrövliga världen. Jag vill inte vara patient längre...
Jag vill inte vara sjuk längre, jag vill inte äta några mediciner mer... som en normal människa.

I mitt sökande så har jag nu fått komma till S:t Görans, på tisdag nästa vecka. Kanske där kan jag utesluta mer saker i min jakt på svar angående vad som är fel på mig!

Idag har förutom, hostan, tröttheten, och andnöden, Schmidt varit här och hälsat på.
Och nyligen ikväll var även min bror Micke och Betti här, det var kul att se honom faktiskt, inte träffat honom sen han flyttade ifrån oss för ett och ett halvt år sen, jag tror åtminstone inte att jag gjort det, men mitt minne börjar mer och mer bedra mig, som en guldfisks minneskapacitet är mina minnen borta så fort jag avslutar något, jag tror jag kommer bli tidigt dement :D

Fick en räkning på 1700 kr från Comhem också idag, kul! De vet verkligen hur man tar betalt för sina tjänster, jag har bredband large och tv-medium... äckel comhem...ÄCKLIGA.

Just nu är det Kemi A som gäller på distanskurserna, matte C fortfarande i skolan, jag har ju varit där så löjligt sällan, en-två gånger i månaden ungefär, att jag tror det kommer vara nästan omöjligt för mig att bli gödkänd. Men jag måste...
Jaja, imorgon är det tidig påskmiddag hos mor min, ska bli kul att träffa familjen och mjaumut :)
Detta får avsluta den här uppdateringen, be well!

/Tavic

Datortomografi

09-04-2011

Från begivenhetens högborg, strömmar dem ut, intets soldater.
Deras enda intention, är att föra ett skoningslöst krig mot de ej närvarande.
Innanför slottets murar, ni alla aningslösa är för vad som utspelas mellan oss och dessa onda andar, upprymda av stundens förtjusande lustar existerar vi inte.
Utanför står vi och betraktar slottets felfria trädgård, härifrån står var enda buske var enda träd var enda blomma på sin rätta plats. Om detta inte är perfektion, vad är då mer fulländat?
Vi ser ej varann och intets här närmare sig likt en flock lejon som gör sig beredd att anfall sitt byte.
Ont anade sluter vi våra ögon, gör oss redo, vi sätter på oss våra rustningar, fastän de är lika porösa  som luften själv, låtsas vi att det är av den tjockaste pansar. Vi försöker avlägsna oss, under ständig attack av deras piskors rapp.
Tro inte att de är försvarare av palatset, murarna är helt ogenomträngliga.
Vi försöker fly, men ju mer vi försöker desto fler blir dem, desto närmare kommer vi deras ambition.
De vill ha oss där, de livnära sig på att suga ut våra ständigt sökande blickar, våran längtan efter ett meningsfullt sammanhang.
Ju' urholkade vi är, desto totalare blir deras närvaro sann. De blir berusade när våra innehållslösa själar förändras till att bli absolut meningslösa.
De facto, när våra andar är helt tömda, är deras uppdrag slutfört; när deras mästare är det enda som fyller oss.
Så vad kan vi göra? Hur kan vi försvara oss mot denna oundvikliga, slutliga undergång?

Det är detta svar jag nu söker.
Känslan av ensamhet är så förkrossande. Min ensamhet tar sig an alla områden, inte bara det själsliga utan även det fysiska och existentiella. Likt en hand runt en strupe kväver den all koncentration och all vilja till att färdas framåt. Den lämnar bara kvar en kraftlös skugga av mitt sanna jag, helt maktlös inför livets och vardagens olyckor och misslyckanden. I ett tomt skal färdas mitt fysiska jag omkring i en helt oförstående värld av olösliga ekvationer.
Denna blogg, detta skrivande, är den enda genuina kommunikationsväg min själ har gentemot verkligheten. Varför jag bara kan visa mitt renaste själv genom det skrivna ordet, vet jag inte.
Ännu en gång drog väl jag den kortare stickan. Nostalgisk inför gårdagen och deprimerad inför nuet och pessimistisk inför framtiden; det är så påtaglig att man kan känna den utan att ens vara medveten. Naivt skönmålar jag mina drömmars mål för att ha skäl att överhuvudtaget försöka låtsas kämpa på. Ensamheten påtvingar sig själv och tar upp alltför mycket i mitt livsrum för att jag någonsin skall kunna acceptera den som min följeslagare genom livet.
Jag lider av kronisk ensamhet, min odödliga vedersakare, en oändlig eller livslång kamp, som jag är så trött på att kämpa mot, trött på att den skall forma mig och mitt liv, rädd för att den skall forma min framtid.

Likt ett grässtrå i öknen existerar jag fortfarande vid er.

// Christoffer Tavic

27-03-2011

Åh, vi har främmande. En besökare!
Det är våren som står och stampar av sig på dörrmattan och förbereder sig för att när som helst kliva in. Alla älskar vi våren, snön den töar, dagarna den förlänger, ljuset den illuminerar, och temperaturen den uppvärmer.
Hur vänliga vi än är mot denna årstids inträde, hur mycket vi än välkomnar den är det ändå bara förrätten, inför huvudrätten, som är nästa gäst, den som vi alltid väntar och väntat på. Ty det är  sommaren... Gud va' vi älskar den, värmen, semestern, befrielsen av att inte betungas av tjocka och massiva, ibland kanske ohanterliga vinterkläder.

