Intet nytt under solen

3:e November 2012
 

Fem månader sedan förra inlägget, jag håller ett högt tempo, håller du inte med?
Jag har aldrig menat för den här bloggen att bli uppdaterad varje dag, mitt liv är i allra högsta grad ointressant, så, om jag hade gjort det hade ordet tråkig tagits till sin absoluta bristningsgräns, och ja, vem vet då vad som skulle kunnat hända, kanske skulle världen implodera i sig självt eller kanske skulle himlen falla ned. Vad vet jag, men säkert något hemskt.
Näh, denna blogg har jag utnyttjat mer som en slags tankesmedja. Jag tycker om att skriva, så detta har varit en, anledning, till att få göra det. Oavsett om det är någon som ser på spektaklet eller ej.
Jag skriver om saker som jag ibland funderar på, världsliga problem liksom högst personliga, jag skriver om aktuella händelser liksom tankar man hade redan i antiken.

 

Jag tror att det är ett sätt för mig att försöka sortera mina tankar, jag tvingar min hjärna att hitta samband och sammanhang mellan händelser situationer insikter känslor och föreställningar. Precis som efter en natts sömn: man kan gå och lägga sig med det värsta huvudkliet och vakna till inre frid.

 

Om vi ändå skulle ta en liten personlig uppdatering, om vad som hänt sedan juni. Jag kom in på de program jag hade sökt till på Karolinska, Biomedicinska analytikerprogrammet.
Med tanke på min fysiska och psykiska sjukdomshistoria tycker jag det har varit lite starkt av mig att faktiskt tagit mig an detta, jag trodde inte jag hade det inom mig. Jag har inte missat en enda dag, en enda lektion. Det är visserligen två och ett halvt år kvar, men ändå en bra start!
Det är ansträngande, men mycket givande och intressant.

 

Jag har dessutom nu under hösten börjat träffa en ny psykolog och påbörjat en ny terapi behandling.
Det har varit insiktsfullt, och jag lär mig även där mycket nya saker, framförallt om mig själv (så klart).

 

Jag anar något ljust i horisonten, det har gett mig motivation till att faktiskt försöka förändra mitt liv, och mig själv, jag hoppas att det håller i sig bara. Jag vill så mycket, jag vill ha så mycket, jag önskar så mycket, en massa vackra saker. Den här längtan är en väldigt stark drivkraft.

 

Jag har ofta tagit upp mina existentiella funderingar på den här bloggen, jag tycker om att färdas bort i de tankarna, de är både ångestfyllda och skrämmande men samtidigt befriande och betryggande.
Av någon anledning har jag i detta rört mig mer mot Gud, jag vet inte varför, men den känslan är så tillfredställande, det är inte mycket jag känner så starkt för, det känns värdefullt för mig, jag har funnit ett värde, något värt att försvara och jag älskar det!
Jag lever både i fel land och i fel tidsålder för detta, Kristendomen är ju knappast vad den en gång varit, vare sig i Sverige eller i världen, men det märks nog mest allra tydligast här då vi lever i det mesta sekulariserade, anti-teistiska samhället någonsin. Sverige är verkligen ett besynnerligt land vad gäller värderingar, jag kan inte förstå hur jag kunnat växa upp i det här landet med de värderingar jag har, det skiljer sig i nästan alla avseenden från majoritetens, vad har jag fått dem ifrån?
Man kan i princip ta vilken fråga som helst och min ståndpunkt är helt politiskt inkorrekt.
Hur blev det så? Hur blev jag så? Har jag alltid varit sån?
Jag passar verkligen inte in här, kanske kommer min utbildning ge mig möjligheter att hitta en annan plats, där jag inte måste känna mig så överdrivet utanför normen.

