I min förvillelse

2014-12-26

 

Vad gör man när ens mentala tillflykts är ockuperat… jag har ingen grönskande sommaräng att fly till, jag har inga undangömda platser där jag kan undkomma ångesten. Jag flyr istället hit. De här orden du nu läser är min fristad, det är här jag söker amnesti, benådning eller om jag ska vara dramatisk, frälsning. En liten, men en otroligt nödvändig stund av vakuum, någonting att fokusera på även om jag inte känner mig särskilt medveten om fingrarnas gymnastik. Detta, kära läsare är min asyl, en flyktig glädje.
Jag förstår att ni är trötta på den oavbrutna nedstämdhet jag ger er, melankolin som förmörkar varenda mening. Ta mig på orden du, jag är trött, riktigt jävla trött. På mig själv. Fast ni får skylla er själva som läser.
Här söker jag varken medlidande eller tröst, och definitivt inte bekräftelse. Jag är ju inte drabbad av någon sjukdom eller ytterlig olycka. Jag är som alla andra min egen lyckas smed, bara det… att jag är en värdelös sådan. Så bli inte skrämd av mina ord, lägg inte band på min mun jag vill taga i orda min andes ångest, min själs bedrövelse.

Jag observerar i min förvillelse och det tycks som om mina suckar har blivit mitt dagliga bröd, mina klagorop strömmar som vattnet i ån, och det som en gång gav mig fruktan, förskräckelse rent ut sagt är vad jag själv har blivit till. Självföraktet tar ingen rast eller vila från sitt ihärdiga arbete. Mina tankar är dödligt svarta och min ande indricker kväljandes dess gift. Hur stor är min kraft? Eftersom jag alltjämt skall fortsätta hoppas, och tro. Är mina dagar förutbestämda, mina månader redan fastställda? Vad är det egentligen för ände jag skall vara tålig? Åtta år. När ska det vända? Finns det en gräns som inte kan överskridas? Alla utvägar tycks vara stängda för mig. Den förtvivlade borde rönas barmhärtighet, om inte av andra i alla fall av sig själv. Jag står handfallen i förfäran och förskräckelse. Det känns som om jag tvingas titta på en skräckfilm utan tillåtelse att titta bort eller blunda. Vem kan lösa mig ut? Köpa mig fri från Hades grepp? Med förakt ses olyckan av den som står säker. När skall jag då få ställa mig upp? Förruttnelsens maskar gnager på mina fötter, min själ skrymper samman och faller sönder. Bortglömd och oanvänd precis som mitt förvittrande hjärta, en torrlagd sjö där allt vatten för länge sedan förrunnit.

Man tycker att man borde vara immun, eller i varje fall ha någon form av motståndskraft när man har haft ångest så länge. Men det går inte att acklimatisera sig, smärtan är lika konkret som den var från första dagen. Varför har jag blivit en sådan börda för mig själv? När kommer min avlösning? Vem ställer mig till ansvar för alla mina missgärningar? Jag skulle finnas skyldig i alla världens tribunaler. Mina läppar skulle aldrig tillåta mig dömas fri. Känner mig helt mättad av skam och skuld. Jag famlar i mörkret efter ljus. Bara lite ljus… jag förnimmer inget, eller kanske bara… intet. Kommer jag någonsin att undslippa mörkret. Finna lindring?

 

 

Kan vi fördöma oss själva? I så fall vill jag inte längre synas och prövas efter varenda handvändning. Jag vill inte längre konsumera energi från mina vänner och min familj, alla jag håller kär, jag vill inte vara denna energitjuv. Jag vill klä av mig min hud och mitt kött jag vill ta första färjan bort från den här planeten, jag vill bort ut i rymden, jag vill till galaxens ände, till Herrens lustgård…. jag vill till vila, i stjärnstoftet jag föddes ur.

