Chris har rent mjöl i påsen.

27-03-2011


Åh, vi har främmande. En besökare!
Det är våren som står och stampar av sig på dörrmattan och förbereder sig för att när som helst kliva in. Alla älskar vi våren, snön den töar, dagarna den förlänger, ljuset den illuminerar, och temperaturen den uppvärmer.
Hur vänliga vi än är mot denna årstids inträde, hur mycket vi än välkomnar den är det ändå bara förrätten, inför huvudrätten, som är nästa gäst, den som vi alltid väntar och väntat på. Ty det är  sommaren... Gud va' vi älskar den, värmen, semestern, befrielsen av att inte betungas av tjocka och massiva, ibland kanske ohanterliga vinterkläder.

 

Jag  ju då inte den gemene allomfattande mannen.
Sommaren är Inte min favoritårstid! Hör o häpna, att säga att man ogillar sommaren är det mest osvenska som finns, det är nästan värre än att svära i kyrkan.
Varför ratar jag då sommaren? Egentligen gör jag det faktiskt inte, jag förstår förvisso varför man tycker om den, förälskas i den. (men: )
Jag är alla insekters antagonist, känns det åtminstone som.
Min sjukdom har uppträtt när det har varit som varmast på sommaren (Juli),
värmen och solen steker mitt ömtåliga matta  svaga huvud, och det händer att det känns ibland som om jag skulle få solsting!
Ångesten och avundsjukan att inte göra allt som alla andra gör under sommartider, blir högst verklig.

 



Något som jag emellertid brukar hålla av som något mycket värdefullt som inträffar under sommaren är att åka till mina föräldrars landställe i Kumla. Den platsen är helig för våran familj, när man är där känns det som om man åkt hundra år tillbaka i tiden och man blir mycket närmare ett(et) med naturen. Kumlas gigantiska träd tar verkligen ner en på jorden. Man känner sig så obetydlig när man står bredvid deras massiva kroppar, som sträcker ut sig upp mot himlen, och då har de ändå stått på samma plats i tusen år, 50 generationer har sett trädet växa upp till vad det är idag, och minst 50 till kommer att se den fortsätta försöka nå himlen. Vädrets makter och fenomen har ärrat dem, men de är så orubbliga och så fyllda av visdom att det knappt berör dem alls om blixten slår ned i dem.

 

Vi får se vad som händer med stackars gamla Kumla nu när min föräldrar är skilda.
Idag var jag på middag och träffade mammas nya karl. Jag har tidigare träffat pappas nya kvinna.
Jag måste säga att hur glad jag än är för deras skull att de hittat någon ny, så kan jag inte hjälpa att känna mig besvärad. Kanske är det bara det att det är den här situationen som är så främmande för mig att mina känslor inte riktigt vet hur de skall göra.

 

Jag skrev tidigare att jag träffat Martin och att jag skulle träffa Micke.
Jag har nu träffat båda två och måste säga att det känns underbart, nostalgiker som jag är blir jag så uppriktigt, ärligt, rörd av känslorna och minnena de återuppväcker inom mig.
En av mina största önskningar är att dessa två skall förbli livslånga vänner till mig.
De förstår mig, och accepterar (tror jag åtminstone) mig så mycket att jag aldrig blir obekväm i deras närvaro.
Vi gick till Casinot (cosmopol) i fredags, vi åt på deras restaurang, och även den här gången blev jag förbryllad över deras begränsade meny, men det gör inget alls.
Micke och jag spelade bort lite slantar, men Martin vann faktiskt precis innan vi skulle gå och han var den enda som gick plus av oss.
Sedan jag blev sjuk för första gången, 2006, har jag inte druckit mig full, och gångerna jag druckit alkohol överhuvudtaget kan jag räkna på en hand. Men jag drack faktiskt två öl på Casinot :D
Det hade varit så länge sedan, och det var ju så gott! Underbart paradisiskt gott!

 

På fredagskvällen, medans jag var på casinot var Micke (min bror) och hans sambo Weronica på BB och fick runt sjutiden sin andra son, Aleksij. Så nu har vi blivit en mer i familjen och det känns så bra, jag skall även vara gudfar till honom så det känns ju ännu bättre. Han är så lik Nikolaij, deras första son. Vilket syskonpar de kommer bli i framtiden. Grattis och all lycka till er.

 

Mina studier fortsätter och det är stora gupp jag skall komma över inom både matematiken och fysiken, för att bli godkänd. Men än har jag inte gett upp, så det är bara att kämpa vidare, tills man stupar...

