Tankar i hösten

26:e oktober 2013

 

 

Den tredje terminen på min utbildning är inte särskilt skoj, skulle den vara det, borde den vara det?
Ångesten, rädslan över att minsta felsteg, eller frånvaro, skulle ha ödesdigra konsekvenser, tror jag, bedövar och hämmar alla andra tänkbara känslor som egentligen skulle kunna samexistera med dem. Vilka det nu skulle vara som skulle vilja ha dem två som sällskap.
För att göra en bildlig liknelse av min uppfattning om hur jag och skolan samspelar till någon sorts freak-show cirkus, skulle jag vilja likna utbildningen vid ett tåg.


Det finns bara en station på resan som tåget skall göra, slutstationen.
I biljetthalen fanns ett oräkneligt antal avgångar mot varierande mål, jag visste att jag inte skulle ha råd med en sittplats så att försöka komma med ett x2000 tåg och överleva en 5 års resa stående skulle inte vara troligt, visserligen är tre år ändå en lång tid att inte få sitta ned, vilket var vad tidtabellen visade för den destination jag sedermera valde.
Ståplatsen som jag hittade var dessutom utanför vagnen, jag fick stå och hålla i ett räcke medan tåget susade igenom varierande landskap och terräng. Till en början lunkade tåget fram som ett gammalt lokomotiv från vilda västerns ohetsiga vardag, men nu, idag, har vi nått en nedförsbacke och tåget har verkligen börjat accelerera, mina klena armar kämpar allvarligen med att hålla sig fast i det alltmer skrangliga räcket.

 

Mitt ömtåliga psyke tycks ha en oxiderande effekt på det och jag vet än inte hur djupt rosten har lyckats tränga sig in, hur mycket finns faktiskt kvar av denna enda spröda, porösa livlina? Jag är inte alltid ensam här utanför, men de flesta tycks bara komma ut för frisk luft eller något sånt’ för de hittar ganska snart en sittplats igen. Vi har många konduktörer, som aldrig är sena med att kontrollera att din biljett fortfarande giltig. Giltighetstiden räknas alltid från den senaste stämpelns snabbförtvinande bläck. Tåget saknar någon form av nödstopp, dock återfinns meningen Missbruk beivras vart än man riktar, siktar, sina nuförtiden uttorkade ögon. Hur länge orkar mina armmuskler som är gjord av långa ångestfibrer och sitter på ben, fylld med skräckröta, hålla fast? Kommer tåget någonsin att sakta ned så att jag har möjlighet att leta upp ett nytt räcke att vira mitt hopp kring? Eller är detta slutet på min resa som förklenar styrkan i mitt grep? Vågar jag ta ett nytt, kanske hårdare? Nu närmare sig vintern också, med allt för stora steg, jag hoppas nattfrosten med sina överdrivet påtagliga förebud inte blir allt för svår.

 

Om Herren vill, kommer jag tillbaka, när om det saktar ned.

 

 

/Christoffer Tavic

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0