Mitt oändliga tjat

27-02-2011

Söndagen den tjugosjunde februari.
Femton minuter innan klockan slog tolv, nu är den snart ett, skickade jag in veckans skolarbete.
De var på 6 respektive 8 A4 sidor långa, det var inte nådigt. Jag brukar medvetet förhala, skjuta upp saker och ting som har med skolan att göra, tills den sista dagen, men då blir det så här istället, två dagars omänskligt slit. Men nu återstår det bara en vecka till på den här kursen (Biologi A) sedan är jag klar med den, visserligen har jag inte påbörjat fördjupningsarbetet än, arbetet som har sträckt sig över alla fem veckor som denna kurs håller på.

Ni vet att jag tycker om att tala om det litet mer djupare frågorna om existens och så.
Jag tänkte jag skulle bifoga en kort text som jag skrev till en av uppgifterna jag nyss skickade in, och det är följande (den är tagen ur ett stycke):

 

" ...med hjälp av min övertygelse: är att jag tror på att livet är skapat av och med intelligens. Vi är skapta av intelligens, och alltså inte någon större evolution från en liten räka någonstans. Och det är inte för att jag inte är upplysta om evolutionsteorin, eftersom den har varit väldigt närvarande och kanske lite för starkt påtryckt, under hela mitt liv. Att jag nu läser biologi och precis skrivit om människans (påstådda) evolution stärker beviset på att jag inte skulle sakna kunskap. Därmed är alltså min föreställning vald, och inte påtvingad, från varken en kyrka eller något annat religiöst samfund. Jag är den enda i min familj som är religiös.
Det som jag tycker är motsägelsefullt med den här teorin är att vi människor har så mycket försvarsmekanismer som skall förhindra cellförändringar, mutationer vid celldelning. Hela evolutionsteorin bygger ju just på mutationer av celler, könsceller, små förändringar som skall ske varje generation för att till slut få ett någorlunda men aldrig fulländat resultat. Så det känns lite motsägelsefullt att tro att den enda utvecklingen vi har, som har gjort att vi gått från en räka till en människa, är "lyckade" mutationer av celler. Alltså miljarder, kanske biljoner misstag, gång på gång, med dessa försvarsmekanismer påslagna, att vi skulle vara resultatet av detta misslyckande. På wikipedia läser jag, att vi har gener som motsvarar schimpansernas till 85 %, denna siffra verka flyta mellan där och upp till 98%. Jag vet inte vad som är sant, jag har ingen aning. Det jag undrar över är, om det är allt DNA eller om det bara är den här biten av DNA som man tror är funktionsdugligt, alltså utesluter det som man tror inte har någon betydelse. Jag har förstått att en banan skulle ha DNA som är till 50 % likt en människas. Så jag vet inte hur mycket av dessa likheter man skall ha i åtanke för att skapa ett band. Att resan från våra tidigaste förfäder är som en trasig väg, stamlöst träd, där grenarna ligger huller om buller, tycker jag knappast stärker teorin..."

 

Finns det någon, därute, som delar min syn om människans påstådda evolution?
Eller är verkligen alla inbitna ateister?
Nej det tror jag faktiskt inte ni är, även dom som säger att dom är ateister, brukar jag ta deras ställningstagande med en nypa salt. För jag tror inte alla är så bekanta med innebörden av ordet.
Det jag tror människor är mer, än ateister alltså är faktiskt antingen agnostiker eller pragmatiker.
Min tolkning av de här tre orden är så här:


En ateist är en person som Aktivt tar ställning till att Gud INTE existerar. Alltså förnekar hela Guds existens.
En agnostiker är en person som Aktivt tar ställning till att man INTE kan veta OM Gud existerar.
Han varken förnekar eller erkänner Guds existens.
En pragmatiker är en person som inte tar ställning till om Gud existerar eller inte, han tar istället aktivt ställning till att det inte spelar någon roll OM Gud existerar.
Överrensstämmer dessa tolkningar med era? I vilket fall som helst, vad är du?

