Självömkan

21/08/2009

Vad för öde har föreskrivits mig? Vad för djup mening kan denna krokiga stig visa mig? Det känns som om jag passerar ett minfält och lyckas trampa på varenda mina, för varje nytt kliv, varje framsteg, slåss fötterna undan och jag faller hejdlöst, pladask. Självkänslan har inte direkt en katts smidighet, det är ett stort företag att få den att resa sig igen. Som en uppochned vänd pyramid vilar stilettklacken på en knivsegg, minsta pust av olycklig omständighet eskalerar till lavin av ångestkaos. Förblindad av historiens mörka moln och framtidens nukleära explosions ljus, kunde jag lika gärna vara utan ögon, lyckas ändå inte hitta blindgångarna. Straffas jag? Vad är det för läxa jag vägrar lära mig? Ångesten får mig att implodera, sjukdomen äter mig, inifrån, det är inte första gången mitt liv känns som om det är på standby, hur långt ner är det till de osaligas straffort? Hur långt måste man falla innan man når botten, är det bottenlöst? De fysiska och själsliga demonerna för ett utrotningskrig mot, den lilla rebelliska gruppen av förstånd, vett och mod som barrikerat sig i den sköraste av platser, men ändå oundvikligen sägs det, det sista som lämnar en, hoppet. Hoppets fästningar får sin proviant från de syntetiska tillsatserna, var skulle jag vara utan dem? Skulle jag vara vid liv? Inte för att jag känner mig speciellt levande.

Djävulens klor är vässade. Hoppets sköldar penetreras.

Kan jag inte få lyckas med någonting? Vad som helst som kan få valgravarna kring muren att djupna. Något av mina mål? Någon av mina drömmar? Något stort som får hoppets allt mer försvinnande ljus att inte falla bortom horisonten och lämna mig ensam, i ett totalt mörker. Jag vet att det är fult, men jag är så avundsjuk, på så många som får uppleva så mycket medans jag bara står gräver min grav djupare… Gud’ nu måste jag sluta grina. Tag dig i kragen.

Idag, var jag tillsammans med Micke och Nikolaij på Lekslottet (tror jag det hette) i Tullinge, det var roligt, inte för mig direkt, att avnjuta hoppborgen eller klätterställningarna, men det var roligt att se Nikko göra det, nästa gång får vi ta med honom en kompis, för det enda som multipliceras när det delas är ju glädje! Studievägledaren på Ki har funnit sig tillbaka från semestern och jag hoppas kunna boka in ett möte med henne på måndag redan, jag vill bolla med någon insatt, lägga upp någon riktig plan att efterfölja så jag kan nå de största av målen jag hitintills satt upp.

Tar en klunk kaffe och räknar, sex dagar kvar tills näsa träff på vårdcentralen. Bota mig. Överlista mina inkräktare. Gud anamma mina böner =)




Nedan, jag såg Ice Age 3 idag, väntat på svenskt tal, älskar Robert Gustavsson som Sid, här är Sid mina sina nyfunna barn :D :D :D
fgfg

Kommentarer
Postat av: Michael Tavic

:)

2009-08-22 @ 02:47:49
URL: http://kajjansblogg.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0