Non omnis moriar

9:e juni 2013 skrev jag detta, men plublicerade det den 14:e.

 

Jag vet att jag har sagt det många gånger, jag vet inte varför jag påpekar det redan uppenbara. Men jag måste ändå säga det, jag är ingen flitig bloggskrivare, jag har nog aldrig varit det, denna böjelse avtar liksom de flesta andra med åren. Mina lyten adderas oavbrutet med nya tillkomna.

 

Dagens inlägg skall handla, som flera tidigare, om religion. Om min syn på den, om andras syn på den, och mina upplevelser. Anledningen till att jag, just idag, fick för mig att skriva ett inlägg i min blogg om detta, var för två program jag hörde på radio. I ett program satt två filosofer och diskuterade, tillsammans med programledaren, statens inskränkningar på individen så kallad paternalism. För att förstå vad det är, togs t.ex. lag om cykelhjälm och bilbälte upp, och nyligen väckta debatter om socker/fettskatt osv. Jag hade egentligen främst två tankar i huvudet när jag satt och lyssnade på dessa herrar, det första var att alla vara överens, det var ingen debatt, av något slag. De satt och höll med varandra i samtliga frågor, Sveriges Radio har många program som, av någon anledning, är uppbyggda på det här sättet, att det bara en sida som får komma till tals i en fråga som tas upp i ett program. Det känns som samhällsinformation, propaganda nästan. Vilket ur min synvinkel är väldigt ironiskt då programmet just handlade om hur staten, auktoriteter skall tala om för människor hur dem skall leva, så hade de bara en sida av ett debatt ämne själv, två filosofer som var överens! Den andra tanken, som också stimulerade mitt känselspröt för ironi var att de själva inte hade något emot och berätta vad som var bra eller dåligt, hur de ville att det skulle vara.

 

Det andra programmet handlade om unga kristna som blivit trakasserad i kommunala skolor för sin religion, och känt sig tvingade att byta. Detta var det program som jag reagerade starkast på då jag känner igen deras upplevelser, ett Sverige, en värld som mer och mer, inte bara vänder sig ifrån religion, utan anser den vara illa ur alla synvinklar, som en pest.


Människor som tar minsta tillfälle att kritisera religion och deras utövare, hämningslöst, verkar bli fler och fler, och attityden blir mer acceptabelt.

 

I detta inlägg tänkte jag ta upp detta, jag kommer att blanda två synvinklar i mina kontemplationer.
Den första är givetvis, från ett perspektiv där Gud existerar, och den andra dess motsvarighet, där ingen gud (oavsett form) existerar, i det senare kommer så klart min övertygelse att starkt bidra till en subjektiv bedömning. Det finns ingen människa i världen som kan vara objektiv, vi är inga robotar som saknar preferenser, och erfarenheter. Dessa kommer alltid att speglas när vi tar ställning till någonting, oavsett vad det är. Och jag är en människa, precis som du.

 

 

Jag vet inte när jag började tro på Gud, jag vet inte vad det är för gud jag tror på, jag vet inte i vilket universum han finns eller hur mycket han påverkar mitt och alla andra människors liv. Jag har valt att tro på det, tro. För jag, precis som alla andra kan inte veta om Han eller Hon existerar. Precis som alla andra tolkar jag alltid min värld från mitt egna perspektiv, vad jag ser, vad jag hör, vad jag känner, vad jag lär mig, vad jag förstår. Jag vet inte när jag blev religiös, eller rättare sagt när jag började tro på Gud, jag vet inte om det var ett aktivt val eller ett passivt, jag vet inte om det gick över en natt eller om det har vuxit fram. Jag vet att jag inte föddes med denna insikt, precis som alla andra har jag tagit till mig kunskaper och företeelser och skapat mig en övertygelse, om vad jag ska tro på och vad jag inte skall tro på. Detta är en egenskap jag delar med ateisterna och anti-teisterna, de föddes (enligt min åsikt) inte heller med dessa övertygelser utan dem är förvärvda.