 

 

/Din Christoffer Tavic


Oändligt glädjelöst

2014-12-24

 

Julafton. En vecka kvar på året. Nästa är Herrens år 2015. Men det känns avlägset. Som om det vore långt i framtiden. Om ett ögonblick är det 13 år sedan 2002, vilket är ett år jag ofta tänker tillbaka på. Det var ett händelserikt år, med mina mått mätt. Främst känslomässigt… tretton år sedan, det känns helt otroligt.. när jag tänker på det. Vissa minnen har spelats upp om och om igen i mitt huvud så många gånger att de känns lika naturliga, som om det lika gärna kunde ha hänt igår.
Många känslor upplever jag igen, idag, och det finns en känsla som jag fruktar över allt annat, som jag alltid fruktat sedan den gången jag först upplevde den, den sommaren. Jag upplevde den igen när jag skrev mitt förra inlägg. En sorts emotionell panik, där den förkrossande förtvivlan sprider sig genom hela kroppen som ett gift, extremiteterna känns som om de skall slita sig ifrån mig i ren desperation, den så destruktiva hopplösheten bara växer i en som en briserande bomb, det känns som om man skall sprängas av ångest. Vad är det för jävla känsla egentligen? Vad kan den födda i sin påtvingade galna form, förutom rädsla, desperation och ångest? En smärta, en hjärtesorg så obeskrivligt svårhanterlig, hur kan den någonsin vara produktiv? Det är den. Inte just i den från helvetet upplevda stund. Men efteråt, när tårarna äntligen inte längre orkar komma. När inte längre hjärtat slår i 200 och andningen är värre än efter någon löprunda. I detta fruktansvärda sinnestillstånd föds ändå något, som börjar gro och bli synlig i kölvattnet på den tidigare smärtsamma upplevelsen. Undermedvetet arbetar hjärnan febrilt med att hitta orsaken till denna mentala härdsmälta. Det kan inte hända igen. Som om det vore i en drift av självbevarelse den försöker hitta någon lösning hur tokig den än må vara. Förändring är svaret. Det är motivation och drivkraft i desperation, ingen saftig morot, utan en piskande plågande motivation. Jag vill ha förändring, jag vill förändras. Precis som för tretton år sedan, var det en annan person som väckt dessa starka känslor inom mig, som med suggestion upptinade mitt hjärta. Helt oförstående om dess verkan på mig, hur jag än försöker förmedla den, kan den inte uppfattas. Eller, kanske ignoreras den bara… jag river ut mitt hjärta ur mitt bröst, står på mina knän och håller upp det framför henne. Hon tittar. Hon ser. Hon avböjer artigt. Hon vänder sig om och går. Kvar sitter jag med mitt blodiga hjärta i händerna, helt omringat av intet, min enda ljuskälla vandrar bort med raska steg ur min åsyn. Hjärtat brister, och går i tusen oigenkännliga bitar, helt omöjliga att para ihop igen.. helt funktionsodugligt, helt värdelöst.
Då, 2002, blev jag förälskad inte bara i personen, utan kärleken. Min åtrå och längtan till kärleken var ögonblicklig, jag var fast. ”Det här måste jag bara ha mer av, mera mera mera, jag ger allt för att få mer! Mer!” Det var en sådan energigivande känsla att jag med lätthet skulle kunnat gå över vilken terräng som helst för den, beträda vilket berg som helst för att se den. Jag bokstavligen talat levde av den under en period. Som min enda näringskälla. Jag gav så mycket till den här personen, så otroligt mycket, mer än vad jag någonsin dittills gett en annan människa, ja verkligen hela mig. Det gjorde så ont när denna inte ens kunde se det, ville se det… utan bara lämna det vind för våg. Jag var inte tillräcklig. Jag var inte bra nog.