 

Men om man talar till en person, till er möjligtvis, som inte tror på Gud, och med all säkerhet då inte heller tror på livet efter detta. Känns det inte tråkigt? Sorgligt? Känns inte livet meningslöst då? Spelar det någon roll om du kliver upp på morgonen ens?
Jag tänker att  kanske är det därför det finns så många, onda människor. Som behandlar andra människor illa, bara för att de inte tror att någon skall se dem, döma dem, för deras handlingar?
Jag menar, om jag ska ta till mitt favorit citat "Om Gud är död, blir allting tillåtet", vad är det då som håller människor i schack? Om moraliskt och etiskt korrekthet inte har någon relevans, inget mål, inget syfte, varför vara bunden till dess lagar, regler och normer?

 

Känslor då?
Är inte det något väldigt extremt onödigt?
Om, vi bara är en reproduktionsrobot. Vad har vi för nytta av dem? Varför har vi så många?
Varför kan vi inte behärska dem, när vi nu är så kloka som vi är?
Är känslorna bara några elektriska impulser, och inte några faktiska förnimmelser, lidelser från din själ?
Är kärleken som du känner till dina barn, till din partner, till dina föräldrar och familj, bara några biokemiska reaktioner i hjärnan, och inte några själsliga band du har mellan dem?
Är det så? Är det så du ser på dem? På er?
Kan du säga att någon människa är speciell? Hur då? Ingen människa är speciell, det är ju bara ett slumpmässigt urval av mutationer, en slumpmässig mängd celler, som bara råkar skapa en person.
Ingen kan ju då vara mer speciell än den andre, ingen kan vara mer rätt eller mer fel eftersom det inte har någon betydelse, det finns ju inget rätt, och det finns inget fel.

 

När man talar om evolution, så talar man om mutation. Att något förändras, i cellernas DNA.
Vi alla vet att förändringar i cellerna är farliga, vi vet vart det leder, och det är cancer.
MEN detta är ändå en förutsättning för att evolution skall kunna fortgå, så hur försvarar man det?
När allting är skapt för att det inte ska ske några förändringar för att dom blir förrädiska.
Men om vi utgår från evolutions teorin, vad är det i celler som får dom att se till att vi utvecklas rätt?
Åt rätt håll? En ensam cell har ingen uppfattning om världen, om dig eller framtiden. Vad är det då som gör att en cell förändras så att nästa generation skall ha det bättre`? Vad är det som talar om för cellen att den är på rätt väg, i rätt riktning i sin utveckling, vad är det som startar inom cellen, som säger till den att det är den här stigen du skall vandra. Man säger att det bara är slumpen, men hur kan slumpen bli rätt? Hur kan slumpen utveckla människan så att den är den dominerande varelsen på jorden? Framför allt, varför? Varför ska hon utvecklas? Varför skulle hon från första börja utvecklas från en bakterie? När det är den simplaste formen av existens? Varför göra det svårare att överleva genom att förändras så mycket, från något så simpelt till något så komplext som människan?

 

Jag tänker ofta på det här, på mig, på oss, människor.
Jag tycker också att det kan vara lite kul att skriva om det, eftersom det på något sätt provocerar.
Ni blir provocerade, ni ateister!
Det här får vara nog för ikväll. Som ni ser så har jag även, till slut, lyckats förändra min bloggs utseende, jag hoppas att den blir mer lättläsligt nu. Bredare rader och annat typsnitt på texten.



/Christoffer

 

Ny dimension


Onyttig

23-02-2011
Jag hade tänkt att uppdatera bloggen igår, men det blev ju aldrig av.
Jag brukar i förväg fundera ut vad jag ska skriva om, ett ämne eller så, och låta min tankar vandra under tiden jag väl skriver. Liksom igår, gömmer sig min fantasi för mig även idag.
Något som inte gömmer sig, eller på något sätt försöker kamouflera sin närvaro, sitt förvjävliga DELTAGANDE är kliandet.
Det känns som om jag precis rullat runt i en myrstack, om myrstacken nu bara är en inbillning så skulle jag nog chansa på att min värdelösa kropp gjort någon stor histamin utsöndring, för den är ju verkligen bestämd, helt orubblig i sin tro, på att jag är utsatt för något hot som måste besegras, även fast den bara attackerar sig själv, mig själv. Jag tog någon allergi tablett jag återfann i mitt lilla apotek, få' se om jag kan hålla detta under kontroll eller om jag hinner bli galen tills ikväll.
Histamin är ett ämne som kroppen sänder ut som en del i sitt försvar, immunförsvar.
Därmed, att det börjar klia, kan vara ett ont förebud om något annat. Vi får se, men jag vet vad jag har att förvänta mig.

And it aint gonna be funny...

