Det är bara arrogans om det är fel.

27-11-2011


Nästan en hel månad sedan det förra inlägget. Vad tiden går fort, som man brukar säga, vilket är ett väldigt underligt påstående. Tiden ändrar ju inte takt heller, eller? Vi är ganska självgoda varelser när vi säger att tiden går för fort eller långsamt, det är inte våra egna förstånd som inte hinner med, nene det är tiden som ”rör” sig långsamt eller springer iväg. Tid som fenomen är ingenting värt om man inte kan mäta den, och därmed mäta andra fenomen i förhållande till den. En dagslända skulle anse att vår tid på jorden, 80 år, är en oändlighet, medan vi kanske anser att en ek på 5000 år är oändligt. Allt handlar om perspektiv, jämförelser. För att någonting skall gå snabbt måste det finnas något som går långsamt, om något är stort måste något annat vara litet, om något är ungt så måste något vara gammalt. Dum smart, snygg ful, god och ond.

 

Om, när, jag säger att jag har förlorat mina bästa år, är dem förlorade för att de har passerat eller för att dem inte var goda(nog). Jag vet inte själv vad jag menar nämligen, jag tror jag lutar åt det första.
Jag skulle kunna räkna upp många saker jag anser mig ha förlorat, i den bemärkelsen att tiden för deras optimala tillblivelse har passerat, den oersättliga tiden flyr.
Det ger mig mycket ångest när jag försöker analysera min nuvarande situation, position, jämfört med vem jag var och var jag var för fem år sedan. Hur jag kommit hit, vilka (sen)vägar jag färdats på för att nå denna nuvarande destination, rättare sagt delmål. Jag har tillåtit mig själv att försöka illustrera mitt tankespår och skapa en lättbegriplig bild av min föreställning, förenklat så mycket det bara går. Jag vädjar alltså till er visuella perceptionsförmåga:

 

 

 

 

 

 

 

Förstår ni bilden, vad jag försöker förmedla?
Från att mitt liv har varit en någorlunda rak, normal, upplevelse, (även om det också självklart kan diskuteras) snubblade jag in på ett sidospår, alltså ofrivilligt och högst omedvetet, som kom att bli den ena onda cirkeln efter den andra.
Bilden är min subjektiva tolkning på kombinationen av hur jag trodde mitt liv skulle bli samt vad jag önskat att mitt liv skulle ha blivit, vilket som är den starkare drivkraften av dem två blir inte löst genom någon imaginär dragkamp i mitt huvud, jag vill bara påpeka dess existens.
Om detta virrvarr skulle fortsätt till slutet på mina dagar, vågar jag inte riktigt spekulera i.

 

Jag kan visst acceptera att jag en gång hamnade på detta snedspår, det händer väl oss alla då och då, det jag inte kan acceptera är att jag är tillräckligt intelligent för att se detta mönster i efterhand och ändå fortsätta låta mig luras av mina egna ord, min egen tröst, om att det skall bli förändring, att förändringen står bakom tidens husknut och väntar in mig, för att hoppa på mig, ruska om mig, kasta mig tillbaka till min fiktiva gyllene raka medelväg. Hur går det ihop? Vad är det för fel på mig?
Det finns ingen fråga jag har ställt mig själv fler gånger än den, jag frågar mig det ständigt, hela tiden!
Varför kan inte jag vara som alla andra, varför får inte jag vara som alla andra, varför hindrar jag mig från att vara som alla andra, varför vägrar jag att inse att jag inte är som alla andra…
Jag inbillar mig själv att den mest genomlysande strävan jag har är denna, att vara, att bli normal.
Hur kan då varenda handling och varenda tanke föra mig längre ifrån denna sanning?
Ju äldre jag blir desto mer upptäcker jag hur missanpassad jag är, säregen, i negativ bemärkelse.

 

Som sagt, jag skulle kunnat skriva en lång jävla lista på vad jag trodde jag skulle vara och vad jag önskat jag skulle vara och vad som faktiskt hände. Men, om jag för ovanlighetensskull skulle vända på det hela en gång, betrakta och analysera vad som faktiskt kom att bli en positiv utveckling, lärdommar, som detta trassel till liv skapat.