 

Och likheterna slutar inte där, även om de själva vill tro det.
Precis som mig, tror dem. Inte på samma sak, annars att det inte funnits en diskussion. Men de tror på något annat. De tror på en värld, ett universum utan en skapare eller motsvarande överhet.


De har andra teorier om dess uppkomst, om sin legimitet att existera. För att styrka det senare skolas alla in i teorin om biologisk evolution, med det vaga uttrycket ”Survival of the fittest” som deras sentens. Jag tror däremot på att vi existerar för att Gud vill att vi skall göra det.


Varken den första eller andra teorin är en absolut sanning.
Religion har funnits så länge människan har funnits, samtliga civilisationer och kulturer har haft det.
Kanske kommer människor om 1000 år, förkasta den vetenskap som så många ateister håller så kärt som antik mytologi. Den som lever får se.


Men lika länge som tro på en eller flera gudar har funnits, har så klart ateister och människor som inte tror på det funnits. Det är knappast någon ny rörelse som har bildats, även om många människor känner sig upplysta genom att ha förvärvat detta ställningstagande.

 

Något som jag har hört icke troende säga många gånger, inte som motargument för existensen av Gud, utan snarare som ett försvar för sin livsåskådning, är: ”Jag tror bara på det jag kan se”, eller uppmärksamma med andra sinnen.

 

Vilket jag har tänkt många tankar om, det är ett roligt uttalande tycker jag. För det är sant, men samtidigt motsägelsefullt. Jag tror också bara på det jag kan se, skillnaden ligger snarare i att jag tror det finns en orsak till varför ett träd existerar, än att det inte finns det. Jag lever ju i samma värld som alla andra. Jag kan inte se något som andra inte kan se, jag kan bara uppfatta och tolka det annorlunda. De icke troende, är i själva verket mycket troende, precis som jag, de tror bara på något annat. De tror på människans oöverträffliga förnuft, de tror att vetenskapen skall rädda dem.


En vetenskapsman är också troende, han tror på en tes och försöker skapa bevis för den genom att tolka något som andra sagt hur man skall tolka som själva i sin tur använder instrument och ekvationer som andra har beskrivit. Matematik finns egentligen inte, det är något som vi har kommit på. Hur vi har valt att tolka världen och dess fenomen.


Att dela in människor i fack om troende och icke-troende förfaller för mig mycket underligt, alla tror ju, frågan är bara på vad. Det finns ingen person som tror på allting och det finns ingen som inte tror på någonting. Jag acceptera denna allmäna indelning, då den egentligen syftar på att skilja dem som tror på en Gud och dem som inte gör det. Och det finns i sin tur inget som säger att en ateist tror på exakt samma sak som en annan ateist, det är självklart.

 

En ateist måste tro, han väljer att tro på t.ex. när någon säger till honom: ”Jorden är 4,7 miljarder år gammal”. Han vet att han själv inte var där vid jordens skapelse och att den som påstår detta inte heller var där, men han väljer att tro på honom. Vetenskapsmannen i sin tur, som kommit fram till denna siffra tror på sin tolkning och legitimitet i det experiment han har utfört. En annan vetenskapsman med samma utbildning, men med andra ögon säger att jorden bara är 4,5 miljarder år. Och det finns dem som tror på honom med.
Vetenskapen har vissa riktlinjer som den skall hålla för att bevisa sin legitimitet, den bygger på godkännande från andra vetenskapsmän som har gått i samma skola, alltså har samma uppfattning om hur man skall få fram resultat och hur man skall tolka resultat. När det blivit en konsensus skapas nya regler för nästa experiment, nästa sanning som skall legitimerar det kommande experimentet, (det är knappast en konsensus om 100%, men ändå en majoritet). En annan sak är att ett experiment skall gå att återupprepa med samma resultat (genom samma metod). Vilket gör det mycket jobbigt när man försöker påtvinga religion och religiösa detta argument för att legitimera sin existens.
Det faller på sin orimlighet.