 

Jag läste nyligen att man har syntetiserat histamin, för att det skall hjälpa till att boosta immunförsvaret, speciellt lämpligt mot vissa cancersorter, bl.a. leukemi.
Aldrig i mitt liv att jag skulle käka den medicinen (knack knack knack) aldrig någonsin! Herregud, tänk att frivilligt stoppa i sig ämnet som framkallar klåda! Då måste man vara desperat... men det är man väl antagligen, om man har blodcancer.
Medicinerna som jag däremot äter, utan att faktiskt bry mig om* biverkningarna är för närvarande:
Modiodal (mot narkolepsi, inte för att jag lider av det, utan för att den hjälper mig att vakna på morgonen :D )
Cipralex (SSRI)
Edronax (Nor-adrenalin)
Prednisolon (kortison)
Lergigan (som hjälper mig att sova ("gott") om natten).
Jag vet att jag tidigare skrivit upp biverkningarna på någon annan medicin här i min blogg, som jag inte äter, men längden med biverkningar som kan skapas av dessa läkemedel, är nog inget för veka ögon heller. Hur många av dem jag lider av, har jag ingen aning om, säkert en del, men överlag skulle jag nog kunna påstå att jag är ganska befriad från dem flesta. Jag vet att min bror Micke, ogillar att jag äter den första jag nämnde, och jag förstår riskerna då jag har läst samma bipacksedel, dock är det (*)alltid en vågskål som står och väger, kommentarer om detta undanbedes :D

Om det är något jag hoppas på och förväntar mig av min, närmaste, framtid så är det att lyckas med att plugga upp alla dessa gymnasiekurser jag behöver för att komma in på Biomedicinskaanalytikerprogrammet. Långt ord. De som återstår för att klara av den så kallade "särskilda behörigheten" är Matematik C, Kemi A och B, Biologi A och B, samt Fysik A. Just nu pluggar jag i 125%, men för att hinna till den sista kompletteringsdagen (för att kunna söka till högskola/universitet) den 25 Juni, kommer det att bli upp till 200% ett tag. Men vad gör man inte för sin framtid? Även om jag på pappret pluggar i 125 procent, så motsvarar mitt faktiska engagemang knappt en tiondel. Förhoppningsvis når jag upp till betyget G, med den ynkliga ansträngningen.
Jag tror att jag varit på fyra mattelektioner sedan starten, och det första provet är imorgon, vi får väl se hur bra det har går. Jag tror jag har gjort ett halvt dussin sidor i boken, och dem när jag var i skolan. Jag har aldrig pluggat matte hemma, kan man göra det?

 


Efter allt detta oupphörliga pluggandet som man sysslat med sedan man var sju år, fortsätter det med ännu ett par tre år till på universitetet. Sen! Sen kanske det kan börja.. Verkligheten alltså.
Tjugoåtta år och med den mest tråkiga och oanvändbara livserfarenheten man kan tänka sig.
Om det är någon av de sju dödsynderna jag... ehm, praktiserar? Tillämpar. Så är det, med mitt eget förmenande, avund. Jag bär enormt, nästan måttlöst mycket avund för människor, som lever, livet, friskt och glädjefyllt.. tillsammans med sina flick- och pojkvänner. Medans jag får sitt här i min ensamhet, i min lilla odugliga studentetta med kokvrå! Sjuk (både kroppsligt och själsligt)och eländig.. med ett alltigenom uselt komplexfyllt självförtroende att jag inte ens vågar titta mig själv i spegeln för risken att börja skratta eller gråta av åsynen. Men men, det man förlorar i avundensbrun vinner man ju i självömkan, så något får jag ju tillbaka. Hehe, kom på den meningen just nu :D men den stämmer.  Tänk att man är så patetisk att man sitter och skriver i sin blogg om hur avundsjuk man är, jisses, som om ni inte har problem också, tänker ni. MEN DÅ FÅR NI VÄL GÖRA EN EGEN BLOGG OCH BEKLAGA ER I! Det här är min blogg och här får jag klaga hur mycket jag vill, på vad jag vill, hur oattraktivt det än är att klaga, gnälla, (eller i mitt fall sörja) i synnerhet över sig själv och sitt liv. Om det är så motbjudande får ni väl sluta läsa då, bah!
Förresten, avundensbrun kanske inte är ett så bra ord, för det finns väl ingen sådan? Jag tycker det låter passande, vad skulle man annars kalla det? Grotta? Sjö? En brunn är för mig åtminstone något som känns oändligt djupt även om den visserligen inte är det. Jag menar, om jag kastar ner min energi i den får jag ingen avkastning för den, ingen lön för mödan, förstår ni? Eller rättare sagt skulle kunna vara att man inte får något positivt tillbaka, det kan säkert komma annat elände. Och det hela blir ett oändligt hjul av ondska och beklagelser.