 

Slantarna som jag fått från försäkringen har nu tagit slut, eller rättare sagt, det kommer när som helst ta slut, på tisdag faktiskt, då jag skall till tandläkaren och dra ut min visdomstand.
Redan när jag var arton nitton år så tyckte tandläkarna att jag skulle dra ut den här tanden, men eftersom jag vämjdes vid tanken på att någon skulle "operera" bort tanden, att det skulle ta en och en halvtimme och att jag skulle få gå med blåmärke på kinden i två veckor, så avstod jag då och tänkte att det blir ett senare problem. Nu har tiden kommit ikapp mig, nu har mitt gamla jags handling börjat uppvisa tungsinta konsekvenser. Jag lagade tanden tillfälligt i december för att sedan så fort som möjligt dra ut tanden. I förra veckan gjorde jag en så kallad panoramaröntgen, där en maskin röntgar runt hela huvud och därmed gör alla tänder synliga. Efter att ha konstaterat att inga större nervtrådar gick genom tandrötterna beslutade vi att jag skulle dra ut den, den 13 april. Nu har detta blivit framskjutet, efter att någon har lämnat återbud. Och det är nu redan på tisdag jag skall göra detta ingrepp, klockan tjugo över sju på morgonen. Jag har försökt beskriva min rädsla inför detta till min tandläkare och jag hoppas allting kommer gå bra, jag skall överlämna de mesta av min ångest till stesolid.
Något positivt i detta är det kunde konstatera att jag inte hade några hål i de andra tänderna, vilket jag blev mycket glad för.

 

Som sagt, så har mina pengar tagit slut, nästan. Men jag har faktiskt ändå inte "slösat" bort dem, jag har försökt att köpa så mycket som möjligt, så att jag har något materialistiskt att känna på, se på när pengarna är slut. Teve, bluray, laserskrivare, blodtrycksmätare, jackor, byxor, tröjor, hörlurar, hår trimmer, nya täcken och kuddar, en ny plånbok (med eget tryck på :D ), några underbara smycken. Jag har nollat mitt kreditkort som var uppe i 13 000, jag har även betalat av 3000 i andra skulder.
Så med mina mått mätt har jag fått väldigt (!) mycket för mina pengar, mycket mer än vad jag någonsin tidigare fått, jag hatar att stå utan något fysiskt kvar efter en stor summa pengar, vilket har hänt många gånger förut.

 

Så, detta får avsluta mars sista inlägg, mina ögon börjar se tre skärmar och de tar jag som ett tecken på att jag skall gå och lägga mig. God'natt gott folk!

 

/Chris Tavic!

Casino Cosmopol i Stockholm

 

Panoramaröntgen hos tandläkaren, se så roligt man har det i den!
Man känner sig inte dum alls...

 

Gammal bild på Martin (till vänster) och Micke

 

Två gamla bilder på mig


Går över stock och sten

20-03-2011

Ännu en helg går mot sitt slut, och en ny veckas utsikter nalkas i horisonten.

 

Det har varit en tuff helg faktiskt, jag har haft mycket ont, mycket inflammation, speciellt i mina ben, så det har varit svårt att gå. Det brukar vanligtvis gå över under en dag, men nu har det suttit i sen i fredags, vilket är lite underligt. Det har dock börjat att släppa, vilket är mycket skönt.

 

I fredags kom det jag hade beställt från netonnet, det vart en 50" LG Full HD! teve =) den är jättefin och gör sig bra i mitt lilla rum, jag köpte även en blurayspelare som jag kunde koppla in på mitt nätverka, och se filmer från datorn på tvn, mycket bra! Jag köpte en laserskrivare också, dock har jag inte plockat upp den ur kartongen än, jag vet inte riktigt var jag ska ställa den, sen vart det en Blodtrycksmätare, den tyckte jag verka rolig :)

 

Igår hände det något oväntat men väldigt roligt.
Jag har tidigare skrivit här i bloggen om den stora saknaden jag känt för mina vänner, speciellt Martin och Micke, de både stod mig väldigt nära och vi umgicks väldigt flitigt, oftast dagligen. Sen... ja, gjorde vi inte det längre, och två långa år har gått. Jag har försökt att jaga Martin, men det har varit lättare att kontakta de döda än att få tag i honom. Så jag blev extremt förvånad när han kontaktade mig och frågade om vi skulle träffas och ta en kaffe. Så klart! Det var jätteroligt att få träffa honom igen, att prata om allt som det finns att prata om, vi har ofta legat på samma intellektuella nivå, vi har snarlika värderingar och uppfattningar vilket har gjort att vi passat som vänner med stort utbyte, ur mitt perspektiv åtminstone. Det var kul, enormt roligt. Jag hoppas vi ses snart igen!