 

Dom är inte många och ännu färre vill jag publicera, så det blir en ganska kort lista på vad som faktiskt enligt mig blev något positivt eller bara inte negativt, alltså neutralt.

 

Jag anser mig själv ha blivit mycket mer djupare än vad jag någonsin skulle kunnat föreställa mig, det kanske låter lite pretentiöst, eller mycket..skitsamma. Det jag menar är att mina objektiva analyseringsförmågor har tillblivit och tar nu upp en stor plats i mitt logiska tänkande, men inte på bekostnad av min känslomässiga inlevelseförmåga som fortfarande behåller sin plats orörd.
Jag anser ha tillgodosett mig mycket kunskap inom ämnen som medicin, farmakologi, psykologi, kemi, fysik, biologi, matematik, det svenska språket, något mindre i ämnen som zoologi, religion, historia, filosofie. Jag är helt övertygad om att ALLA har tillgodosett sig kunskap från dessa områden, jag ville bara påpeka att jag har gjort det, mycket, över min förväntan faktiskt. Jag tror att jag inte skulle ha denna kunskap om allting skulle ha gått som jag velat från början och önskar idag.
Dessa är dem erkänt vetenskapliga områdena jag känner tydligt att jag har mycket större förståelse för än för fem år sedan. Jag skulle nog bli mycket besviken om jag skulle förlora denna förvärvade kunskap, därmed är det alltså något positivt som har kommit ur eländet.

 

Jag spar alltid allting i min dator, alltså jag spar allting som jag tror kommer ha ett affektionsvärde i en potentiell framtid. Jag tittar ibland tillbaka i dessa nostalgiska arkiv, jag förundras över hur jag resonerat kring saker och ting i mina gamla texter, hur jag uttryckt mig osv. Hur förändrat mitt kognitiva beteende har blivit under dessa år, hur naiv jag har varit, hur dum jag har varit.
Jag antar att många människor känner samma sak som jag, men jag tror inte det är lika vanligt att dem påtvingar sig själva att känna denna nostalgi med allt vad som kommer med; tårar varvat med skratt. Jag vet inte om jag försöker plåga mig själv, njuta eller lära mig av dem.



Jag är överlag glad över att mina kunskaper har vuxit i det svenska språket, att min vokabulär har vuxit, att min vilja att skriva bättre och bättre aldrig har upphört.
Det finns vissa nackdelar med detta också, jag har blivit mer kritiskt gentemot andras sätt att skriva och uttrycka sig i ord. Jag är någorlunda medveten om detta problem jag har, och vakar ständigt över min impulsivitet att ifrågasätta något som låter underligt (i mina öron) eller inte är uppfyller kraven på en korrekt meningsuppbyggnad (Alltid enligt mina personliga definitioner). Stavning brukar jag själv inte vara så bra på så därför blir det inte så mycket klagomål från min sida angående just det.
Vilket i sin tur bara påminner mig om vilken idiot jag är som tar mig rätten att kritisera någon annans ord…. Men men, så länge budskapet i texten, meningen, inte är alltför otydlig så försöker jag verkligen att hålla mig borta från att ge tillrättavisningar. Sen finns det ju vissa person som förtjänar att påminnas om deras bristande intellekt, men det är oftast bara för att de har en annan motbjudande sida som av någon anledning är tydlig, synlig, för mig, direkt eller indirekt. En återkommande sådan sida är ignorans född ur enfald, t.ex. att man blint tror på något som någon säger sig veta och försvarar det till en sådan grad att dem blir personligt elaka i en diskussion när man ifrågasätter deras faktiska och egentligen kunskaper om det dem diskuterrar.

 

Jag skulle vilja skriva lite om ordet tolerans, dess innebörd för mig och hur mycket ordet har förändrats för mig genom de senaste åren, men jag känner att det skulle bli ett alldeles för långt utlägg, så jag sparar den monologen till den ovissa framtiden.

 

 

God Jul, och Gott nytt år!

 

//Christoffer

 

Ikväll skall jag stänga dörren och bara tänka på dig. Jag undrar om ensamheten hittar mig ändå?


RSS 2.0