 

Någon annan person jag har hamnat i diskussion med sa till mig, du måste kunna bevisa för mig att Gud existerar!

 

Det handlade knappast om att jag försökte övertyga denna person om att min tro var den rätta sanningen att följa, mitt budskap var i ingången till denna diskussion att även ateister måste respektera att det finns människor som tror annorlunda om världen och dess skapelse, utan att bli trakasserad för det.

 

Faktum är att inte jag eller någon annan för den delen kan bevis att Gud existerar. Om det hade gått hade det inte funnits något tvivel. Om det hade gått hade inte människor varit religiösa eller icke religiösa, då det inte hade funnits något ställningstagande. Hur skulle världen se ut om vi visste att Gud existerade? Jag tror vi skulle sluta leva, och detta får ni tolka som ni vill.

 

Gud kan inte ens bevis att Gud existerar (men jag har ingen gudomlig intelligens att egentligen yttra mig om detta). Då det faller på dig att tro på honom om han säger till dig att han är Gud. Troligtvis skulle han behöva bevisa sig, på alla möjliga sätt, för alla har olika föreställningar om vad bevis är.
Precis som Jesus, han var jämt och ständigt tvungen att bevisa sig.
Vad människor väljer att tro på, kommer alltid att vara upp till den enskilda människan.
Allt en person säger eller gör, är bara ett uttryck för hur han upplever en situation, hur han har tolkat ett resultat, en mening, ett ord, en siffra, en tavla, en sång, ett ljud, en känsla.
Det finns inget rätt eller fel, egentligen. Det är bara rätt eller fel ur ett perspektiv, oftast vårt egna.
Och det vore en mycket tråkig värld om alla tyckte att bara den här låten var bra, eller bara den här boken eller filmen var bra, att bara den här handlingen eller åsikten var bra. Jag är glad över att vi ha olika åsikter, preferenser, även om det är svårt att acceptera dem alla och dem kan göra en mycket arg, frustrerad, irriterad, ledsen, skulle jag aldrig byta ut det mot bara Ett tillstånd av sanning.

 

En sak som jag ogillar väldigt mycket är när människor förhindrar andra människor att känna, tycka något annat än vad dem själva gör. När en människa i sin övertygelse om att han vet den enda sanningen tar sig makten att försöka förhindra den andra personen att ha en annan värdering eller åsikt, genom på olika sätt tysta ned den eller på annat sätt tvinga den att ändra sig.

 

I och med detta återkommer jag till något jag nämnde i början, om filosoferna som tyckte i radion.
Bilbälte.


Varför skall du straffas om du inte har bilbälte. Varför skall en person ta sig makten att bestämma vad en annan person får och inte får göra mot sig själv? Om ingen annan kommer till skada?

 

Jag är inte emot bilbälte, verkligen inte, den räddar nog många många liv, tveklöst.
Det jag är emot är tvånget, genom straff. Den enda jag inte tänker motsätta mig att stå till svars för är Gud, vad gäller hur jag behandlar, behandlat mig själv, den dagen jag kommer till pärleporten.

 

Den här texten hade jag tänkte, skulle bli mycket längre faktiskt, men jag väljer att sluta nu, för om jag går in på det jag andra, skulle det bli flera sidor till, jag sparar det till en annan gång… nu har jag iaf. fått skriva av mig litet.

 

 

Nu är det snart sommarlov ! :D


Kommentarer
Postat av: Michael Tavic

Intressanta tankar! En tro är alltid personlig, oavsett om man kallar sin gud vid samma namn som andra. Rätten att tro är lika självklar som rätten att andas eller tänka. Jag tycker inte man ska behöva försvara sin tro, det är tråkigt när det blir så.

Eller för att citera en känd tänkare "They can put a man on the moon but they can not make a telephone cord"

2013-06-15 @ 00:21:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0