Tankekaskad

13-10-2011


Så, nu sitter man här igen framför ett tomt vitt blad, virtuellt visserligen, men fortfarande väldigt vitt och väldigt tomt. Vit är (ju) oskuldens färg, ren och orörd är min tolkning av dess betydelse. Det tar ofantligt lång tid för mig att smutsa ner en hel a-fyra sida med mina skitiga ord.
Jag har en miljon tankar i huvudet, en miljon funderingar, så möjligheten till ett massivt informationsflöde finns, men på vägen ut stoppas dem av en blockad, av tullpersonal, som vet att bara en av tusen får passera och med den begränsningen måste de ständigt värdera varje tanke, varje ord, på hur vilken kapacitet jag (egentligen) besitter i det svenska språket att förverkliga dom till förståeliga meningar. Är min publik mottaglig för dem? Har det ens ett värde utan för mitt huvud och det sammanhang som existerar i den miljön de föddes i?


Jag måste hela tiden försöka hålla en röd tråd min text, men dessa tusentals reflektioner, grubblerier och undringar trängas, pressas mot den enda utvägen som finns, som är en enorm flaskhals. Jag har dock ett sätt att lätta något på trycket, och det är ställa varje tanke med ett efterföljande frågetecken, alltså som en fråga, på det viset kan jag upprätthålla ett åtminstone för mig ganska snabbt flöde av text utan avbrott. Jag vet inte om ni har uppmärksammat det här på min blogg, för jag försöker att INTE skriva så, men ibland slinker dem med iaf.
Ett annat sätt kan vara att göra dem metaforiska, att klä på dem kläder som på ett eller annat sätt döljer deras sanna utseende för att i, sin, tur bli synliggjorda i era ögon, hur förklarar man färger för en blind? Samma vanmakt känner jag i förhållande till er?
Våra munnar och vårt värdelösa språk är så löjligt hämmande som kommunikationsverktyg.
Senast igår uppmärksammade en annan medmänniska mitt språk, min studievägledare på komvux.
Hon tyckte jag kunde uttrycka mig så väl att de förvånade henne, medans jag satt där och kämpade för att jag kände mig så värdelös att jag inte kunde förklara för henne… jag kände mig så hjälplös när jag försökte sätta ord på mina viljor, funderingar och på deras tankar.

 

När jag läser igenom den texten som jag hittills skrivet blir jag så besviken på mig själv, hur påtagligt dålig jag är på att förklara vad jag menar, mellan varje ord och mellan varje mening finns det andra ord som aldrig får följa med till det färdiga pappret, som bara finns i mitt huvud.
Jag förstår om det för er upplevs som att jag kanske hoppar mycket mellan olika förklaringar, tankespår och idéer. Men ändå så är det här det bästa sättet för mig att få ge uttryck för dem, för om jag skulle försöka mig på detta verbalt, i en muntlig konversation skulle det bara ta stopp, därför väljer jag ofta att inte säga någonting, för att jag inte vet hur jag skall beskriva tankarna och känslorna som bara vill få utlopp så att dem kan säga sig ha förekommit.
Och detta har gjort mig till en utåt sett tyst person, jag har alltid i hela mitt upplevts som lågmäld, stillsam och dämpad, jag har fått höra det så många gånger.  
Jag förfogar inte över någon socialkompetens, jag vet inte hur man pratar med människor, jag försöker, (men) och ju mer jag försöker desto dummare känner jag mig, för varje ord kommer jag bara ytterligare till insikten över att jag inte har en aning om hur man pratar.

 

Jag försöker hela tiden att bättra på mitt vokabulär, att utöka mina möjligheter att göra mig förstådd, men det enda sätt som jag vet att komma till denna så eftersökta  ljuvliga framgång är att träna, att träna på att skriva, att träna på att leka med ord, få dem hitta nya vägar och andra ordkompisar.
Så på ett långsiktigt, och djupare plan är min blogg samtidigt som det är ett medium för mig och mina uttryck även en träningsplan, där jag får, gör, och kommer experimentera med alla möjliga ordkombinationer.

 

Jag har en läsekrets, en förvisso väldigt liten, men den (ni) finns ju faktiskt ändå, när jag tittar på statistik över min sida, jag får flera besök varje dag, och flera besök från enstaka personer dessutom, fortfarande! Även fast jag inte skrivit ett ord på flera månader så väntar ändå någon på att få läsa dem. Jag önskar att ni kunde ge er tillkänna för mig, för jag vill hemskt gärna veta vilka mina läsare är, jag får ytterst få kommentarer även till stycken där jag blottar en aldrig tidigare visad bit av min själ för allmänbeskådan. Svara gärna på den fråga jag kommer ställa sist i dagens inlägg.

 

Och så, nu när jag har skrivit av mig lite, om att jag i självaverket inte kan skriva eller prata så fortsätter jag med någonting annat.