Jag  ju då inte den gemene allomfattande mannen.
Sommaren är Inte min favoritårstid! Hör o häpna, att säga att man ogillar sommaren är det mest osvenska som finns, det är nästan värre än att svära i kyrkan.
Varför ratar jag då sommaren? Egentligen gör jag det faktiskt inte, jag förstår förvisso varför man tycker om den, förälskas i den. (men: )
Jag är alla insekters antagonist, känns det åtminstone som.
Min sjukdom har uppträtt när det har varit som varmast på sommaren (Juli),
värmen och solen steker mitt ömtåliga matta  svaga huvud, och det händer att det känns ibland som om jag skulle få solsting!
Ångesten och avundsjukan att inte göra allt som alla andra gör under sommartider, blir högst verklig.

Något som jag emellertid brukar hålla av som något mycket värdefullt som inträffar under sommaren är att åka till mina föräldrars landställe i Kumla. Den platsen är helig för våran familj, när man är där känns det som om man åkt hundra år tillbaka i tiden och man blir mycket närmare ett(et) med naturen. Kumlas gigantiska träd tar verkligen ner en på jorden. Man känner sig så obetydlig när man står bredvid deras massiva kroppar, som sträcker ut sig upp mot himlen, och då har de ändå stått på samma plats i tusen år, 50 generationer har sett trädet växa upp till vad det är idag, och minst 50 till kommer att se den fortsätta försöka nå himlen. Vädrets makter och fenomen har ärrat dem, men de är så orubbliga och så fyllda av visdom att det knappt berör dem alls om blixten slår ned i dem.

Vi får se vad som händer med stackars gamla Kumla nu när min föräldrar är skilda.
Idag var jag på middag och träffade mammas nya karl. Jag har tidigare träffat pappas nya kvinna.
Jag måste säga att hur glad jag än är för deras skull att de hittat någon ny, så kan jag inte hjälpa att känna mig besvärad. Kanske är det bara det att det är den här situationen som är så främmande för mig att mina känslor inte riktigt vet hur de skall göra.

Jag skrev tidigare att jag träffat Martin och att jag skulle träffa Micke.
Jag har nu träffat båda två och måste säga att det känns underbart, nostalgiker som jag är blir jag så uppriktigt, ärligt, rörd av känslorna och minnena de återuppväcker inom mig.
En av mina största önskningar är att dessa två skall förbli livslånga vänner till mig.
De förstår mig, och accepterar (tror jag åtminstone) mig så mycket att jag aldrig blir obekväm i deras närvaro.
Vi gick till Casinot (cosmopol) i fredags, vi åt på deras restaurang, och även den här gången blev jag förbryllad över deras begränsade meny, men det gör inget alls.
Micke och jag spelade bort lite slantar, men Martin vann faktiskt precis innan vi skulle gå och han var den enda som gick plus av oss.
Sedan jag blev sjuk för första gången, 2006, har jag inte druckit mig full, och gångerna jag druckit alkohol överhuvudtaget kan jag räkna på en hand. Men jag drack faktiskt två öl på Casinot :D
Det hade varit så länge sedan, och det var ju så gott! Underbart paradisiskt gott!

På fredagskvällen, medans jag var på casinot var Micke (min bror) och hans sambo Weronica på BB och fick runt sjutiden sin andra son, Aleksij. Så nu har vi blivit en mer i familjen och det känns så bra, jag skall även vara gudfar till honom så det känns ju ännu bättre. Han är så lik Nikolaij, deras första son. Vilket syskonpar de kommer bli i framtiden. Grattis och all lycka till er.

Mina studier fortsätter och det är stora gupp jag skall komma över inom både matematiken och fysiken, för att bli godkänd. Men än har jag inte gett upp, så det är bara att kämpa vidare, tills man stupar...

Slantarna som jag fått från försäkringen har nu tagit slut, eller rättare sagt, det kommer när som helst ta slut, på tisdag faktiskt, då jag skall till tandläkaren och dra ut min visdomstand.
Redan när jag var arton nitton år så tyckte tandläkarna att jag skulle dra ut den här tanden, men eftersom jag vämjdes vid tanken på att någon skulle "operera" bort tanden, att det skulle ta en och en halvtimme och att jag skulle få gå med blåmärke på kinden i två veckor, så avstod jag då och tänkte att det blir ett senare problem. Nu har tiden kommit ikapp mig, nu har mitt gamla jags handling börjat uppvisa tungsinta konsekvenser. Jag lagade tanden tillfälligt i december för att sedan så fort som möjligt dra ut tanden. I förra veckan gjorde jag en så kallad panoramaröntgen, där en maskin röntgar runt hela huvud och därmed gör alla tänder synliga. Efter att ha konstaterat att inga större nervtrådar gick genom tandrötterna beslutade vi att jag skulle dra ut den, den 13 april. Nu har detta blivit framskjutet, efter att någon har lämnat återbud. Och det är nu redan på tisdag jag skall göra detta ingrepp, klockan tjugo över sju på morgonen. Jag har försökt beskriva min rädsla inför detta till min tandläkare och jag hoppas allting kommer gå bra, jag skall överlämna de mesta av min ångest till stesolid.
Något positivt i detta är det kunde konstatera att jag inte hade några hål i de andra tänderna, vilket jag blev mycket glad för.

