Ensam

5-03-2011


I en utopi finns ni alla där, uppradade, allesammans med ett leende. Med en tärning som har oräkneligt antal sidor, var och ett med era anleten ingraverade, tar jag upp och kastar tillsammans med en andra tärning. Den företräder den essentiella miljön, men både jag och ditt jag vet att det endast är en synvilla för den egentliga labyrint som varje ny dörr ger insteg i. Väggarna här är väldigt dynamiska, det har vi lärt oss, förutom att de med ett huvuds vridning kan ta sig ofantliga avstånd, är de alla bara en reell spegelbild av den usla fantasin.
Vi vet förutsättningarna, men vad är det som definierar utfallet?
Är det jag eller ditt jag? Är det ödet? Är det slumpen? Är det önskan eller är det rädslan? Är det livet?
Oavsett. Vi leker att vi aldrig har varit här tidigare, eller nyss. Vi låtsas att vi faktiskt är olika. Vi låtsas att det är så här det går till, vad som än händer, så är det så här verkligheten är och beter sig, varför ifrågasätta den? Vad är poängen då? Låt den gå sin gilla gång, för det är ju här jag, vi egentligen lever, mitt bland er, alla er. Här råder aldrig tillstånd av ensamhet, ur ekot från ett knäpp med fingrarna framkallar jag, ger er ett blankt manus att följa med er egna karaktär, med ord som bara ni kan se.
Jag är den enda som improviserar, ni andra har ju haft hela mitt liv till förberedelse, till att vara färdiga för final när jag behagar. Övning ger färdighet säger dem, och snart skall väl även jag kunna bemästra möjligheternas dimension, då skall minsann ego få uppleva kärlek och närhet.

 

Mellan dina andetag skär din röst igenom, allt, alla människor alla välvilliga väggar, alla aktörer.
När du talat, efterlämnar du ett ljudlöst universum. Vem skulle våga tala efter dig?
Vem skulle våga röra sig när du träder in på scen. Du är alla tiders största, du har aldrig pyntat flest eller särskilt många affischer men bara ditt sagolika namn får varje medspelare att skälva. När era jag kommer på att det är knappast er, du, skall agera för, kommer lättnadens pustar som en varm bris genom arenan.
Du bär en kappa av den tjockaste dimma, vävd av de odödligas händer. Du kan täcka hela världen om du låter den krama om dig, och du gör det. Du och jag är således dom enda som återstår, när du väl når fram till mig, för tag i mig, för att viska i mitt öra, att det faktiskt är du som står vid regnbågens slut.
Jag hinner fråga innan du väljer att avdunsta in i din egen mist, om alla andra vägar som lustens vilja löjligt blint och obehindrat lägger fram, bara är skenbilder av dig? Du svarar med en suck.

 

Och jag vaknar till min trista gråa skoningslösa vardag, och aldrig, aldrig har jag lyckats förstå vad sucken skall implicera.

 

/ Christoffer

 

eeee


Kommentarer
Postat av: Micke

Drömmarna, ovissheten där uti, är bränsle för den fortsatta vandringen. Utan drömmar finns inte liv. Att ställa sig existentiella frågor, att söka, är att drömma.

2011-03-06 @ 01:08:06
URL: http://kaijzer.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0