 

Micke har jag planerat att träffa på tisdag vilket även det ska bli väldigt roligt, tummen upp för denna händelseutveckling!

 

Min värld för övrigt rör sig väldigt långsamt, sjukdomen äter upp mig inifrån, jag äter mediciner mot allt möjligt. Jag skulle kunna sjukskriva mig igen, men då skulle även mitt liv stanna  upp och det vill jag verkligen inte, jag hatar mitt tröga, mindervärdiga liv, men att det helt skulle stanna, skulle jag inte palla. Jag måste, oavsett hur ont det gör, hur trött jag är, hur sliten jag är, fortsätta. Fortsätta att utvecklas, fortsätta att försöka nå, Något mål! Jag har nu sökt in till Biomedicin till hösten på Karolinska, och jag ska göra allt jag kan för att bli klar med de kurser jag behöver för att komma in.
En smärta som bara växer och bara ger mig mer ångest, är hur dessa senaste Fem år (sedan jag vart sjuk för första gången) varit bortkastade, förslösade, av vadå? Sjukdom? Inflammationer? Ångest och depression? Helt värdelöst och förspillt. Ju mer jag tänker på var jag istället skulle kunna ha varit, desto sämre mår jag.

 

Något som aldrig tycks bli fri från är denna trötthet som jag konstant bär, jag vet inte var den kommer ifrån, psykisk, medicinsk. Ingen aning. Ingen har velat undersöka det heller för den delen.
Jag fick ju den här medicinen modiodal, som är till för att personer som lider av narkolepsi, alltså personer som har ett fel i hjärnan som gör att de får plötsliga sömnattacker, dessa skall alltså förhindra att man somnar, problemet för är ju tyvärr att jag fortfarande är så trött att jag kan somna på tom. de här tabletterna, detta känns inte bra. Det verkar som om min trötthet är ofrånkomlig.

 

Jag låter detta bara vara ännu ett uppdateringsinlägg, inga tankar diskuterar jag, ingen värdelös poesi får jag fram, inga drömmar delar jag med mig.

 

Bläh för allt!

/ Christoffer

 


Ha spenderbyxorna på sig

15-03-2011

Jag saknar hur du kunde ta mig till de vildaste fantasierna, jag saknar hur du kunde uppoffra dina ögonblick så altruistiskt att det kändes som att det var jag som du fanns till för. Jag saknar dina godtrogna tolkningar av mina påhitt. Jag saknar dina klena försök att modifiera sanningen till mitt tyckande och smak. Jag saknar din ömhet och din entusiasm. Jag saknar dina föreställningar och jag saknar din förståelse. Jag saknar din glädje som kunde dränka hela världar i solsken. Jag saknar dina spegelblanka ögon. Jag saknar dig...
Saknaden är som ett svart hål, vad jag än kastar i, hur mycket jag än kastar i, fylls den aldrig. Den blir bara större, ett ännu större av intet.

 

Jag missade dagens mattelektion, det betyder att jag missat tre i rad och att jag måste gå på torsdag för att inte bli avskriven från kursen, det är matematik C jag läser. Jag förstår inte alls hur jag skall kunna klara av den, när jag går så extremt sällan och aldrig tar igen någon hemma. Men på något väldigt, underligt sätt lyckas jag ändå klara mig precis. Det verkar ändå som om jag har någon som vakar över mig, litet ibland, i ögonvrån eller så. Jag håller samtidigt på att läsa Fysik A på distans.

 

Jag träffade min nya husläkare igår sedan jag bytt vårdcentral, det är lite blandade känslor, jag var inte helt nöjd med henne, men å andra sidan ska man väl vara glad att man överhuvudtaget kan göra sig förstådd. Hon skall skicka mig vidare, som vanligt, och hon skrev ut någon ny medicin som jag skall testa.

 

Robin kom inte hem i söndags, jag vet inte vad jag hade fått det ifrån, han kommer hem på måndag.
Då får vi träffas! :)

 

Jag har fått ytterligare lite slantar från min försäkring, ersättning för läkarvård och medicin de senaste åren. Så det blir ännu mer pengar jag inte vet vad jag ska göra av med. Jag önskar jag kunde handskas med pengar, det blir så sällan jag har kvar något, fysiskt, efter ha gjort av med dem.
Jag vet att jag ska köpa en teve och betala av en massa skulder, men det kommer ändå bli en "massa" pengar över. Men det här problemet är väl knappast något jag kan beklaga mig över antar jag.
Efter att man har gått på soc i över ett och ett halvt år så har man lärt sig att vända på varje krona, att det går dagar utan mat, att det aldrig finns utrymme för nöje, och väldigt sällan kan man unna sig något. Det sitter kvar. Det kanske är för det bästa.