Som sagt, så har mina pengar tagit slut, nästan. Men jag har faktiskt ändå inte "slösat" bort dem, jag har försökt att köpa så mycket som möjligt, så att jag har något materialistiskt att känna på, se på när pengarna är slut. Teve, bluray, laserskrivare, blodtrycksmätare, jackor, byxor, tröjor, hörlurar, hår trimmer, nya täcken och kuddar, en ny plånbok (med eget tryck på :D ), några underbara smycken. Jag har nollat mitt kreditkort som var uppe i 13 000, jag har även betalat av 3000 i andra skulder.
Så med mina mått mätt har jag fått väldigt (!) mycket för mina pengar, mycket mer än vad jag någonsin tidigare fått, jag hatar att stå utan något fysiskt kvar efter en stor summa pengar, vilket har hänt många gånger förut.

Så, detta får avsluta mars sista inlägg, mina ögon börjar se tre skärmar och de tar jag som ett tecken på att jag skall gå och lägga mig. God'natt gott folk!

/Chris Tavic!

Casino Cosmopol i Stockholm

Panoramaröntgen hos tandläkaren, se så roligt man har det i den!
Man känner sig inte dum alls...

Gammal bild på Martin (till vänster) och Micke

Två gamla bilder på mig

20-03-2011

Ännu en helg går mot sitt slut, och en ny veckas utsikter nalkas i horisonten.

Det har varit en tuff helg faktiskt, jag har haft mycket ont, mycket inflammation, speciellt i mina ben, så det har varit svårt att gå. Det brukar vanligtvis gå över under en dag, men nu har det suttit i sen i fredags, vilket är lite underligt. Det har dock börjat att släppa, vilket är mycket skönt.

I fredags kom det jag hade beställt från netonnet, det vart en 50" LG Full HD! teve =) den är jättefin och gör sig bra i mitt lilla rum, jag köpte även en blurayspelare som jag kunde koppla in på mitt nätverka, och se filmer från datorn på tvn, mycket bra! Jag köpte en laserskrivare också, dock har jag inte plockat upp den ur kartongen än, jag vet inte riktigt var jag ska ställa den, sen vart det en Blodtrycksmätare, den tyckte jag verka rolig :)

Igår hände det något oväntat men väldigt roligt.
Jag har tidigare skrivit här i bloggen om den stora saknaden jag känt för mina vänner, speciellt Martin och Micke, de både stod mig väldigt nära och vi umgicks väldigt flitigt, oftast dagligen. Sen... ja, gjorde vi inte det längre, och två långa år har gått. Jag har försökt att jaga Martin, men det har varit lättare att kontakta de döda än att få tag i honom. Så jag blev extremt förvånad när han kontaktade mig och frågade om vi skulle träffas och ta en kaffe. Så klart! Det var jätteroligt att få träffa honom igen, att prata om allt som det finns att prata om, vi har ofta legat på samma intellektuella nivå, vi har snarlika värderingar och uppfattningar vilket har gjort att vi passat som vänner med stort utbyte, ur mitt perspektiv åtminstone. Det var kul, enormt roligt. Jag hoppas vi ses snart igen!

Micke har jag planerat att träffa på tisdag vilket även det ska bli väldigt roligt, tummen upp för denna händelseutveckling!

Min värld för övrigt rör sig väldigt långsamt, sjukdomen äter upp mig inifrån, jag äter mediciner mot allt möjligt. Jag skulle kunna sjukskriva mig igen, men då skulle även mitt liv stanna  upp och det vill jag verkligen inte, jag hatar mitt tröga, mindervärdiga liv, men att det helt skulle stanna, skulle jag inte palla. Jag måste, oavsett hur ont det gör, hur trött jag är, hur sliten jag är, fortsätta. Fortsätta att utvecklas, fortsätta att försöka nå, Något mål! Jag har nu sökt in till Biomedicin till hösten på Karolinska, och jag ska göra allt jag kan för att bli klar med de kurser jag behöver för att komma in.
En smärta som bara växer och bara ger mig mer ångest, är hur dessa senaste Fem år (sedan jag vart sjuk för första gången) varit bortkastade, förslösade, av vadå? Sjukdom? Inflammationer? Ångest och depression? Helt värdelöst och förspillt. Ju mer jag tänker på var jag istället skulle kunna ha varit, desto sämre mår jag.

Något som aldrig tycks bli fri från är denna trötthet som jag konstant bär, jag vet inte var den kommer ifrån, psykisk, medicinsk. Ingen aning. Ingen har velat undersöka det heller för den delen.
Jag fick ju den här medicinen modiodal, som är till för att personer som lider av narkolepsi, alltså personer som har ett fel i hjärnan som gör att de får plötsliga sömnattacker, dessa skall alltså förhindra att man somnar, problemet för är ju tyvärr att jag fortfarande är så trött att jag kan somna på tom. de här tabletterna, detta känns inte bra. Det verkar som om min trötthet är ofrånkomlig.

Jag låter detta bara vara ännu ett uppdateringsinlägg, inga tankar diskuterar jag, ingen värdelös poesi får jag fram, inga drömmar delar jag med mig.

Bläh för allt!