 


Mycket har ju hänt sedan jag skrev senast ett fullångt inlägg i april, eller mycket och mycket, för människor som faktiskt lever och inte vandrar runt som en mållös zombie som jag kanske det inte är så mycket, men i min pyttelilla värld så händer det saker ibland per min definition alltså.
Jag fick en dubbelt så stor utbetalning från mitt försäkringsbolag under sommaren, jämfört med det jag fick i våras, likväl har jag fortfarande dessa stora hål i min plånbok för pengarna har bara försvunnit, till det tomma intet är min övertygelse, och ingen annan får säga något annat :D så nu sitter jag här med ett halvt studiebidrag och kan inte ens betala mina räkningar varje månad. Det är litet skönt att vara fattig också, för jag behöver aldrig fundera på vad jag ska lägga mina pengar, vad jag ska köpa eftersom: jag inte kan köpa något. Tack och lov så kan man ju överleva ändå, även fast man inte har några pengar. Världen slutar ju inte att snurra för det liksom!

 


Mamma har flyttat, till Enköping, med en ny karl. Jag hade faktiskt strax innan jag påbörjade detta anförande, ett samtal med henne. Jag försökte förklara vad jag känner, vad mina syskon känner med mig, om henne. Hur utelämnade mot världens alla sorger och bedrövelser vi känner oss utan henne som stöd, utan hennes delaktighet i våra vardagliga bekymmer och även såklart vid återkommande tillställningar. Vi har varit en mycket tight familj som ställer upp för varandra och utan vår mamma är vi helt enkelt inte kompletta, jag, vi saknar våran mamma, vår gamla mamma. (Inte till åren kommen dåra)… det gick inte så väl, jag försökte så gott jag kunde, men jag kunde inte hålla tillbaka mina tårar, jag hatar att gråta för jag blir inte alls lättad när jag slutat… verkligheten är ju kvar.

 

På tal om saknad så avlivade vi, eller rättare sagt jag eftersom det var jag som beslöt och betalade för det, vår, min katt Sessi. Världens bästa katt, hon var mycket speciell och hade höga krav på sina nära, hon var ofta lite grinig och inte alltid så lätt att ha o göra med. Men innerst inne hade hon ett gott hjärta, ett stort gott hjärta. Hon ville alltid vara i närheten av någon, alltid bli klappad och känna sig omtyckt, aldrig ville hon vara ensam. Min farmor och lillasyster var med på kliniken, och farmor sa då något som jag fortfarande känner trygghet i. Nu slipper hon vara ensam, aldrig mer kommer Sessi vara ensam. Och det är jag glad för, även om hennes bortgång ger mig mycket sorg finns det åtminstone en positiv del i det.

 

Jag ögnade snabbt igenom inlägget från april och såg att jag kämpade då med Kemi A och Matte C.
Tanken var då att jag skulle till hösten, som infinner sig nu, börja på det Biomedicinskaanalytikerprogrammet. Så vart det inte! Jag misslyckades fullständigt med kemin, det var alldeles för svårt för mig, och på distans dessutom, omöjligt. OMÖJLIGT. Så följaktligen blev det inget universitet för mig den här gången. Jag försöker mig på kemin igen, nu på lärarledda lektioner i skolan, och det går mycket bättre, men fortfarande ruskigt svårt, och för att få 50% ersättning från CSN, pluggar jag även geografi, jag valde den kursen som jag trodde skulle vara enklast och fan det är det också! Barnsligt enkelt. Nästa termin blir det Kemi B, och Biologi B som jag sket i eftersom jag inte klarade av kemin i våras, sen är jag klar, äntligen.

Då ska jag minsann söka till BMA programmet. Eller det är åtminstone min nuvarande utgångspunkt, jag har lite andra potentiella vägar som man kan traska på. Men eftersom det fortfarande är på spekulationsstadiumet i mitt eget huvud så säger jag ingenting, det är fortfarande inom medicin så det är inget häpnadsväckande som skulle få jorden att tippa över =)

 

Det får vara nog för den här gången, nästa gång blir det lite prat om Gud, om livet och universum, och våran existens. Oändliga ämnen alltså.

 

//Eran Christoffer Tavic (bara, alltså ingen Robin eller Klingvall bara Christoffer och Tavic!)

 

Dagens fråga (till ateisterna): Varför skall jag göra gott och inte ont, om det onda lockar mig och jag kan undgå straff?







Det blir alltid kravaller när mina tankar ska ut i den stora världen!



Kommentarer
Postat av: Anonym

Det mest logiska är ju att behandla folk som man själv vill bli behandlad (funkar dock inte i alla lägen). Nu vet jag inte vad för onda handlingar du syftar på men det är viktigt att ha andra än dig själv i åtanke.



Sen så beror det på hur man är som person också. Vissa struntar fullständigt i hur man behandlar andra och förstår sig inte på "Behandla andra som du själv vill bli behandlad". Dessa människor (tror jag) har svårt att förstå och ta in vad man menar när man försöker förklara varför de inte bör göra det.

2011-10-13 @ 18:52:09
Postat av: Christoffer Tavic

Jag vet inte vilken logik du åsyftar. Kan man inte ha andra i sin åtanke, även om man begår "onda" handlingar? Teorin om "Behandla andra som du själv vill bli behandlad" känns för mig inte relevant i den här frågeställningen då den även tar med i beräkning att andra skulle behandla >dig< illa om du behandla dem illa, alltså ett straff, vilket man var befriad ifrån. Jag ser gärna mer av dina argument, vem du än är.

2011-10-13 @ 19:26:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0