 

Imorgon fyller pappa år, han är trettio år äldre än mig, så då blir han.... 55!
Jag köpte en present till honom i förra veckan, jag hoppas han blir glad över den.

 

Micke och Weronica har även frågat mig om jag vill bli Gudfar till deras son Aleksi (jag vet inte om detta är den korrekta stavningen) som skalla "ploppa" ut om si så där två veckor. Det ska bli kul, att få en sådan titel :) yey för mig, och för honom så klart!

 

Det får vara nog för ikväll, som vanligt har jag extremt dålig fantasi, blablablablabla.....

///Christoffer - Det finns människor som inte ens djävulen vill ha.

 

 

Jag har tre tattueringar, kanske dags för en fjärde?

tat2tat1

 


Uppdatering

13-03-2011
En söndagskväll känns mer rätt än någon annat tillfälle, under hela veckan att posta ett inlägg på bloggen. Jag tampas fortfarande med min fantasi varje gång när jag skall sätta mig ned för att skriva ett inlägg. Om vad jag ska fylla den med, min sagor här blir aldrig riktigt så kreativa som jag vill att dem skall vara.
Det känns alltid som att jag saknar något, i mina inlägg. Jag har känslan och viljan att skriva, eftersom det är roligt och stimulerande för mig och min lilla hjärna, men jag har inget ämne, ingen teori, inget att gå igenom resonemang utifrån. Bara väldigt knaphändiga saker, vardagliga.
Min allra innersta tankar, reflektioner och funderingar skriver jag i min personliga dagbok, och delar alltså inte med mig av detta, men mina fingrar förstår inte skillnaden, när jag skriver i den är det den absoluta sanningen som kommer fram, där finns inget behov av att försköna verkligheten eller skönmåla mina tankar. Det är faktiskt bara där min absolut frihet ligger. Eller det kanske inte är helt och riktigt sant, det är ju i mitt huvud, men i min dagbok ligger många "hints" till dessa fördolda i texten. Saker som skall påminna mig om vad och hur jag tänkte.

 

Skriver ni dagbok?

 

En rolig nyhet i mina annars väldigt gråa vardag är att min ansökan om ersättning från en försäkring som jag skickade in till Folksam för ett och ett halvt år sedan äntligen ger frukt.
Även om det var i en väldigt begränsad omfattning (som ett litet rött äpple), så känns det som om jag vunnit på triss!
Det är inte på några sätt tal om miljoner eller ens i närheten av de fantasi summorna, men ändå en liten skön peng att förgylla tillvaron med. Jag blev mycket glad över detta, en underbar present.
Jag vet dock inte om jag kanske har möjlighet till att vara berättigad till mer pengar, det får vi se.
Jag hade tänkt köpa en bil för den här slanten, men jag har nu tänkt om och kommit fram till att jag betalar lite skulder istället och på det sättet ger mig utrymme att om framtiden behöver det, överleva utan inkomst någon månad. Jag skall även köpa en TV, jag kollar inte på teve egentligen. Jag har fortfarande inte kopplat in min digitalbox sedan jag flyttat in i oktober. Men den här skruttiga teven som jag köpte för mina egna pengar när jag var fjorton år, alltså elva år sedan börjar bli lite gammal. Jag kommer nog se mer teve framöver, teven som jag tittat på har även WiFi anslutning och jag hoppas med detta att jag kan streama film från datorn och titta på teven, annars är det bara att köpa en sladd visserligen. Så det ska bli kul :) Fri hemkörning från cdon också, om man beställer därifrån som jag planerar att göra.

 

Hm, annat då.
Robin kommer (väl) hem idag från Fjärran östern! Woho
Eftersom jag vet att Robin är en av mina lojalaste läsare, så kan jag prata till honom genom den här sidan! Men jag vet ju aldrig när han kommer läsa detta, men Robin! Robin, jag har saknat dig, det är kul att du är hemma igen! :) Du får höra av dig så fort du har möjlighet att träffa mig!

 

Imorgon har jag även mitt första besök på den nya vårdcentralen.
Skall få träffa läkaren och jag hoppas hoppas hoppas från djupet av mitt hjärta att en utredning kan starta igen, och att jag får ha kontinuerlig kontakt med denna. Jag är lite trött på att vara sjuk, idag har jag faktiskt haft det väldigt lindrigt med inflammation, skönt för omväxlingsskull. Och jag skall därför inte skriva mer om det, den här gången.