/ Christoffer

15-03-2011

Jag saknar hur du kunde ta mig till de vildaste fantasierna, jag saknar hur du kunde uppoffra dina ögonblick så altruistiskt att det kändes som att det var jag som du fanns till för. Jag saknar dina godtrogna tolkningar av mina påhitt. Jag saknar dina klena försök att modifiera sanningen till mitt tyckande och smak. Jag saknar din ömhet och din entusiasm. Jag saknar dina föreställningar och jag saknar din förståelse. Jag saknar din glädje som kunde dränka hela världar i solsken. Jag saknar dina spegelblanka ögon. Jag saknar dig...
Saknaden är som ett svart hål, vad jag än kastar i, hur mycket jag än kastar i, fylls den aldrig. Den blir bara större, ett ännu större av intet.

Jag missade dagens mattelektion, det betyder att jag missat tre i rad och att jag måste gå på torsdag för att inte bli avskriven från kursen, det är matematik C jag läser. Jag förstår inte alls hur jag skall kunna klara av den, när jag går så extremt sällan och aldrig tar igen någon hemma. Men på något väldigt, underligt sätt lyckas jag ändå klara mig precis. Det verkar ändå som om jag har någon som vakar över mig, litet ibland, i ögonvrån eller så. Jag håller samtidigt på att läsa Fysik A på distans.

Jag träffade min nya husläkare igår sedan jag bytt vårdcentral, det är lite blandade känslor, jag var inte helt nöjd med henne, men å andra sidan ska man väl vara glad att man överhuvudtaget kan göra sig förstådd. Hon skall skicka mig vidare, som vanligt, och hon skrev ut någon ny medicin som jag skall testa.

Robin kom inte hem i söndags, jag vet inte vad jag hade fått det ifrån, han kommer hem på måndag.
Då får vi träffas! :)

Jag har fått ytterligare lite slantar från min försäkring, ersättning för läkarvård och medicin de senaste åren. Så det blir ännu mer pengar jag inte vet vad jag ska göra av med. Jag önskar jag kunde handskas med pengar, det blir så sällan jag har kvar något, fysiskt, efter ha gjort av med dem.
Jag vet att jag ska köpa en teve och betala av en massa skulder, men det kommer ändå bli en "massa" pengar över. Men det här problemet är väl knappast något jag kan beklaga mig över antar jag.
Efter att man har gått på soc i över ett och ett halvt år så har man lärt sig att vända på varje krona, att det går dagar utan mat, att det aldrig finns utrymme för nöje, och väldigt sällan kan man unna sig något. Det sitter kvar. Det kanske är för det bästa.

Imorgon fyller pappa år, han är trettio år äldre än mig, så då blir han.... 55!
Jag köpte en present till honom i förra veckan, jag hoppas han blir glad över den.

Micke och Weronica har även frågat mig om jag vill bli Gudfar till deras son Aleksi (jag vet inte om detta är den korrekta stavningen) som skalla "ploppa" ut om si så där två veckor. Det ska bli kul, att få en sådan titel :) yey för mig, och för honom så klart!

Det får vara nog för ikväll, som vanligt har jag extremt dålig fantasi, blablablablabla.....

///Christoffer - Det finns människor som inte ens djävulen vill ha.

Jag har tre tattueringar, kanske dags för en fjärde?

13-03-2011
En söndagskväll känns mer rätt än någon annat tillfälle, under hela veckan att posta ett inlägg på bloggen. Jag tampas fortfarande med min fantasi varje gång när jag skall sätta mig ned för att skriva ett inlägg. Om vad jag ska fylla den med, min sagor här blir aldrig riktigt så kreativa som jag vill att dem skall vara.
Det känns alltid som att jag saknar något, i mina inlägg. Jag har känslan och viljan att skriva, eftersom det är roligt och stimulerande för mig och min lilla hjärna, men jag har inget ämne, ingen teori, inget att gå igenom resonemang utifrån. Bara väldigt knaphändiga saker, vardagliga.
Min allra innersta tankar, reflektioner och funderingar skriver jag i min personliga dagbok, och delar alltså inte med mig av detta, men mina fingrar förstår inte skillnaden, när jag skriver i den är det den absoluta sanningen som kommer fram, där finns inget behov av att försköna verkligheten eller skönmåla mina tankar. Det är faktiskt bara där min absolut frihet ligger. Eller det kanske inte är helt och riktigt sant, det är ju i mitt huvud, men i min dagbok ligger många "hints" till dessa fördolda i texten. Saker som skall påminna mig om vad och hur jag tänkte.

Skriver ni dagbok?

En rolig nyhet i mina annars väldigt gråa vardag är att min ansökan om ersättning från en försäkring som jag skickade in till Folksam för ett och ett halvt år sedan äntligen ger frukt.
Även om det var i en väldigt begränsad omfattning (som ett litet rött äpple), så känns det som om jag vunnit på triss!
Det är inte på några sätt tal om miljoner eller ens i närheten av de fantasi summorna, men ändå en liten skön peng att förgylla tillvaron med. Jag blev mycket glad över detta, en underbar present.
Jag vet dock inte om jag kanske har möjlighet till att vara berättigad till mer pengar, det får vi se.
Jag hade tänkt köpa en bil för den här slanten, men jag har nu tänkt om och kommit fram till att jag betalar lite skulder istället och på det sättet ger mig utrymme att om framtiden behöver det, överleva utan inkomst någon månad. Jag skall även köpa en TV, jag kollar inte på teve egentligen. Jag har fortfarande inte kopplat in min digitalbox sedan jag flyttat in i oktober. Men den här skruttiga teven som jag köpte för mina egna pengar när jag var fjorton år, alltså elva år sedan börjar bli lite gammal. Jag kommer nog se mer teve framöver, teven som jag tittat på har även WiFi anslutning och jag hoppas med detta att jag kan streama film från datorn och titta på teven, annars är det bara att köpa en sladd visserligen. Så det ska bli kul :) Fri hemkörning från cdon också, om man beställer därifrån som jag planerar att göra.

