Metafysik, någon?

Det tar emot för mig att skriva i min egen blogg, det är väl därför den inte uppdateras dagligen.
Jag är inte intresserad av att berätta vad jag verkligen gör om dagarna, gå igenom dem i kronologisk ordning dag ut och dag in, berätta vad jag ätit, vad jag har haft på mig för ej-moderiktiga kläder, vilka affärer jag besökt eller vilka människor jag träffat och eller pratat med.
Den första och mest uppenbara anledningen är att ingen skulle vilja läsa detta, då är det helt ofrånkomligt så också onödigt för mig att publicera det publikt.
Det andra är att jag personligen inte har något intresse av att skriva om den ytligheten.
Jag finner dock ett nöje i att skriva, av allt att döma, det ger en tillfredställelse som jag inte riktigt själv har kommit underfund med, det ger mig en mental meningsfull prestation att kämpa mot, det kräver mycket fokusering från min sida till att fullborda ett inlägg.
Jag försöker ge det största utrymmet i texten till tankar, funderingar, andlighet osv. Jag försöker också ständigt att utveckla dessa, att bevara dem till framtida reflektioner och referenser.
För att min kreativitet skall komma igång brukar jag börja mina texter med en massa nonsens, där jag skriver om helt obetydliga saker, som nu.

 

 

Jag skulle i själva verket behöva en argumentation, en diskussion, en konfrontation, för att dessa tankar skall uppnå fullständig tillblivelse. Det kommer alltid att finnas luckor i mina påståenden och spekulationer, som jag dessutom vill fylla.
Men nu för jag en monolog, visserligen är det självvalt då jag har valt detta medium för mina tankar.
Vad motsägelsefull jag är, knasigt… förresten, heter det utöver monolog och dialog, också trialog? Om det är tre personer som pratar? Tetralog? Heptalog? Hexalog? Respektive för fyra fem och sex?

 

Bara för att komma till skott med någonting vad skall vi ta för ämne? Vad sägs om fenomenet verklighet? Har jag tagit upp det tidigare? Jag har faktiskt ingen koll alls på vad jag tidigare skrivit.

 

Jag är inte så säker på att jag skall definiera begreppet här med mina vaga kunskaper och som jag tidigare sagt utan motargument, men vi kan ju försöka.. hehe jag blandar lite jag och vi, lite –man- kan säkert komma in också, kanske lite dem med, men haka inte upp er på det utan det är mest för att jag ska hålla ihop meningarna.

 

