Chris har rent mjöl i påsen.

27-03-2011


Åh, vi har främmande. En besökare!
Det är våren som står och stampar av sig på dörrmattan och förbereder sig för att när som helst kliva in. Alla älskar vi våren, snön den töar, dagarna den förlänger, ljuset den illuminerar, och temperaturen den uppvärmer.
Hur vänliga vi än är mot denna årstids inträde, hur mycket vi än välkomnar den är det ändå bara förrätten, inför huvudrätten, som är nästa gäst, den som vi alltid väntar och väntat på. Ty det är  sommaren... Gud va' vi älskar den, värmen, semestern, befrielsen av att inte betungas av tjocka och massiva, ibland kanske ohanterliga vinterkläder.

 

Jag  ju då inte den gemene allomfattande mannen.
Sommaren är Inte min favoritårstid! Hör o häpna, att säga att man ogillar sommaren är det mest osvenska som finns, det är nästan värre än att svära i kyrkan.
Varför ratar jag då sommaren? Egentligen gör jag det faktiskt inte, jag förstår förvisso varför man tycker om den, förälskas i den. (men: )
Jag är alla insekters antagonist, känns det åtminstone som.
Min sjukdom har uppträtt när det har varit som varmast på sommaren (Juli),
värmen och solen steker mitt ömtåliga matta  svaga huvud, och det händer att det känns ibland som om jag skulle få solsting!
Ångesten och avundsjukan att inte göra allt som alla andra gör under sommartider, blir högst verklig.

 



Något som jag emellertid brukar hålla av som något mycket värdefullt som inträffar under sommaren är att åka till mina föräldrars landställe i Kumla. Den platsen är helig för våran familj, när man är där känns det som om man åkt hundra år tillbaka i tiden och man blir mycket närmare ett(et) med naturen. Kumlas gigantiska träd tar verkligen ner en på jorden. Man känner sig så obetydlig när man står bredvid deras massiva kroppar, som sträcker ut sig upp mot himlen, och då har de ändå stått på samma plats i tusen år, 50 generationer har sett trädet växa upp till vad det är idag, och minst 50 till kommer att se den fortsätta försöka nå himlen. Vädrets makter och fenomen har ärrat dem, men de är så orubbliga och så fyllda av visdom att det knappt berör dem alls om blixten slår ned i dem.

 

Vi får se vad som händer med stackars gamla Kumla nu när min föräldrar är skilda.
Idag var jag på middag och träffade mammas nya karl. Jag har tidigare träffat pappas nya kvinna.
Jag måste säga att hur glad jag än är för deras skull att de hittat någon ny, så kan jag inte hjälpa att känna mig besvärad. Kanske är det bara det att det är den här situationen som är så främmande för mig att mina känslor inte riktigt vet hur de skall göra.

 

Jag skrev tidigare att jag träffat Martin och att jag skulle träffa Micke.
Jag har nu träffat båda två och måste säga att det känns underbart, nostalgiker som jag är blir jag så uppriktigt, ärligt, rörd av känslorna och minnena de återuppväcker inom mig.
En av mina största önskningar är att dessa två skall förbli livslånga vänner till mig.
De förstår mig, och accepterar (tror jag åtminstone) mig så mycket att jag aldrig blir obekväm i deras närvaro.
Vi gick till Casinot (cosmopol) i fredags, vi åt på deras restaurang, och även den här gången blev jag förbryllad över deras begränsade meny, men det gör inget alls.
Micke och jag spelade bort lite slantar, men Martin vann faktiskt precis innan vi skulle gå och han var den enda som gick plus av oss.
Sedan jag blev sjuk för första gången, 2006, har jag inte druckit mig full, och gångerna jag druckit alkohol överhuvudtaget kan jag räkna på en hand. Men jag drack faktiskt två öl på Casinot :D
Det hade varit så länge sedan, och det var ju så gott! Underbart paradisiskt gott!

 

På fredagskvällen, medans jag var på casinot var Micke (min bror) och hans sambo Weronica på BB och fick runt sjutiden sin andra son, Aleksij. Så nu har vi blivit en mer i familjen och det känns så bra, jag skall även vara gudfar till honom så det känns ju ännu bättre. Han är så lik Nikolaij, deras första son. Vilket syskonpar de kommer bli i framtiden. Grattis och all lycka till er.

 

Mina studier fortsätter och det är stora gupp jag skall komma över inom både matematiken och fysiken, för att bli godkänd. Men än har jag inte gett upp, så det är bara att kämpa vidare, tills man stupar...

 

Slantarna som jag fått från försäkringen har nu tagit slut, eller rättare sagt, det kommer när som helst ta slut, på tisdag faktiskt, då jag skall till tandläkaren och dra ut min visdomstand.
Redan när jag var arton nitton år så tyckte tandläkarna att jag skulle dra ut den här tanden, men eftersom jag vämjdes vid tanken på att någon skulle "operera" bort tanden, att det skulle ta en och en halvtimme och att jag skulle få gå med blåmärke på kinden i två veckor, så avstod jag då och tänkte att det blir ett senare problem. Nu har tiden kommit ikapp mig, nu har mitt gamla jags handling börjat uppvisa tungsinta konsekvenser. Jag lagade tanden tillfälligt i december för att sedan så fort som möjligt dra ut tanden. I förra veckan gjorde jag en så kallad panoramaröntgen, där en maskin röntgar runt hela huvud och därmed gör alla tänder synliga. Efter att ha konstaterat att inga större nervtrådar gick genom tandrötterna beslutade vi att jag skulle dra ut den, den 13 april. Nu har detta blivit framskjutet, efter att någon har lämnat återbud. Och det är nu redan på tisdag jag skall göra detta ingrepp, klockan tjugo över sju på morgonen. Jag har försökt beskriva min rädsla inför detta till min tandläkare och jag hoppas allting kommer gå bra, jag skall överlämna de mesta av min ångest till stesolid.
Något positivt i detta är det kunde konstatera att jag inte hade några hål i de andra tänderna, vilket jag blev mycket glad för.

 

Som sagt, så har mina pengar tagit slut, nästan. Men jag har faktiskt ändå inte "slösat" bort dem, jag har försökt att köpa så mycket som möjligt, så att jag har något materialistiskt att känna på, se på när pengarna är slut. Teve, bluray, laserskrivare, blodtrycksmätare, jackor, byxor, tröjor, hörlurar, hår trimmer, nya täcken och kuddar, en ny plånbok (med eget tryck på :D ), några underbara smycken. Jag har nollat mitt kreditkort som var uppe i 13 000, jag har även betalat av 3000 i andra skulder.
Så med mina mått mätt har jag fått väldigt (!) mycket för mina pengar, mycket mer än vad jag någonsin tidigare fått, jag hatar att stå utan något fysiskt kvar efter en stor summa pengar, vilket har hänt många gånger förut.

 

Så, detta får avsluta mars sista inlägg, mina ögon börjar se tre skärmar och de tar jag som ett tecken på att jag skall gå och lägga mig. God'natt gott folk!

 

/Chris Tavic!

Casino Cosmopol i Stockholm

 

Panoramaröntgen hos tandläkaren, se så roligt man har det i den!
Man känner sig inte dum alls...

 

Gammal bild på Martin (till vänster) och Micke

 

Två gamla bilder på mig


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0