Hm, annat då.
Robin kommer (väl) hem idag från Fjärran östern! Woho
Eftersom jag vet att Robin är en av mina lojalaste läsare, så kan jag prata till honom genom den här sidan! Men jag vet ju aldrig när han kommer läsa detta, men Robin! Robin, jag har saknat dig, det är kul att du är hemma igen! :) Du får höra av dig så fort du har möjlighet att träffa mig!

Imorgon har jag även mitt första besök på den nya vårdcentralen.
Skall få träffa läkaren och jag hoppas hoppas hoppas från djupet av mitt hjärta att en utredning kan starta igen, och att jag får ha kontinuerlig kontakt med denna. Jag är lite trött på att vara sjuk, idag har jag faktiskt haft det väldigt lindrigt med inflammation, skönt för omväxlingsskull. Och jag skall därför inte skriva mer om det, den här gången.

Mina föräldrar har båda hittat (en) varsin ny. I ärlighetens namn är jag väldigt obekväm med detta, men det spelar ingen roll då det endast är deras lycka som jag faktiskt bryr mig om. Jag hoppas bara att det kommer hålla i sig, och att det kommer fortsätta göra dem lyckliga. Jag skall faktiskt ringa min mamma efter det att jag postat det här inlägget. Det var länge sedan jag träffa henne och jag har inte träffat min Sessi på hur länge som helst, saknar henne massa :D
Hon är världens bästa, har funnits där i tolv, tretton snart, långa år.
Ända sedan hon fick följa med mig till Jordbro har hon varit så sällskapssjuk. Det var då hon började att alltid vara i närheten av mig, när jag satt framför datorn hela dagen, låg hon vid mina fötter eller satt bredvid mig konstant, när jag gick ut eller ifrån mitt rum följde hon efter hehe. Jag saknar hennes närvaro, även om jag inte saknar de spontana attacker hon kunde göra, få för sig, ibland. Men den hjärnskadan har ju inte läkt än så det kommer nog aldrig att ske :)

Jag funderar nu faktiskt på att ändra mitt efternamn, jag har länge velat göra detta, andra i familjen också. Och nu när jag har fått en liten slant över kanske jag skall ta tag i detta, och skicka in en ansökan till Patent och registreringsverket. Det kostar 1800 kr.
Så snart blir det kanske också Tavic även på pappret och inte bara virtuellt :D

Nej, den här gången får ni vara utan poesi från mig. Och vi får se det här inlägget som en liten uppdatering av bloggen bara.

/Eran Christoffer Tavic! yey, thumbs up for that!

Så liten hon ser ut vid min nya teve ^^

5-03-2011

I en utopi finns ni alla där, uppradade, allesammans med ett leende. Med en tärning som har oräkneligt antal sidor, var och ett med era anleten ingraverade, tar jag upp och kastar tillsammans med en andra tärning. Den företräder den essentiella miljön, men både jag och ditt jag vet att det endast är en synvilla för den egentliga labyrint som varje ny dörr ger insteg i. Väggarna här är väldigt dynamiska, det har vi lärt oss, förutom att de med ett huvuds vridning kan ta sig ofantliga avstånd, är de alla bara en reell spegelbild av den usla fantasin.
Vi vet förutsättningarna, men vad är det som definierar utfallet?
Är det jag eller ditt jag? Är det ödet? Är det slumpen? Är det önskan eller är det rädslan? Är det livet?
Oavsett. Vi leker att vi aldrig har varit här tidigare, eller nyss. Vi låtsas att vi faktiskt är olika. Vi låtsas att det är så här det går till, vad som än händer, så är det så här verkligheten är och beter sig, varför ifrågasätta den? Vad är poängen då? Låt den gå sin gilla gång, för det är ju här jag, vi egentligen lever, mitt bland er, alla er. Här råder aldrig tillstånd av ensamhet, ur ekot från ett knäpp med fingrarna framkallar jag, ger er ett blankt manus att följa med er egna karaktär, med ord som bara ni kan se.
Jag är den enda som improviserar, ni andra har ju haft hela mitt liv till förberedelse, till att vara färdiga för final när jag behagar. Övning ger färdighet säger dem, och snart skall väl även jag kunna bemästra möjligheternas dimension, då skall minsann ego få uppleva kärlek och närhet.

Mellan dina andetag skär din röst igenom, allt, alla människor alla välvilliga väggar, alla aktörer.
När du talat, efterlämnar du ett ljudlöst universum. Vem skulle våga tala efter dig?
Vem skulle våga röra sig när du träder in på scen. Du är alla tiders största, du har aldrig pyntat flest eller särskilt många affischer men bara ditt sagolika namn får varje medspelare att skälva. När era jag kommer på att det är knappast er, du, skall agera för, kommer lättnadens pustar som en varm bris genom arenan.
Du bär en kappa av den tjockaste dimma, vävd av de odödligas händer. Du kan täcka hela världen om du låter den krama om dig, och du gör det. Du och jag är således dom enda som återstår, när du väl når fram till mig, för tag i mig, för att viska i mitt öra, att det faktiskt är du som står vid regnbågens slut.
Jag hinner fråga innan du väljer att avdunsta in i din egen mist, om alla andra vägar som lustens vilja löjligt blint och obehindrat lägger fram, bara är skenbilder av dig? Du svarar med en suck.