Verklighet.
För att tillståndet verklighet skall vara sant behövs också en motsats, för annars har den ingen betydelse, därför måste även tillståndet overkligt också existera.
Vem, eller vilka bestämmer vad som är sant respektive falskt?
Vetenskapen, eller vetenskapsmän brukar ofta kalla sina experiment för neutrala, alltså att dom varken har värdet sant eller falskt från början utan blir tilldelade sina tillstånd först efter experimentet är genomfört. Men jag skulle vilja påstå att det är en lögn, eftersom det är dem själva som bestämmer utfallet eftersom de är dem som ger de obekanta variablerna dess värden, någonstans har utformningen av dessa värden skett, av en människa. En människa med egna värden och åsikter. Men det är väl därför vetenskapen också alltid är dagens sanning, varken gårdagens eller morgondagens. Därför tycker jag det är så konstigt att de kan säga: Det här är sant!
Eftersom det inte var det igår eller om tio år då någon kommer och säger: Nej, Det här är sant!
Jag tycker även att det är konstigt att man har så mycket tillit till värden som aldrig egentligen är sanna, än bara för ett kort ögonblick. Att man förlitar sig på en grund som är i konstant rörelse, som aldrig stannar upp. Vi tar ett ganska färskt exempel; till för ett litet tag sedan var ljuset ”det” som kunde färdas snabbast, nästan 300km i sekunden, eller exakt 299 792 458 meter  i sekunden. Ljus, är ren energi utan massa. Men nu har experiment visat att så kallade neutriner kan uppnå en hastigt över 300km i sekunden, och dom har MASSA (vilket enligt våra naturlagar skulle få dem att sakta ned), så hur kan någonting med massa vara snabbare än någonting utan?
Varför förlita sig på en ostabil grund?
Verkligheten liksom vetenskapen är ständigt i färd, den står aldrig stilla.
Så vem bestämmer återigen vad som är verklighet respektive overklighet?
Jag skulle kanske påstå att verkligheten är lika unik som varje individ är, varit och kommer att vara.
Vilka sinnen behöver vi för att avgöra om något är overkligt? Hörsel? Syn? Smak? Känsel? Lukt? Det/ett sjätte? Vi vet ju alla att våra sinnen kan bedra oss, speciellt om det bara är ett som har varit domaren för att avgöra ett värde på ett intryck.
Vi har ett selektivt minne, vilket för dom som inte är bekanta med ordet betyder att hjärnan själv väljer vad som skall minnas eller vad som inte skall minnas; om det är något vi senare skall minnas är aldrig minnena kompletta, det finns hål, tomhet mellan minnesbilderna, som hjärnan själv ersätter med lite vad som helst som är naturligt för dig.
Dessa hålrum expanderar alltmer ju längre (tid) det specifika minnet inte använts.
Om jag slänger in ett exempel här:
Tio personer bevittnar ett bankrån, två personer minns att förövarna hade röda kepsar på sig, tre personer minns att de hade gula mössor, fyra personer är fullkomligt säkra på att det faktiskt hade blåa pannband, och den en person hade minnet av att förövarna hade blåa pannband på en röd keps.
Vilka talar sanning? Ingen? En? Två? Jag säger alla, då dem alla hade ETT minne av någonting, och ju mer de tänker att de har sett den bilden av förövarna desto sannare blir det för dem, minnet förstärks av upprepning. Nu skulle jag vilja slänga in att egentligen är verkligheten bara en skenbild av våra sinnens ofullkomlighet, en person tror A och en annan person tror B medan det i själva verket var C, att vi orkar leva så här beror ju på att vi accepterar denna illusion. Att leva är att acceptera illusioner, om dig själv, om honom och om henne, om världen och universum om den text du nu läser liksom den kärlek du känner för din partner eller chokladkakan.

 

Jag skulle även hävda att så länge man är lycklig, så ifrågasätter man inte dessa illusioner, inbillningar om hur världen, verkligheten egentligen ser ut, åtminstone inte lika mycket som en person som skulle kalla sig olycklig gör, därför tror jag att det senare utvecklas mer, mentalt.
De tar, villigt eller ovilligt, in fler perspektiv, andra synvinklar på förhållanden mellan olika illusioner, eller en och samma. Dessvärre till motsats vad man skulle kunna tro på det jag nyss skrivit, tror jag inte att det besvarar frågor som personen funderar över, utan tvärtom bara föder nya, och denna ständiga jakt på svar är en ond cirkel där varje byte i själva verket är två nya frågor skapar mer ångest, mer oro och mer rädsla som i sin tur är dåliga förutsättningar för att uppnå den eftertraktade lyckan.
Att vara lycklig innebär således inte att få svar på sina frågor utan i själva verket låta dem existera utan jakt på svar, att acceptera deras befintlighet och ändå kunna känna sig tillfreds med det. Illusionen som den lycklige kallar för verklighet vaggar den själen till sömns, tröstas av sin egen ignorans och enfald, sin egen ofullkomlighet. Och, för den sargade själen finns ingen tröst.
Jag förstår alla former av verklighetsflykt, må det vara spel, alkohol eller andra droger, så förstår jag behovet, även om jag inte förstår innebörden och även om jag inte kan acceptera tillvägagångssättet.
Om en orientalisk ande hade givit mig tre önskningar hade en åtminstone varit att få ro till att ha obesvarade frågor vid liv i mitt huvud, utan att känna behovet att besvara dem. Någonsin.

 

Det får vara nog för den här gången, dagens fråga: Varför finns någonting istället för ingenting?

 

// Christoffer Tavic

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0