Någon ventil måste ju själen ha gentemot den yttre världen, denna blogg får väl ta den rollen.

 

Har ni någon gång haft smutsigare tvätt efter ni kört den i tvättmaskin än innan ni la i den?
Jag tycker jag stöter på det problemet oftare och oftare här i mitt studenthus! Jag förstår inte vad det är för fel på maskinen eller mig som inte kan få en ren tvätt efter man (har)tvättat den. Jag var tvungen att köra om maskinen för att den skulle bli ren, och det tar ju bara halva dagen med dessa. Kan lika gärna gå ner till rudan och tvätta för hand. Och den jävla torktumlaren då, varför har den ens ett dammfilter om det inte fastnar något damm i den! Utan bara runtomkring den så att man måste göra rent maskinen innan man lägger i tvätten för att den inte ska bli dammig, och innan man tar ut den ut torktumlaren måste man IGEN göra rent den för att inte damma ner sina nytvättade kläder. Om jag hade haft ett hörn över, en kvadratdecimeter över, i min minimalistiska lägenhet så hade jag fan köpt en tvättmaskin. Studenter dom behöver inte ha något utrymme, dom trivs när det är trångt. Några fungerande maskiner eller så ska dem inte heller ha. Inte behöver dom ha en frys att frysa in mat i, för dom har ju ändå inte råd att köpa något. Mer än en garderob? VA? Nej nej, dom kan ju börja ta förgivet att man kan separera  linneskåpet och skafferi! Och sådant får inte ske i vårt marxistiska samhälle! Piss haningebostäder...dom får la' köra med usb-micro och usb-kaffebryggare!
Den sista var dedikerat till Michelle, om han nu läser min blogg dvs :D idk.

 

Som sagt, dålig fantasi alstrar knappast några välbetänkta blogginlägg, så därför vart det en sådan här den här gången. Ha det gott tills nästa gång, själv ska man gå och koka sig en stor kopp med gott vatten.

 

Jag har försökt att ändra typsnitt, utöka radbredden, för att min blogg ska blir mer lättläst, då jag själv har svårt att läsa vad jag skriver (i det färdiga resultatet alltså) men jag har inte lyckats, men det märker ni ju ändå, eftersom det inte är en förändring! Men med detta så vill jag bara ha sagt att jag försökt!

 

/Christoffer


Befintlighet

20-02-2011

Söndagen den 20 februari 2011, sannerligen.
Jag tror att om man mår dåligt, när man mår dåligt, ofta eller mycket så börjar man, jag skulle vilja innesluta alla, men jag tror inte riktigt på det så jag fortsätter med 'man'... Så börjar man förr eller senare, ifrågasätta sin existens. Man har redan börjat betvivla sin tillvaro och sitt liv, jag menar att: ens tankar flyger iväg från denna jord och ut i universum. Ställer sig frågor kanske om den absoluta sanningen, är universum och (därmed) allting i det skapt av intelligens, intelligenser. Eller var det en enorm smäll, big bang som skapade allt, och allting runtomkring oss bara är en slump, du jag och alla vi känner. Jag vägrar att tro att människan blint litar på det som står i böcker och vad 'vetenskapen' säger utan att tänka efter. Någon gång.
Om jag har rätt, att alla någon gång funderat över Gud, i vilken form han än må vara, skulle jag gärna vilja veta hur han eller hon, kanske den ser ut för er.
Visst, hans fysionomi kan nämnas, men jag vill veta mer än så, vilken makt har han? Att skapa liv?
Universum? Tar han hand om oss när vi dör?
Om vi kommer till paradiset när vi dör, följer våra minnen med oss? Kommer vi att kunna träffa varann där? Nära och kära? Fiender? Kommer vi kunna dansa bland molnen, och för alltid vara lyckliga? Kommer våra själar drivas gränslöst ut i universum i oändligheten som en, någon, sorts energi?