Och jag vaknar till min trista gråa skoningslösa vardag, och aldrig, aldrig har jag lyckats förstå vad sucken skall implicera.

/ Christoffer

27-02-2011

Söndagen den tjugosjunde februari.
Femton minuter innan klockan slog tolv, nu är den snart ett, skickade jag in veckans skolarbete.
De var på 6 respektive 8 A4 sidor långa, det var inte nådigt. Jag brukar medvetet förhala, skjuta upp saker och ting som har med skolan att göra, tills den sista dagen, men då blir det så här istället, två dagars omänskligt slit. Men nu återstår det bara en vecka till på den här kursen (Biologi A) sedan är jag klar med den, visserligen har jag inte påbörjat fördjupningsarbetet än, arbetet som har sträckt sig över alla fem veckor som denna kurs håller på.

Ni vet att jag tycker om att tala om det litet mer djupare frågorna om existens och så.
Jag tänkte jag skulle bifoga en kort text som jag skrev till en av uppgifterna jag nyss skickade in, och det är följande (den är tagen ur ett stycke):

" ...med hjälp av min övertygelse: är att jag tror på att livet är skapat av och med intelligens. Vi är skapta av intelligens, och alltså inte någon större evolution från en liten räka någonstans. Och det är inte för att jag inte är upplysta om evolutionsteorin, eftersom den har varit väldigt närvarande och kanske lite för starkt påtryckt, under hela mitt liv. Att jag nu läser biologi och precis skrivit om människans (påstådda) evolution stärker beviset på att jag inte skulle sakna kunskap. Därmed är alltså min föreställning vald, och inte påtvingad, från varken en kyrka eller något annat religiöst samfund. Jag är den enda i min familj som är religiös.
Det som jag tycker är motsägelsefullt med den här teorin är att vi människor har så mycket försvarsmekanismer som skall förhindra cellförändringar, mutationer vid celldelning. Hela evolutionsteorin bygger ju just på mutationer av celler, könsceller, små förändringar som skall ske varje generation för att till slut få ett någorlunda men aldrig fulländat resultat. Så det känns lite motsägelsefullt att tro att den enda utvecklingen vi har, som har gjort att vi gått från en räka till en människa, är "lyckade" mutationer av celler. Alltså miljarder, kanske biljoner misstag, gång på gång, med dessa försvarsmekanismer påslagna, att vi skulle vara resultatet av detta misslyckande. På wikipedia läser jag, att vi har gener som motsvarar schimpansernas till 85 %, denna siffra verka flyta mellan där och upp till 98%. Jag vet inte vad som är sant, jag har ingen aning. Det jag undrar över är, om det är allt DNA eller om det bara är den här biten av DNA som man tror är funktionsdugligt, alltså utesluter det som man tror inte har någon betydelse. Jag har förstått att en banan skulle ha DNA som är till 50 % likt en människas. Så jag vet inte hur mycket av dessa likheter man skall ha i åtanke för att skapa ett band. Att resan från våra tidigaste förfäder är som en trasig väg, stamlöst träd, där grenarna ligger huller om buller, tycker jag knappast stärker teorin..."

Finns det någon, därute, som delar min syn om människans påstådda evolution?
Eller är verkligen alla inbitna ateister?
Nej det tror jag faktiskt inte ni är, även dom som säger att dom är ateister, brukar jag ta deras ställningstagande med en nypa salt. För jag tror inte alla är så bekanta med innebörden av ordet.
Det jag tror människor är mer, än ateister alltså är faktiskt antingen agnostiker eller pragmatiker.
Min tolkning av de här tre orden är så här:

En ateist är en person som Aktivt tar ställning till att Gud INTE existerar. Alltså förnekar hela Guds existens.
En agnostiker är en person som Aktivt tar ställning till att man INTE kan veta OM Gud existerar.
Han varken förnekar eller erkänner Guds existens.
En pragmatiker är en person som inte tar ställning till om Gud existerar eller inte, han tar istället aktivt ställning till att det inte spelar någon roll OM Gud existerar.
Överrensstämmer dessa tolkningar med era? I vilket fall som helst, vad är du?

Men om man talar till en person, till er möjligtvis, som inte tror på Gud, och med all säkerhet då inte heller tror på livet efter detta. Känns det inte tråkigt? Sorgligt? Känns inte livet meningslöst då? Spelar det någon roll om du kliver upp på morgonen ens?
Jag tänker att  kanske är det därför det finns så många, onda människor. Som behandlar andra människor illa, bara för att de inte tror att någon skall se dem, döma dem, för deras handlingar?
Jag menar, om jag ska ta till mitt favorit citat "Om Gud är död, blir allting tillåtet", vad är det då som håller människor i schack? Om moraliskt och etiskt korrekthet inte har någon relevans, inget mål, inget syfte, varför vara bunden till dess lagar, regler och normer?