 

Mina föräldrar har båda hittat (en) varsin ny. I ärlighetens namn är jag väldigt obekväm med detta, men det spelar ingen roll då det endast är deras lycka som jag faktiskt bryr mig om. Jag hoppas bara att det kommer hålla i sig, och att det kommer fortsätta göra dem lyckliga. Jag skall faktiskt ringa min mamma efter det att jag postat det här inlägget. Det var länge sedan jag träffa henne och jag har inte träffat min Sessi på hur länge som helst, saknar henne massa :D
Hon är världens bästa, har funnits där i tolv, tretton snart, långa år.
Ända sedan hon fick följa med mig till Jordbro har hon varit så sällskapssjuk. Det var då hon började att alltid vara i närheten av mig, när jag satt framför datorn hela dagen, låg hon vid mina fötter eller satt bredvid mig konstant, när jag gick ut eller ifrån mitt rum följde hon efter hehe. Jag saknar hennes närvaro, även om jag inte saknar de spontana attacker hon kunde göra, få för sig, ibland. Men den hjärnskadan har ju inte läkt än så det kommer nog aldrig att ske :)

 

 

Jag funderar nu faktiskt på att ändra mitt efternamn, jag har länge velat göra detta, andra i familjen också. Och nu när jag har fått en liten slant över kanske jag skall ta tag i detta, och skicka in en ansökan till Patent och registreringsverket. Det kostar 1800 kr.
Så snart blir det kanske också Tavic även på pappret och inte bara virtuellt :D

 

 

Nej, den här gången får ni vara utan poesi från mig. Och vi får se det här inlägget som en liten uppdatering av bloggen bara.

 



/Eran Christoffer Tavic! yey, thumbs up for that!

 

 

Så liten hon ser ut vid min nya teve ^^

tv


Ensam

5-03-2011


I en utopi finns ni alla där, uppradade, allesammans med ett leende. Med en tärning som har oräkneligt antal sidor, var och ett med era anleten ingraverade, tar jag upp och kastar tillsammans med en andra tärning. Den företräder den essentiella miljön, men både jag och ditt jag vet att det endast är en synvilla för den egentliga labyrint som varje ny dörr ger insteg i. Väggarna här är väldigt dynamiska, det har vi lärt oss, förutom att de med ett huvuds vridning kan ta sig ofantliga avstånd, är de alla bara en reell spegelbild av den usla fantasin.
Vi vet förutsättningarna, men vad är det som definierar utfallet?
Är det jag eller ditt jag? Är det ödet? Är det slumpen? Är det önskan eller är det rädslan? Är det livet?
Oavsett. Vi leker att vi aldrig har varit här tidigare, eller nyss. Vi låtsas att vi faktiskt är olika. Vi låtsas att det är så här det går till, vad som än händer, så är det så här verkligheten är och beter sig, varför ifrågasätta den? Vad är poängen då? Låt den gå sin gilla gång, för det är ju här jag, vi egentligen lever, mitt bland er, alla er. Här råder aldrig tillstånd av ensamhet, ur ekot från ett knäpp med fingrarna framkallar jag, ger er ett blankt manus att följa med er egna karaktär, med ord som bara ni kan se.
Jag är den enda som improviserar, ni andra har ju haft hela mitt liv till förberedelse, till att vara färdiga för final när jag behagar. Övning ger färdighet säger dem, och snart skall väl även jag kunna bemästra möjligheternas dimension, då skall minsann ego få uppleva kärlek och närhet.

 

Mellan dina andetag skär din röst igenom, allt, alla människor alla välvilliga väggar, alla aktörer.
När du talat, efterlämnar du ett ljudlöst universum. Vem skulle våga tala efter dig?
Vem skulle våga röra sig när du träder in på scen. Du är alla tiders största, du har aldrig pyntat flest eller särskilt många affischer men bara ditt sagolika namn får varje medspelare att skälva. När era jag kommer på att det är knappast er, du, skall agera för, kommer lättnadens pustar som en varm bris genom arenan.
Du bär en kappa av den tjockaste dimma, vävd av de odödligas händer. Du kan täcka hela världen om du låter den krama om dig, och du gör det. Du och jag är således dom enda som återstår, när du väl når fram till mig, för tag i mig, för att viska i mitt öra, att det faktiskt är du som står vid regnbågens slut.
Jag hinner fråga innan du väljer att avdunsta in i din egen mist, om alla andra vägar som lustens vilja löjligt blint och obehindrat lägger fram, bara är skenbilder av dig? Du svarar med en suck.

 

Och jag vaknar till min trista gråa skoningslösa vardag, och aldrig, aldrig har jag lyckats förstå vad sucken skall implicera.

 

/ Christoffer

 

eeee


RSS 2.0