För alltid... tiden...
Vi har fyra dimensioner, höjd bredd djup och tid. Hur skulle en eventuell femte dimension se ut? Om det finns. Jag har förstått att man just nu letar efter en (flera) sådan med hjälp av en LHC, CERN i Schweiz .
Har vi förmåga att uppfatta, förnimma denna dimension, eller saknar vi ett sinne för det. Kanske finns den redan i våran vardag, utan att vi har namngett den (som den femte dimensionen).
Enligt vetenskapen kommer all energi i (hela) universum till slut bli förbrukad. Vi vet att våran sol kommer en dag att slockna, en dag kommer hela universum att slockna. Tar tiden slut då? Är det så lång evigheten är? Från big bang tills när all energi är uttömt. Fanns tiden innan big bang? Kommer tiden att finnas efter? Är universums historia och framtiden bara en cykel? Har universum redan existerat, försvunnit, för att återuppstå, återuppväckas, återuppbyggas? Följer "vi" med till nästa cykel, eller nollställs allt?


Är vi övergivna, unika i universum? Delar vi den med någon annan? Vetenskapen säger ju också att jorden är idealisk för att liv skall, (skulle) kunna uppstå, vi är på ett väldigt (exakt) lagom avstånd ifrån solen, för att vi skall kunna ha vatten i flytande form. För nära och det hade förångats, för långt bort och det hade varit fruset. Jorden har en atmosfär som skyddar oss mot farlig strålning från rymden, den ser till att värmen som tar sig till jorden stannar här och inte flyr. Den bränner upp allt (det mesta) som försöker ta sig igenom den, och det krävs enorm energi att komma ut ifrån den, men det kanske är gravitationen vi har att tacka för det. Men alla dessa villkor, om vatten, om syre, om en bestämd temperatur är ju villkor som vi har satt upp som skall definera för hur liv existerar, finns till, och det är bara på den här planeten. Hur vet vi, dom, hur liv ser ut på andra planeter? Där kanske existerar liv som är så långt ifrån våran föreställning att vi inte ens skulle uppfatta det som liv om det så stod rakt framför oss.

Det där med gravitation är ju också intressant, ett olösligt mysterium, hur fungerar det? Jordens gravitation är så mäktig att den håller månen kvar intill oss, men den är samtidigt så klen, bräcklig att vi kan kasta upp en boll i luften. Vad skapar gravitation? Ett ämne? Flera? En reaktion?

 

Vi tror att vi vet så mycket, men vi vet egentligen ingenting. Vi vet inte ens om det saker vi använder varje dag, hela tiden, som vi själv har skapat. Hur många vet hur sin mobiltelefon fungerar? Mikrovågsugnen? Eller den process som krävs för att tillverka allting runtomkring oss.
Men det besvärar oss inte. Det är oväsentligt. Jag är helt övertygad om att vi inte vet nånting om någonting, att vi bara tror oss förstå hur saker och ting ser ut, skapas och förändras. Att den egentliga hemligheten, gåtan, tills först när slutet kommer, fortsätter vara en hemligt, att vi aldrig kommer att förstå världen, och rymden omkring oss. Hur många teorier vi än kommer på och kommer fram till.

 

Man säger att det inte finns något bevis för att Gud existerar, jag säger att om det hade funnits hade det omkullkastat allting, hela våran historia, helan våran tillvaro och samhälle till en sådan grad att bara fortsätta leva ett normalt liv skulle vara en kamp. Att bevisen inte "finns" är ju hela grundtanken med tron. Att man ska tro. Men om vi ska tala om bevis, så skulle ju du kunna vara beviset, jag, och eller våran värld. Om det är ett intelligent väsen som har skapat denna värld, (en) Gud. Om han har kunskapen och makten att ge liv, att skapa liv, så har han nog också makten att forma den värld han låter oss leva i till precis vad han vill.

Hm detta får vara nog om existens för nu, nästa inlägg ska handla om något annat.

