Ny era

18-02-2011

I mitt sista inlägg, eller det senaste, skrev jag att jag valde att avrunda bloggen för att jag var för sjuk.
Jag kanske inte var för sjuk för att skriva, men det upptog, krävde så mycket inom mig och i min vardag att det då kändes som det enda rätta, eller ett någorlunda rätt, beslut.
Återigen, ganska nyligen så tog maran in sin klor i mig, greppade mig, hon flyter i mina ådror, i mitt blod, hon förleder min kropp, att tro en massa, inbilla sig att den är under attack, belägring, visserligen är den det, men enbart av henne, och hennes hades. Att försöka finna henne har varit som att blind famla i en höstack och leta efter nålen, ett omöjligt uppdrag. För mig. För alla, extremt slappa läkare, oberörda av mitt lidande. Det åligger dem inte.

Att påbörja min blogg som jag avslutade pga. min sjukdom, känns minst sagt underligt och något ironiskt, när jag nu blivit sjuk igen. Jag vet inte om den kommer ha en lika förlamande effekt på mitt liv (sjukdomen alltså, inte bloggen), på min kropp och framför allt på min vilja. Men kanske är det vid såna, dessa tillfällen man skall möta sina demoner, ställa sig upp och stirra henne honom och eller dem i deras intet existerande ögon, inte för att hon kommer sluta strida eller ge upp, utan bara för att ge henne någon form av ett motstånd. Må detta motstånd vara i det klenaste laget, må det bara vara en vindpust, ett flås i hennes ansikte.
Åtminstone skall jag ta med mig när jag faller att jag gav henne ett. Att jag inte lät belsebub gå på den röda mattan, in till mitt hjärta och till mitt sinne.

Idag är det min födelsedag, eller igår. Tjugofem år har jorden snurrat runt solen med mig vandrandes på den. I evighetens perspektiv är även stjärnor dagsländor. Så, vad kommer återstå av min befintlighet?
Hur många generationer framåt kommer ha ett minne av mig? Två? Sedan är min blotta existens lika bortglömd som pappret jag nyss snöt mig i.
Knappast kommer jag lämna något monument efter mig, ingen bok, ingen musik, ingen film, eller något bevis på att det ens funnits en person vid mitt namn, någonsin.
Visst, detta ödet blir säkert den lott de allra flesta får ta. Men vem vet vilken betydelse jag, eller vi har för framtiden, kanske är det vi i våra gemena enfaldiga handlingar som formar deras värld, eller så klart tänker ni. (Det är ju självklart) vi formar våran framtid, men jag tänker mer på just "vi". Vi som läser de här orden. Det är inte många det vill jag lova: utifrån min scen är det inte många stolar som är fyllda, likt en teaterföreställning håller jag en urtråkig monolog, inför en publiktom teater. Jag pratar, skriver, för att orden bara ska bli sagda, inte för att det nödvändigtvis måste höras eller påverka, jag är som trädet i skogen, låter jag om jag faller om ingen finns där att höra det?
Skrivs mina ord om ingen finns där att läsa dem?

Jag har, började för några månader sedan, skriva en dagbok, till mig själv, i framtiden!
Ingen kommer vara så intresserad av mitt tyckande och vetande som jag själv om tjugo, tretti år.
Det kommer blir kul, att få läsa vad jag idag tycker om livet, om framtiden, om människorna den fyller och ska fylla. Jag skriver ned frågor och påstående som framtidens Christoffer ska ta den allvarligaste ställning till, jag skriver ner resonemang och drömmar som bara jag, förhoppningsvis, kan förstå och tolka. Jag hoppas bara jag förstår dem när jag väl läser dem för (den) andra gången.
Dessa ord som fyller den här tråkiga bloggen spar jag också, mest för att dokumentera mina egna värdelösa kreationer inte för att jag kommer njuta av hur duktig mitt framtida jag blivit på att behandla och smida det svenska språket till en alldeles egen gyllene bibliografi. Eller

Som avslutande ord vill jag blott skriva att denna blogg inte kommer innehålla mer vett än vad den tidigare har åstadkommit, så förvänta er, mina få stackars ömkansvärda läsare, inte några mästerverk att gotta era ögon med, förvänta er inga extrema huvudkli, förvänta er absolut ingenting, så kommer ni säkert inte bli besvikna eller missnöjda. Jag antar att detta kan räcka som ett första inlägg på min nya blogg era. Jag är lite ur form och mina fingrar behöver vänja sig vid att låtsas verka vara flitiga. Välkommen att möta en helt ny form av dyster, melankolisk, likgiltighet med mig och min blogg!

 

Eran, inte så eviga, Christoffer!

 


Kommentarer
Postat av: Micke

Såja, bra att du kommit igång med skrivandet igen. Oavsett hur dyster eller meningslös du känner dig så är skrivandet att kliva ur sitt eget perspektiv för en stund och granska sina egna ord från andra hållet. Att skriva är det bästa sättet att bli medveten om sina egna ord och kunna rannsaka sig själv :) Keep it up!

2011-02-19 @ 13:52:07
URL: http://kaijzer.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0