Tomhet

09-04-2011

Från begivenhetens högborg, strömmar dem ut, intets soldater.
Deras enda intention, är att föra ett skoningslöst krig mot de ej närvarande.
Innanför slottets murar, ni alla aningslösa är för vad som utspelas mellan oss och dessa onda andar, upprymda av stundens förtjusande lustar existerar vi inte.
Utanför står vi och betraktar slottets felfria trädgård, härifrån står var enda buske var enda träd var enda blomma på sin rätta plats. Om detta inte är perfektion, vad är då mer fulländat?
Vi ser ej varann och intets här närmare sig likt en flock lejon som gör sig beredd att anfall sitt byte.
Ont anade sluter vi våra ögon, gör oss redo, vi sätter på oss våra rustningar, fastän de är lika porösa  som luften själv, låtsas vi att det är av den tjockaste pansar. Vi försöker avlägsna oss, under ständig attack av deras piskors rapp.
Tro inte att de är försvarare av palatset, murarna är helt ogenomträngliga.
Vi försöker fly, men ju mer vi försöker desto fler blir dem, desto närmare kommer vi deras ambition.
De vill ha oss där, de livnära sig på att suga ut våra ständigt sökande blickar, våran längtan efter ett meningsfullt sammanhang.
Ju' urholkade vi är, desto totalare blir deras närvaro sann. De blir berusade när våra innehållslösa själar förändras till att bli absolut meningslösa.
De facto, när våra andar är helt tömda, är deras uppdrag slutfört; när deras mästare är det enda som fyller oss.
Så vad kan vi göra? Hur kan vi försvara oss mot denna oundvikliga, slutliga undergång?

 

Det är detta svar jag nu söker.
Känslan av ensamhet är så förkrossande. Min ensamhet tar sig an alla områden, inte bara det själsliga utan även det fysiska och existentiella. Likt en hand runt en strupe kväver den all koncentration och all vilja till att färdas framåt. Den lämnar bara kvar en kraftlös skugga av mitt sanna jag, helt maktlös inför livets och vardagens olyckor och misslyckanden. I ett tomt skal färdas mitt fysiska jag omkring i en helt oförstående värld av olösliga ekvationer.
Denna blogg, detta skrivande, är den enda genuina kommunikationsväg min själ har gentemot verkligheten. Varför jag bara kan visa mitt renaste själv genom det skrivna ordet, vet jag inte.
Ännu en gång drog väl jag den kortare stickan. Nostalgisk inför gårdagen och deprimerad inför nuet och pessimistisk inför framtiden; det är så påtaglig att man kan känna den utan att ens vara medveten. Naivt skönmålar jag mina drömmars mål för att ha skäl att överhuvudtaget försöka låtsas kämpa på. Ensamheten påtvingar sig själv och tar upp alltför mycket i mitt livsrum för att jag någonsin skall kunna acceptera den som min följeslagare genom livet.
Jag lider av kronisk ensamhet, min odödliga vedersakare, en oändlig eller livslång kamp, som jag är så trött på att kämpa mot, trött på att den skall forma mig och mitt liv, rädd för att den skall forma min framtid.

 

Likt ett grässtrå i öknen existerar jag fortfarande vid er.

 

// Christoffer Tavic

 

34t345


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0