Kravlande

11 April 2014

 

Var är jag nu? Har jag kravlat mig hit i onödan, är detta ännu en återvändsgränd i Belzebubs plågsamma labyrint? Var är Dante när jag behöver honom. Är ljuset i horisonten bara en sjuk inbillning av min fantasi? Är den god eller ond? Lockar den mig till benådning eller olycka? Ha, som om det fanns alternativ.

Är en ljuvlig framtid så verklighetsrubbad att det bara är en hägring? Är det bara ett eko, ett sista andetag från mitt forna jags optimistiska framtidstro? Försvinner den nu för evigt? Är detta skiljegränsen, övergången, från när mitt gamla jag, helt och fullständigt ersätts med detta hån mot mänskligheten. Är transformationen klar?

 

 

Det verkar så. Min förtvinande själs hjärtskärande skrik har äntligen tystnat. Jag ignorerade den som den hemlöse på gatan, jag sa inte ens hej då.

 

 

Är jag fortfarande jag, eller är jag bara den löjligt odugliga motbjudande farkost den färdats i? Kommer mina skrivna ord upphöra att vara patetiska, kommer jag ändas i ett snabbt smärtfritt förlopp eller kommer jag bit för bit slitas ned till ett inget, likt den fallande och aldrig avstannande droppen på stenen.

Kommer mina hämningar att försvinna med mitt andliga väsen eller är det en kedja och kula som nu sätts på ankeln, som omöjliggör ett enda lillaste kliv. Är jag förevigt förstenad i detta nu, där minsta utveckling skulle vara ett brott mot naturens orubbliga och oförlåtande lagar.

De knakande ljudet från människors raskt vandrande fötter inte långt härifrån retar mig, varför kan jag inte gå, eller ens stå. Varför måste jag hålla balansen på de fyra extremiteterna som ett djur, mina ben känns ihåliga och alldeles oförmögna att stå emot minsta belastning, från en liten knuff skulle de pulveriseras till anatomiskt oigenkännlighet, de är lika motståndskraftiga som ett äggskal.

Jag vänder om och kravlar vidare, ljuset var bara en solkatt, sökandet får fortgå tills morgonen. Kanske hittar jag en väg genom denna tornbeklädda vegetation, som ärrar så djupt.

 

Smärtan skakar livets färger ur mig och kvarlämnar en gråblek massa av absolut tomhet. Försummad och övergiven av sig själv bekräftas dess betydelselöshet med äcklade och fördömande blickar.

 

 

 

 

RSS 2.0