Känslor då?
Är inte det något väldigt extremt onödigt?
Om, vi bara är en reproduktionsrobot. Vad har vi för nytta av dem? Varför har vi så många?
Varför kan vi inte behärska dem, när vi nu är så kloka som vi är?
Är känslorna bara några elektriska impulser, och inte några faktiska förnimmelser, lidelser från din själ?
Är kärleken som du känner till dina barn, till din partner, till dina föräldrar och familj, bara några biokemiska reaktioner i hjärnan, och inte några själsliga band du har mellan dem?
Är det så? Är det så du ser på dem? På er?
Kan du säga att någon människa är speciell? Hur då? Ingen människa är speciell, det är ju bara ett slumpmässigt urval av mutationer, en slumpmässig mängd celler, som bara råkar skapa en person.
Ingen kan ju då vara mer speciell än den andre, ingen kan vara mer rätt eller mer fel eftersom det inte har någon betydelse, det finns ju inget rätt, och det finns inget fel.

När man talar om evolution, så talar man om mutation. Att något förändras, i cellernas DNA.
Vi alla vet att förändringar i cellerna är farliga, vi vet vart det leder, och det är cancer.
MEN detta är ändå en förutsättning för att evolution skall kunna fortgå, så hur försvarar man det?
När allting är skapt för att det inte ska ske några förändringar för att dom blir förrädiska.
Men om vi utgår från evolutions teorin, vad är det i celler som får dom att se till att vi utvecklas rätt?
Åt rätt håll? En ensam cell har ingen uppfattning om världen, om dig eller framtiden. Vad är det då som gör att en cell förändras så att nästa generation skall ha det bättre`? Vad är det som talar om för cellen att den är på rätt väg, i rätt riktning i sin utveckling, vad är det som startar inom cellen, som säger till den att det är den här stigen du skall vandra. Man säger att det bara är slumpen, men hur kan slumpen bli rätt? Hur kan slumpen utveckla människan så att den är den dominerande varelsen på jorden? Framför allt, varför? Varför ska hon utvecklas? Varför skulle hon från första börja utvecklas från en bakterie? När det är den simplaste formen av existens? Varför göra det svårare att överleva genom att förändras så mycket, från något så simpelt till något så komplext som människan?

Jag tänker ofta på det här, på mig, på oss, människor.
Jag tycker också att det kan vara lite kul att skriva om det, eftersom det på något sätt provocerar.
Ni blir provocerade, ni ateister!
Det här får vara nog för ikväll. Som ni ser så har jag även, till slut, lyckats förändra min bloggs utseende, jag hoppas att den blir mer lättläsligt nu. Bredare rader och annat typsnitt på texten.

/Christoffer

23-02-2011
Jag hade tänkt att uppdatera bloggen igår, men det blev ju aldrig av.
Jag brukar i förväg fundera ut vad jag ska skriva om, ett ämne eller så, och låta min tankar vandra under tiden jag väl skriver. Liksom igår, gömmer sig min fantasi för mig även idag.
Något som inte gömmer sig, eller på något sätt försöker kamouflera sin närvaro, sitt förvjävliga DELTAGANDE är kliandet.
Det känns som om jag precis rullat runt i en myrstack, om myrstacken nu bara är en inbillning så skulle jag nog chansa på att min värdelösa kropp gjort någon stor histamin utsöndring, för den är ju verkligen bestämd, helt orubblig i sin tro, på att jag är utsatt för något hot som måste besegras, även fast den bara attackerar sig själv, mig själv. Jag tog någon allergi tablett jag återfann i mitt lilla apotek, få' se om jag kan hålla detta under kontroll eller om jag hinner bli galen tills ikväll.
Histamin är ett ämne som kroppen sänder ut som en del i sitt försvar, immunförsvar.
Därmed, att det börjar klia, kan vara ett ont förebud om något annat. Vi får se, men jag vet vad jag har att förvänta mig.

And it aint gonna be funny...

Jag läste nyligen att man har syntetiserat histamin, för att det skall hjälpa till att boosta immunförsvaret, speciellt lämpligt mot vissa cancersorter, bl.a. leukemi.
Aldrig i mitt liv att jag skulle käka den medicinen (knack knack knack) aldrig någonsin! Herregud, tänk att frivilligt stoppa i sig ämnet som framkallar klåda! Då måste man vara desperat... men det är man väl antagligen, om man har blodcancer.
Medicinerna som jag däremot äter, utan att faktiskt bry mig om* biverkningarna är för närvarande:
Modiodal (mot narkolepsi, inte för att jag lider av det, utan för att den hjälper mig att vakna på morgonen :D )
Cipralex (SSRI)
Edronax (Nor-adrenalin)
Prednisolon (kortison)
Lergigan (som hjälper mig att sova ("gott") om natten).
Jag vet att jag tidigare skrivit upp biverkningarna på någon annan medicin här i min blogg, som jag inte äter, men längden med biverkningar som kan skapas av dessa läkemedel, är nog inget för veka ögon heller. Hur många av dem jag lider av, har jag ingen aning om, säkert en del, men överlag skulle jag nog kunna påstå att jag är ganska befriad från dem flesta. Jag vet att min bror Micke, ogillar att jag äter den första jag nämnde, och jag förstår riskerna då jag har läst samma bipacksedel, dock är det (*)alltid en vågskål som står och väger, kommentarer om detta undanbedes :D

