Sjukast i Sverige?

19-04-2011


Tisdag, 19 April 2011.
Jag gjorde förra veckan ett försök att komma på rätt spår, igen, med mitt liv.
Ett försök att ge mig mer, av allt! Men självklart bara efter några dagar, dras mina ambitioner och framtidsplaner bort som en matta under fötterna, man faller och hamnar på rygg, ligger och sprattlar med armar och ben i luften som en uppochned vänd sköldpadda, oförmögen att resa sig upp...



..Jag trodde att jag bara hade blivit (ordentligt) förkyld, men när temperaturen fortsatte att svalla, och dagarna fylldes allt mer av andnöd, likt en spänd livrem runt bröstkorgen, tyckte jag i förgår att det får faktiskt vara slut nu. Jag ringde min bror och frågade efter en inhalator, Bricanyl, för att förbättra andningen, kramplösande och såna grejjer. Jag har ju en lungkapacitet som en nyfödd bebis, baaah!
Men han tyckte jag skulle åka in akut istället, så jag ringde  papski, det tog emot lite då det var rätt sent på natten.
Väl framme på akuten blev jag undersökt och de berättade för mig att mina värden inte var så bra (NEHE! Jag kan inte minnas att jag någonsin haft bra värden när jag varit hos doktorn) och de sa att jag måste stanna över natten, och göra en datortomografi röntgen på morgonen efter (då dessa inte är igång under natten). Jag hann ungefär sova en timme, i ett enskilt rum, på den reumatologiska avdelningen. Innan jag blev uppkörd dit fick jag en blodförtunnande spruta:
De trodde att jag skulle ha en blodpropp i lungan.
Tidigt på förmiddagen fick jag en röntgen tid, i en sådan här datortomografi, en skiktröntgen.
Jag hade inte tänkt alls på vad det var för typ av röntgen, men så fort jag la mig ner på britsen till den enorma maskinen började jag känna mig lite besvärad av vad som faktiskt skulle komma att ske, det hade kvällen tidigare tagit tre stycken olika sköterskor sju försök att sätta i en PVK (kateter i en ven).
Genom PVK sprutar de in en vätska, kontrastvätska. Kontrastvätskan består av jod, jod eftersom den upptar strålningen som röntgen maskinen avger och detta ger då en tydlig bild av mina blodkärl på skärmen då dem lyser upp. Att ligga i en sådan här maskinen var faktiskt bland det värsta jag har gjort, att ligga med händerna överhuvudet, att veta, om jag försöker röra mig, så kommer jag upptäcka att jag inte kan det, och då kommer jag få panik. De 10 minuterna jag låg i den kändes som timmar, men när det väl var klart så var det bara upp till rummet igen och vänta på provsvaren.
Det visade sig turligt nog att jag inte hade fått någon propp i lungorna, utan det var lunginflammation, visserligen är den ju jobbig i sig. Utöver att de kunde konstatera detta på mig så blev jag lite glad över deras entusiasm när jag berättade om min bakomliggande sjukdom, han blev mäkta förvånad över att jag gått så länge, snart två år, med den här konstant angripandes i mitt system, han skickade en remiss till en hudläkare, men eftersom jag redan har besökt en sådan tror inte jag att det kommer leda någonstans, vi får se när jag väl träffar den.
Jag upplever mer och mer hur anmärkningsvärt sjuk jag är, hur mycket och hur ofta. När man är kronisk sjuk, så glömmer man ibland bort att det faktiskt är onormalt. Äter tio olika mediciner, träffar läkare, många många gånger per år, har värk, är sliten, är trött, är miserabel. Och sen när man pratar om sjukvård med sina vänner så känns det så naturligt för mig att jag glömmer bort att de inte alls har min gedigna erfarenhet av den här bedrövliga världen. Jag vill inte vara patient längre...
Jag vill inte vara sjuk längre, jag vill inte äta några mediciner mer... som en normal människa.

 

I mitt sökande så har jag nu fått komma till S:t Görans, på tisdag nästa vecka. Kanske där kan jag utesluta mer saker i min jakt på svar angående vad som är fel på mig!