 

/ Christoffer - Om Gud är död blir allt tillåtet

 

 

Universum

 


Ny era

18-02-2011

I mitt sista inlägg, eller det senaste, skrev jag att jag valde att avrunda bloggen för att jag var för sjuk.
Jag kanske inte var för sjuk för att skriva, men det upptog, krävde så mycket inom mig och i min vardag att det då kändes som det enda rätta, eller ett någorlunda rätt, beslut.
Återigen, ganska nyligen så tog maran in sin klor i mig, greppade mig, hon flyter i mina ådror, i mitt blod, hon förleder min kropp, att tro en massa, inbilla sig att den är under attack, belägring, visserligen är den det, men enbart av henne, och hennes hades. Att försöka finna henne har varit som att blind famla i en höstack och leta efter nålen, ett omöjligt uppdrag. För mig. För alla, extremt slappa läkare, oberörda av mitt lidande. Det åligger dem inte.

Att påbörja min blogg som jag avslutade pga. min sjukdom, känns minst sagt underligt och något ironiskt, när jag nu blivit sjuk igen. Jag vet inte om den kommer ha en lika förlamande effekt på mitt liv (sjukdomen alltså, inte bloggen), på min kropp och framför allt på min vilja. Men kanske är det vid såna, dessa tillfällen man skall möta sina demoner, ställa sig upp och stirra henne honom och eller dem i deras intet existerande ögon, inte för att hon kommer sluta strida eller ge upp, utan bara för att ge henne någon form av ett motstånd. Må detta motstånd vara i det klenaste laget, må det bara vara en vindpust, ett flås i hennes ansikte.
Åtminstone skall jag ta med mig när jag faller att jag gav henne ett. Att jag inte lät belsebub gå på den röda mattan, in till mitt hjärta och till mitt sinne.

Idag är det min födelsedag, eller igår. Tjugofem år har jorden snurrat runt solen med mig vandrandes på den. I evighetens perspektiv är även stjärnor dagsländor. Så, vad kommer återstå av min befintlighet?
Hur många generationer framåt kommer ha ett minne av mig? Två? Sedan är min blotta existens lika bortglömd som pappret jag nyss snöt mig i.
Knappast kommer jag lämna något monument efter mig, ingen bok, ingen musik, ingen film, eller något bevis på att det ens funnits en person vid mitt namn, någonsin.
Visst, detta ödet blir säkert den lott de allra flesta får ta. Men vem vet vilken betydelse jag, eller vi har för framtiden, kanske är det vi i våra gemena enfaldiga handlingar som formar deras värld, eller så klart tänker ni. (Det är ju självklart) vi formar våran framtid, men jag tänker mer på just "vi". Vi som läser de här orden. Det är inte många det vill jag lova: utifrån min scen är det inte många stolar som är fyllda, likt en teaterföreställning håller jag en urtråkig monolog, inför en publiktom teater. Jag pratar, skriver, för att orden bara ska bli sagda, inte för att det nödvändigtvis måste höras eller påverka, jag är som trädet i skogen, låter jag om jag faller om ingen finns där att höra det?
Skrivs mina ord om ingen finns där att läsa dem?

Jag har, började för några månader sedan, skriva en dagbok, till mig själv, i framtiden!
Ingen kommer vara så intresserad av mitt tyckande och vetande som jag själv om tjugo, tretti år.
Det kommer blir kul, att få läsa vad jag idag tycker om livet, om framtiden, om människorna den fyller och ska fylla. Jag skriver ned frågor och påstående som framtidens Christoffer ska ta den allvarligaste ställning till, jag skriver ner resonemang och drömmar som bara jag, förhoppningsvis, kan förstå och tolka. Jag hoppas bara jag förstår dem när jag väl läser dem för (den) andra gången.
Dessa ord som fyller den här tråkiga bloggen spar jag också, mest för att dokumentera mina egna värdelösa kreationer inte för att jag kommer njuta av hur duktig mitt framtida jag blivit på att behandla och smida det svenska språket till en alldeles egen gyllene bibliografi. Eller

Som avslutande ord vill jag blott skriva att denna blogg inte kommer innehålla mer vett än vad den tidigare har åstadkommit, så förvänta er, mina få stackars ömkansvärda läsare, inte några mästerverk att gotta era ögon med, förvänta er inga extrema huvudkli, förvänta er absolut ingenting, så kommer ni säkert inte bli besvikna eller missnöjda. Jag antar att detta kan räcka som ett första inlägg på min nya blogg era. Jag är lite ur form och mina fingrar behöver vänja sig vid att låtsas verka vara flitiga. Välkommen att möta en helt ny form av dyster, melankolisk, likgiltighet med mig och min blogg!

 

Eran, inte så eviga, Christoffer!

 


RSS 2.0