Tid balans Kärlek

7/09/2009

 

Oj oj oj, över en vecka sedan jag skrev sist, känns som om det vore igår. Vilken lögn tiden är, den bedrar och lurar mig jämt, vilseleder. Saker som hänt för flera år sedan är klart som kristall, saker som hände igår otydligt som den tjockaste dimman, besynnerligt. Jag vet inte varför jag är så dålig på att uppdatera bloggen, kanske för att det ända som egentligen kommer ur mitt huvud är blablablablablablabla, bara strunt alltså. Alltså, alltså… alltså! Allt så… Allt…så?... Så vaddå, vem tar mina ord på allvar, ändå. Ibland tror jag att jag chockerar när jag öppnar bröstkorgen och visar mitt hjärta men beskådarnas ögonbryn höjs inte ens. Vad är det ni ser? Ingenting? Menlöshet? I guess so.

Men men, oavsett, skall jag fortsätta låta fingrarna leka vidare, spela mig, spela er. Spel spel spel, allt är bara ett spel, en föreställning, hur vi flyttar våra pjäser, hur vi utnyttjar våra resurser, det handlar om taktik och strategi, planering och fullföljande, gott eller ont. Vi älskar att bedra och bli bedragna, vi älskar att bluffa och lova. Vi älskar att helt enkelt spelet, vi leker det. En del behärskar det, medan andra sitter som ovisheten själv, tanklösa, men båda parter behövs, för hur skulle världen se ut annars…balans, allt handlar om balans, lagom med kärlek och hat, lagom med lögner och lagom med sanning, lagom med pengar och lycka, lagom med tillgivenhet lagom med förakt. Vi är alla i obalans på något eller några områden, vi, enbart vi, vet vilka dessa områden är, ibland lyser de igenom inför andras ögon, men oftast kontrollerar vi våra svaga punkter, de måste ju skyddas! Kommer någon för nära dem blir vi arga, illvilliga, uppretade,  svartsjuka, avundsjuka, förödmjukade, sårade, skymfade, ledsna… De som har visshet, de underkunninga, om dina svaga ”punkter” äger dig, det är deras joker, när du ska tas ned på jorden använder det den. Här ska ingen spela Allan. Det är bara Gud som kan döma dig, och han dömer dig. Vi alla strävar efter jämvikt, harmoni, ibland säger vi att vi accepterar något, men det är egentligen som att säga fold när det är din tur. You gotta know when to hold’em and when to fold’em. Vi satsar ju inte alltid på varje hand, ofta satsar vi när vi har chansen, när vi tror vi har chansen. Chansen att förändra jämvikten, få bort obalansen. Men allt är nödvändigt, allt och alla måste finnas, för vad skulle vi annars veta vad vi vill ha, vad vi inte vill ha, om ingen hade en Ferrari skulle du inte heller vilja ha en, om ingen hade cancer skulle du inte önska dig fri från den. Men någonstans tror jag vi alla önskar oss något som ingen annan har, vi strävar efter det, vad det än må vara, vi ska ha det, målet med livet för en del, evigt äventyr för andra.

Jag är nere på 5 mg Prednisolon, det kliar, kliar kliar kliar… massa kliar. Usch. Men det är egentligen allt just nu, symptomen tynar bort, sakta sakta, men ändå bort bort, undan hädan väck från mig, långt ifrån mig förhoppningsvis, andra sidan världen. På torsdag är mitt första inplanerade specialist besök på Karolinska, i Solna, den här gången. Michel erbjöd sig att skjutsa mig dit, himla snällt.

Idag fortsätter jag även med en sak som jag avbröt, som till en följd av att jag vart sjuk. Det känns att bra att komma igång igen med det. Livsföränderligt, igen, kanske. Hoppas. Håller mina tummar.

Tiden rusar, som jag började det här inlägget med att bekräfta, jag hoppas att den inte slutar så länge livet är så här tråkigt, men jag hoppas samtidigt att den saktar ner ordentligt när det händer något essentiellt, jag vill ju inte vara som Adam Sandlar i Click! Missar allt. Tiden kan böjas säger vetenskapsmännen, enligt teorier, Javisst varför skulle den inte det? Det är ju vi som har kommit på den, vi borde ju kunna skriva dess regler också, kontrollera den. Vi gör det, du gör det, jag gör det, oväsentligheter och rutiner spolas förbi i våra huvuden medans de viktigare saktas ned och detaljeras. Vi kontrollerar ju därmed tiden, undermedvetet. Fan va det kliar! Blir tokig!...

Så? När händer det? När skall jag lyckas fånga kärleken och lyckan? Jag känner mig som en förlamad fotbollsmålvakt. Bollarna susar förbi och det enda som fångar dem är mina ögon, hjälpsamt. För varje dag ökar insikten till hur ensamt och tråkigt det här är, jag behöver kärlek, jag behöver närhet, bekräftelse, att få bli älskad och älska, det är känns så naturligt och så onaturligt att jag ska behöva hålla inne med all kärlek, att nekas detta är en riktig pina, tortyr. En välsignelse jag aldrig mer ska negligera är förälskelse, aldrig mer ska jag ta den för givet. Den ska vårdas, omsorgsfullt! Jag ska minnas! Jag ska ta igen och jag ska ta i. Nä… nu måste jag sluta, det kliar alldeles för mycket för att jag bara ska klara mig med två händer, och låta dem vara upptagna med att skriva blaha känns riktigt onödigt!

Vi ses, förhoppningsvis innan veckan är slut ;)

Dagens citat: ” Svartsjukan är det största av alla lidanden och ändå väcker den minst medlidande hos dem som är orsaken till den.”

 

Nedan, Micke och Martin. Gamla, Vänner. Saknar.

mickeomartin


Kommentarer
Postat av: Kungmeek

Äh. Tiden vi har är begränsad, men den går ytterst sakta, även fast vi gör det mesta på rutin. Det gäller bara att hitta dom små sakerna som gör rutinerna värda att göra. Allt handlar om vad man gör det till. Tid är inget som bekymrar mig. Hinner nog med det mesta jag vill uppleva i livet plus lite till innan min tid är kommen. Oroa dig inte.. Sköt det du kan sköta till o börja med! :}

2009-09-08 @ 11:57:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0