 

Idag har förutom, hostan, tröttheten, och andnöden, Schmidt varit här och hälsat på.
Och nyligen ikväll var även min bror Micke och Betti här, det var kul att se honom faktiskt, inte träffat honom sen han flyttade ifrån oss för ett och ett halvt år sen, jag tror åtminstone inte att jag gjort det, men mitt minne börjar mer och mer bedra mig, som en guldfisks minneskapacitet är mina minnen borta så fort jag avslutar något, jag tror jag kommer bli tidigt dement :D

 

Fick en räkning på 1700 kr från Comhem också idag, kul! De vet verkligen hur man tar betalt för sina tjänster, jag har bredband large och tv-medium... äckel comhem...ÄCKLIGA.

 

Just nu är det Kemi A som gäller på distanskurserna, matte C fortfarande i skolan, jag har ju varit där så löjligt sällan, en-två gånger i månaden ungefär, att jag tror det kommer vara nästan omöjligt för mig att bli gödkänd. Men jag måste...
Jaja, imorgon är det tidig påskmiddag hos mor min, ska bli kul att träffa familjen och mjaumut :)
Detta får avsluta den här uppdateringen, be well!

 

/Tavic

 

Datortomografi

röntgen


Tomhet

09-04-2011

Från begivenhetens högborg, strömmar dem ut, intets soldater.
Deras enda intention, är att föra ett skoningslöst krig mot de ej närvarande.
Innanför slottets murar, ni alla aningslösa är för vad som utspelas mellan oss och dessa onda andar, upprymda av stundens förtjusande lustar existerar vi inte.
Utanför står vi och betraktar slottets felfria trädgård, härifrån står var enda buske var enda träd var enda blomma på sin rätta plats. Om detta inte är perfektion, vad är då mer fulländat?
Vi ser ej varann och intets här närmare sig likt en flock lejon som gör sig beredd att anfall sitt byte.
Ont anade sluter vi våra ögon, gör oss redo, vi sätter på oss våra rustningar, fastän de är lika porösa  som luften själv, låtsas vi att det är av den tjockaste pansar. Vi försöker avlägsna oss, under ständig attack av deras piskors rapp.
Tro inte att de är försvarare av palatset, murarna är helt ogenomträngliga.
Vi försöker fly, men ju mer vi försöker desto fler blir dem, desto närmare kommer vi deras ambition.
De vill ha oss där, de livnära sig på att suga ut våra ständigt sökande blickar, våran längtan efter ett meningsfullt sammanhang.
Ju' urholkade vi är, desto totalare blir deras närvaro sann. De blir berusade när våra innehållslösa själar förändras till att bli absolut meningslösa.
De facto, när våra andar är helt tömda, är deras uppdrag slutfört; när deras mästare är det enda som fyller oss.
Så vad kan vi göra? Hur kan vi försvara oss mot denna oundvikliga, slutliga undergång?

 

Det är detta svar jag nu söker.
Känslan av ensamhet är så förkrossande. Min ensamhet tar sig an alla områden, inte bara det själsliga utan även det fysiska och existentiella. Likt en hand runt en strupe kväver den all koncentration och all vilja till att färdas framåt. Den lämnar bara kvar en kraftlös skugga av mitt sanna jag, helt maktlös inför livets och vardagens olyckor och misslyckanden. I ett tomt skal färdas mitt fysiska jag omkring i en helt oförstående värld av olösliga ekvationer.
Denna blogg, detta skrivande, är den enda genuina kommunikationsväg min själ har gentemot verkligheten. Varför jag bara kan visa mitt renaste själv genom det skrivna ordet, vet jag inte.
Ännu en gång drog väl jag den kortare stickan. Nostalgisk inför gårdagen och deprimerad inför nuet och pessimistisk inför framtiden; det är så påtaglig att man kan känna den utan att ens vara medveten. Naivt skönmålar jag mina drömmars mål för att ha skäl att överhuvudtaget försöka låtsas kämpa på. Ensamheten påtvingar sig själv och tar upp alltför mycket i mitt livsrum för att jag någonsin skall kunna acceptera den som min följeslagare genom livet.
Jag lider av kronisk ensamhet, min odödliga vedersakare, en oändlig eller livslång kamp, som jag är så trött på att kämpa mot, trött på att den skall forma mig och mitt liv, rädd för att den skall forma min framtid.

 

Likt ett grässtrå i öknen existerar jag fortfarande vid er.

 

// Christoffer Tavic

 

34t345


RSS 2.0