Befintlighet

20-02-2011

Söndagen den 20 februari 2011, sannerligen.
Jag tror att om man mår dåligt, när man mår dåligt, ofta eller mycket så börjar man, jag skulle vilja innesluta alla, men jag tror inte riktigt på det så jag fortsätter med 'man'... Så börjar man förr eller senare, ifrågasätta sin existens. Man har redan börjat betvivla sin tillvaro och sitt liv, jag menar att: ens tankar flyger iväg från denna jord och ut i universum. Ställer sig frågor kanske om den absoluta sanningen, är universum och (därmed) allting i det skapt av intelligens, intelligenser. Eller var det en enorm smäll, big bang som skapade allt, och allting runtomkring oss bara är en slump, du jag och alla vi känner. Jag vägrar att tro att människan blint litar på det som står i böcker och vad 'vetenskapen' säger utan att tänka efter. Någon gång.
Om jag har rätt, att alla någon gång funderat över Gud, i vilken form han än må vara, skulle jag gärna vilja veta hur han eller hon, kanske den ser ut för er.
Visst, hans fysionomi kan nämnas, men jag vill veta mer än så, vilken makt har han? Att skapa liv?
Universum? Tar han hand om oss när vi dör?
Om vi kommer till paradiset när vi dör, följer våra minnen med oss? Kommer vi att kunna träffa varann där? Nära och kära? Fiender? Kommer vi kunna dansa bland molnen, och för alltid vara lyckliga? Kommer våra själar drivas gränslöst ut i universum i oändligheten som en, någon, sorts energi?

För alltid... tiden...
Vi har fyra dimensioner, höjd bredd djup och tid. Hur skulle en eventuell femte dimension se ut? Om det finns. Jag har förstått att man just nu letar efter en (flera) sådan med hjälp av en LHC, CERN i Schweiz .
Har vi förmåga att uppfatta, förnimma denna dimension, eller saknar vi ett sinne för det. Kanske finns den redan i våran vardag, utan att vi har namngett den (som den femte dimensionen).
Enligt vetenskapen kommer all energi i (hela) universum till slut bli förbrukad. Vi vet att våran sol kommer en dag att slockna, en dag kommer hela universum att slockna. Tar tiden slut då? Är det så lång evigheten är? Från big bang tills när all energi är uttömt. Fanns tiden innan big bang? Kommer tiden att finnas efter? Är universums historia och framtiden bara en cykel? Har universum redan existerat, försvunnit, för att återuppstå, återuppväckas, återuppbyggas? Följer "vi" med till nästa cykel, eller nollställs allt?


Är vi övergivna, unika i universum? Delar vi den med någon annan? Vetenskapen säger ju också att jorden är idealisk för att liv skall, (skulle) kunna uppstå, vi är på ett väldigt (exakt) lagom avstånd ifrån solen, för att vi skall kunna ha vatten i flytande form. För nära och det hade förångats, för långt bort och det hade varit fruset. Jorden har en atmosfär som skyddar oss mot farlig strålning från rymden, den ser till att värmen som tar sig till jorden stannar här och inte flyr. Den bränner upp allt (det mesta) som försöker ta sig igenom den, och det krävs enorm energi att komma ut ifrån den, men det kanske är gravitationen vi har att tacka för det. Men alla dessa villkor, om vatten, om syre, om en bestämd temperatur är ju villkor som vi har satt upp som skall definera för hur liv existerar, finns till, och det är bara på den här planeten. Hur vet vi, dom, hur liv ser ut på andra planeter? Där kanske existerar liv som är så långt ifrån våran föreställning att vi inte ens skulle uppfatta det som liv om det så stod rakt framför oss.

Det där med gravitation är ju också intressant, ett olösligt mysterium, hur fungerar det? Jordens gravitation är så mäktig att den håller månen kvar intill oss, men den är samtidigt så klen, bräcklig att vi kan kasta upp en boll i luften. Vad skapar gravitation? Ett ämne? Flera? En reaktion?

 

Vi tror att vi vet så mycket, men vi vet egentligen ingenting. Vi vet inte ens om det saker vi använder varje dag, hela tiden, som vi själv har skapat. Hur många vet hur sin mobiltelefon fungerar? Mikrovågsugnen? Eller den process som krävs för att tillverka allting runtomkring oss.
Men det besvärar oss inte. Det är oväsentligt. Jag är helt övertygad om att vi inte vet nånting om någonting, att vi bara tror oss förstå hur saker och ting ser ut, skapas och förändras. Att den egentliga hemligheten, gåtan, tills först när slutet kommer, fortsätter vara en hemligt, att vi aldrig kommer att förstå världen, och rymden omkring oss. Hur många teorier vi än kommer på och kommer fram till.

 

Man säger att det inte finns något bevis för att Gud existerar, jag säger att om det hade funnits hade det omkullkastat allting, hela våran historia, helan våran tillvaro och samhälle till en sådan grad att bara fortsätta leva ett normalt liv skulle vara en kamp. Att bevisen inte "finns" är ju hela grundtanken med tron. Att man ska tro. Men om vi ska tala om bevis, så skulle ju du kunna vara beviset, jag, och eller våran värld. Om det är ett intelligent väsen som har skapat denna värld, (en) Gud. Om han har kunskapen och makten att ge liv, att skapa liv, så har han nog också makten att forma den värld han låter oss leva i till precis vad han vill.

Hm detta får vara nog om existens för nu, nästa inlägg ska handla om något annat.

 

/ Christoffer - Om Gud är död blir allt tillåtet

 

 

Universum

 


Kommentarer
Postat av: Lillasyster

Jag börjar alltid tänka så mycket när jag läser din blogg!:P väldigt bra skrivet

2011-02-20 @ 20:31:58
Postat av: Lillasyster

Jag börjar alltid tänka så mycket när jag läser din blogg!:P väldigt bra skrivet

2011-02-20 @ 20:32:12
Postat av: Micke

Man skulle ju kunna vända på det och istället för att tala om att jorden är idealisk för liv så kan man ju säga att livet anpassat sig efter förhållandena här på jorden. Mycket tyder ju på att det från början var enstaka celler som efter enorma tidsrymder utvecklats på olika sätt och skapat det liv vi idag känner. Under miljontals år hinner livet finna vägar och idag är temperatur och allt sånt idealiskt just för att livet självt varit anpassningsbart :)

Förövrigt har jag lite svårt att dela den dystra synen på universum, att energin tar slut, att universum blivit fött och en dag ska dö. Universum kan vi omöjligt veta så mycket om. Människan är oerhört begränsad och våra sinnen tillåter inte existentiellt grubbleri. Charmen i att leva finns mycket i ovissheten. Svaren åligger sökaren att finna. Fortsätt att skriva, det är kul att läsa :)

2011-02-20 @ 21:07:35
URL: http://kaijzer.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0