Om det är något jag hoppas på och förväntar mig av min, närmaste, framtid så är det att lyckas med att plugga upp alla dessa gymnasiekurser jag behöver för att komma in på Biomedicinskaanalytikerprogrammet. Långt ord. De som återstår för att klara av den så kallade "särskilda behörigheten" är Matematik C, Kemi A och B, Biologi A och B, samt Fysik A. Just nu pluggar jag i 125%, men för att hinna till den sista kompletteringsdagen (för att kunna söka till högskola/universitet) den 25 Juni, kommer det att bli upp till 200% ett tag. Men vad gör man inte för sin framtid? Även om jag på pappret pluggar i 125 procent, så motsvarar mitt faktiska engagemang knappt en tiondel. Förhoppningsvis når jag upp till betyget G, med den ynkliga ansträngningen.
Jag tror att jag varit på fyra mattelektioner sedan starten, och det första provet är imorgon, vi får väl se hur bra det har går. Jag tror jag har gjort ett halvt dussin sidor i boken, och dem när jag var i skolan. Jag har aldrig pluggat matte hemma, kan man göra det?

Efter allt detta oupphörliga pluggandet som man sysslat med sedan man var sju år, fortsätter det med ännu ett par tre år till på universitetet. Sen! Sen kanske det kan börja.. Verkligheten alltså.
Tjugoåtta år och med den mest tråkiga och oanvändbara livserfarenheten man kan tänka sig.
Om det är någon av de sju dödsynderna jag... ehm, praktiserar? Tillämpar. Så är det, med mitt eget förmenande, avund. Jag bär enormt, nästan måttlöst mycket avund för människor, som lever, livet, friskt och glädjefyllt.. tillsammans med sina flick- och pojkvänner. Medans jag får sitt här i min ensamhet, i min lilla odugliga studentetta med kokvrå! Sjuk (både kroppsligt och själsligt)och eländig.. med ett alltigenom uselt komplexfyllt självförtroende att jag inte ens vågar titta mig själv i spegeln för risken att börja skratta eller gråta av åsynen. Men men, det man förlorar i avundensbrun vinner man ju i självömkan, så något får jag ju tillbaka. Hehe, kom på den meningen just nu :D men den stämmer.  Tänk att man är så patetisk att man sitter och skriver i sin blogg om hur avundsjuk man är, jisses, som om ni inte har problem också, tänker ni. MEN DÅ FÅR NI VÄL GÖRA EN EGEN BLOGG OCH BEKLAGA ER I! Det här är min blogg och här får jag klaga hur mycket jag vill, på vad jag vill, hur oattraktivt det än är att klaga, gnälla, (eller i mitt fall sörja) i synnerhet över sig själv och sitt liv. Om det är så motbjudande får ni väl sluta läsa då, bah!
Förresten, avundensbrun kanske inte är ett så bra ord, för det finns väl ingen sådan? Jag tycker det låter passande, vad skulle man annars kalla det? Grotta? Sjö? En brunn är för mig åtminstone något som känns oändligt djupt även om den visserligen inte är det. Jag menar, om jag kastar ner min energi i den får jag ingen avkastning för den, ingen lön för mödan, förstår ni? Eller rättare sagt skulle kunna vara att man inte får något positivt tillbaka, det kan säkert komma annat elände. Och det hela blir ett oändligt hjul av ondska och beklagelser.

Någon ventil måste ju själen ha gentemot den yttre världen, denna blogg får väl ta den rollen.

Har ni någon gång haft smutsigare tvätt efter ni kört den i tvättmaskin än innan ni la i den?
Jag tycker jag stöter på det problemet oftare och oftare här i mitt studenthus! Jag förstår inte vad det är för fel på maskinen eller mig som inte kan få en ren tvätt efter man (har)tvättat den. Jag var tvungen att köra om maskinen för att den skulle bli ren, och det tar ju bara halva dagen med dessa. Kan lika gärna gå ner till rudan och tvätta för hand. Och den jävla torktumlaren då, varför har den ens ett dammfilter om det inte fastnar något damm i den! Utan bara runtomkring den så att man måste göra rent maskinen innan man lägger i tvätten för att den inte ska bli dammig, och innan man tar ut den ut torktumlaren måste man IGEN göra rent den för att inte damma ner sina nytvättade kläder. Om jag hade haft ett hörn över, en kvadratdecimeter över, i min minimalistiska lägenhet så hade jag fan köpt en tvättmaskin. Studenter dom behöver inte ha något utrymme, dom trivs när det är trångt. Några fungerande maskiner eller så ska dem inte heller ha. Inte behöver dom ha en frys att frysa in mat i, för dom har ju ändå inte råd att köpa något. Mer än en garderob? VA? Nej nej, dom kan ju börja ta förgivet att man kan separera  linneskåpet och skafferi! Och sådant får inte ske i vårt marxistiska samhälle! Piss haningebostäder...dom får la' köra med usb-micro och usb-kaffebryggare!
Den sista var dedikerat till Michelle, om han nu läser min blogg dvs :D idk.

Som sagt, dålig fantasi alstrar knappast några välbetänkta blogginlägg, så därför vart det en sådan här den här gången. Ha det gott tills nästa gång, själv ska man gå och koka sig en stor kopp med gott vatten.

Jag har försökt att ändra typsnitt, utöka radbredden, för att min blogg ska blir mer lättläst, då jag själv har svårt att läsa vad jag skriver (i det färdiga resultatet alltså) men jag har inte lyckats, men det märker ni ju ändå, eftersom det inte är en förändring! Men med detta så vill jag bara ha sagt att jag försökt!

/Christoffer