 

Jag förvånas också när jag pratar med människor, eller när jag hör människor prata om religion och Gud. Eller för den delen några existentiella frågor överhuvudtaget. T.ex. den teori om man utbildar svenska elever om universums uppkomst är Big Bang. För 13-14 miljarder år sedan skapade en smäll vårt universum. Det jag inte förstår är hur människor kan känna sig tillfredställda med detta påstående. Dyker det inte upp frågor som ungefär kan lyda; vad var det som smällde? Varför smällde det? Vad fanns innan det smällde? Vad smällde det i? Utgångspunkten i denna teori är inte att man kan bevisa att det har smällt någon gång (eftersom det inte fanns någon här som kunde se det) utan att galaxerna drar ifrån varann. Om universum expanderar, vad expanderar den till? Vad tar den utrymme ifrån? Eller i vad gör den utrymme i?

 

Varför finns någonting istället för ingenting?

 

Vad är liv? Varför finns liv? Jag menar, vi består ju av exakt samma atomer som finns på vår jord. Kol, väte, syre kväve. Varför lever vi och inte en sten? Vad driver liv? Vad är skillnaden på en människa som ena sekunden lever och andra sekunden är död, båda består av exakt samma atomer, molekyler.
På en millisekund kan livet ”lämna” kroppen för att aldrig återvända. Vad tar livet vägen?

 

Jag har verkligen jättesvårt att förstå människor som inte ser det magiska, om man så vill kalla det i liv. Att vi bara skulle vara en slump, att några atomer bara skulle ”råka” fastna i varandra och sedan råka fastna i några till som sedan bara råkar blir någonting annat osv. Hur många biljoner slumpmässiga kombinationer av atomer kan hända? Om det inte finns en mening, i något, i vare sig universum eller i liv eller evolution. Varför finns det då så väldigt många väl definierade naturlagar?
Varför finns det lagar, villkor i naturen, som inte bara förhindrar vissa saker att hända men som också förenklar andra saker att hända.

 

Hur kan tur existera, hur kan någon ha mer tur än någon annan om det bara är slumpen som styr, det går inte. Allt så kan inte tur existera. Lycka då, hur kan någon har mer eller mindre lycka om det bara är slumpen som avgör. Det går inte heller. Gott och ont, kan inte heller finnas, det är bara en illusion. Något fiktiv som vi människor kommit på. Kan man känna sig tillfreds med dessa ställningstagande? Jag kan inte, och jag förstår inte hur någon kan det.

 

Religion då, idag mer än någonsin börjar man ifrågasätta detta. Man fokuserar på historiska tragedier och skyller det på religionen, som om det inte vore enskilda människor som stod för sina dåd. Man tycker att religiösa människor, kristna är bakåtsträvare, vilket är ganska motsägelsefullt då det faktiskt var de religiösa som först började skriva böcker och började undervisa genom skolor, och utbildade människor. Bevisligen är kristendomen inte något som hållit tillbaka utvecklingen i ett samhälle utan drivit det framåt. Kristendomen, kristna har tydliga värderingar vad gäller moral och etik, vilket kanske inte alltid går hand i hand med de liberala tänkarna som anser att allting är tillåtet.
Jag tycker det är bra med en motpol till denna frikostiga liberalism som inte tar ansvar för några konsekvenser av sina handlingar. Tvivlare har alltid funnits, redan på Jesus tid. Jesu kamp mot den skeptiska omvärld, som krävde ständiga mirakelbevis och som dömde honom till döden, då han avstod från att försvara sig mot anklagelserna, själva kärnan i evangeliernas beskrivning.

 

 

Jag har inte varit religiös i hela mitt liv, men något som jag alltid har vetat, ansett, är att vi aldrig någonsin kommer förstå universums och livets hemligheter. Aldrig. Jag är helt övertygad om detta faktum. Något som jag upplever som väldigt påtagligt och mycket tråkigt är hur ateismen och anti-teismen blir allt mer aggressiv, troende förlöjligas, förminskas och förödmjukas utan hänsyn. Det känns ofta, online åtminstone, som de driver en livsviktig kamp gentemot allt som har med religion att göra. Hur kan människor vara så trångsynta, hur kan man säga att man vill ”befria” människor samtidigt som man vill hindra människor från att tro och tycka som man vill, vad är logiken i det.

 

Jaja, nu har jag fått skriva av mig lite, vem vet när nästa inlägg kommer, kanske Hinner jag med ett till i år! Go’kväll =)))

 


RSS 2.0