he moves in space with minimum waste

03-11-2011


Ett litet inlägg om vad som nu snurrar i mitt huvud just nu


Den senaste tiden (sen två månader tillbaka) har jag närmat mig en insikt, om mig själv och min psykiska (o)hälsa. Det är fem år sedan mitt först möte med ångesten och tvångstankar, och sedermera panikångesten, och det är egentligen dem tre som har format min sjukdomsbild.
Jag har varit inskriven på Ankaret (psykiatriska mottagningen i Haninge) i fyra år, lika lång tid har jag ätit SSRI och NRI, samt diverse tabletter för min dåliga sömn.
Min behandling började med och har fortsatt i samma spår att: att bemöta min ångest och kurera dess syndrom. KBT och medicin, medicin och medicin.
Även om den första tiden med medicinen var jobbig, och varje dos höjning kändes som ett nytt gehenna, har jag kommit att äta dem varje dag, och känt dem förändra mig, skonat mig från ångesten mer och mer. Men… Men, samtidigt fick mig att känna mindre glädje, mindre lycka, mindre tillfredställelse, mindre ro. Jag blev apatisk.
Det började med enkla, vardagliga saker som min likgiltighet tog över, från att vara bra eller dålig, goda eller onda, till att ha närmat sig en neutral punkt som i verkligheten inte finns.
Tinget, personen, händelsen väckte alltså inga bra, goda eller lyckliga känslor… den väckte inte heller några dåliga, förargade olyckliga känslor.. den väckte helt enkelt inga känslor.  Noll.
Jag hade visserligen varit en levande människa innan jag blev en zombie, så jag visste, vet, hur man agerar, jag hade förståelse för vad som var rätt och fel liksom bra och dåligt, men det kändes aldrig från hjärtat. Tidigare betingade saker, personer blev värdelösa i den bemärkelsen att det saknade värde, istället för att väcka en, eller flera känslor, väcktes inga.
Det skall dock understrykas att jag några gånger, har jag upplevt liv i mitt kalla döda hjärta…någon gång medkänsla, en annan gång sorg. Samtliga gånger har jag överrumplats så av känslorna att jag aldrig kunnat kontrollera dem och fallit i gråt, mer eller mindre.
Det har känts skönt att det faktiskt existerar en levande människa någonstans inom mig.

 

Jag har längt trott att detta har varit ett nödvändigt ont för att få uppnå frid från ångesten.
Att priset jag betalar för att den skall lämna mig ifred kostar mig det som faktiskt gör mig till en människa. Det jag tror att jag nu skulle ha kommit till insikt med är att det kanske inte nödvändigtvis måste vara så. Kanske har jag bara varit i en enda lång depression, jag uppfyller alla symptom för det, utan att någonsin blivit behandlad för det, eller så kanske det finns möjlighet till en annan medicinering som passar mig bättre, i vilket fall som helst, har insikten fått mig att vilja förändra min nuvarande situation, min psykiska situation, allt jag kan be om är att jag skall få min röst hörd när jag frågar om hjälp. Det jag önskar är att få leva igen.

 

/Christoffer Tavic

 

Om allting expanderar, vad expanderar det till då? (Var tar den utrymme ifrån? Eller i vad gör den utrymme i?)


Ögat gjorde jag i våras


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0