 

Jag är barnsligt förtjust i tecknat, både i pappersform och animation. Min största kärlek ligger hos de belgiska författarna, med framförallt Hergés verk i spetsen.
Men nästan lika stor är min förkärlek för allting som kommer från Disney. Jag tänker vilket imperium de har skapat, vilket otrolig skatt de har gett upphov till genom alla år. Jag skäms inte för att tycka så, jag pratar gärna öppet om det, även fast jag är 28 år. För flera år sedan hittade mina lillasyster fem papperskassar med pocket böcker, Kalle Anka. Det är nog den absolut bästa presenten jag fått, jag uppskattade den, uppskattar den fortfarande väldigt mycket, tack Victoria. Det är en så rofylldvärld Disneys figurer befinner sig i, så magisk, jag vet att det är ett uttjatat uttryck i detta sammanhang, men det finns inget mer passande. Det är magi, att kunna fängsla läsare med sådan tillgivenhet som jag uppvisar för dem. Det är en villkorslös kärlek, från min sida.
För att komma till saken, jag läste nyligen en episod i ett av dessa böcker. Många historier är kortare än 20 sidor men ger en 100 gånger bättre upplevelse än många filmer. Många av historierna är faktiskt tänkvärda, skratta inte! Den historien som jag nu tänkte berätta skulle kunnat bli en bra film. Historien börjar med att Farbror Joakim, besöker Oppfinnar Jockes verkstad, han vädjar om hjälp för sitt minne, han har inte bekräftat för sig själv att han har ett dåligt sådant, men han vill i förebyggande syfte minska på riskerna om eller när han får det. Oppfinnar Jocke visar honom en maskin som på en timme kan ladda ner alla Joakims minnen till en sorts CD-skiva. Parallellt med denna historia får man följa Kalle, som får erbjudandet om att skaffa fram information som ett bokförlag skulle kunna skapa en biografi av. Han träffar Joakim för att försöka få honom att öppna sig. Men när erbjudandet visar sig, tar han tillfället i akt och stjäl den här skivan för att kunna ge bokförlaget grund bara påståenden och kunskaper. Anledningen till att jag skriver detta är för att det fick mig att tänka på om hur det skulle vara om vi kunde göra samma sak. Om jag gav bort alla mina minnen och de fick ersätta en annan persons minnen, hur lika skulle vi vara efteråt? Om den här personen upplevt allt som jag har upplevt skulle vi vara samma person? Om vi inte kunde skilja oss från varandras minnen, har den ena mer rätt att leva än den andre? Är jag fortfarande Christoffer, om jag inte minns hela mitt liv? Är jag bara minna minnen? Är jag någonting mer? Är det bara minna minnen som färgat den jag har blivit? Skulle jag ha varit den jag är idag om inte mina upplevelser hänt. Har jag ens en människas ögon?

 

Idag är det som sagt julafton. Och jag tycker det är superjobbigt. Jag känner mig så kraftfullt...ensam. Även fast jag är omringad av personer, till och med min familj känner jag mig ensam.
Jag har en sådan saknad och längtan att jag inte längre kan uppleva någon glädje, allt fler saker blir mer och mer likgiltiga. Ensamheten tär på mig. Jag vill inte vara dess kompis längre, jag vill flytta isär från den, hitta glädje i omvärlden. Vad är det mitt hjärta vill åt, varför måste den här ensamheten infinna sig, den gör ont. En still bön, en önskan efter kärlek, skall jag avsluta denna dag med. Kanske finns det någon som hör, även om jag tvivlar på att någon lyssnar. Jag bär med frön till min egen undergång, var jag än går. En sentens som passar mig allt för väl.

 

Vi får se om det hinner (hehe) bli ett till inlägg innan 2014 kommer till ända. Annars ses vi förhoppningsvis nästa år.

 

 

Vi måste vara starkare, än hur mycket vi lider, God Jul önskar er Christoffer Tavic

 

 

Slut.

2014-12-18

 

Detta är dagen. Dagen jag nådde botten. Efter har fallit i flera år, har jag hittat den. Jag somnade gråtandes och vaknade gråtandes. All smärta har kulminerats hit. Jag har aldrig någonsin känt mig mer värdelös än vad jag gör i detta tillfälle. Jag förstår nu, först nu när jag inte längre faller vad det är för avgrund jag befinner mig i. Självförakt. Golvet, väggarna, taket är in smetade av det. Det är kladdigt äckligt och svider när jag berör det. Jag Hatar det. När det sista av hoppet lämnade mig igår, och när mitt hjärta nu till ett 100 % består av vakuum, infinner sig den känslan som jag alltid fruktat. Känslan av att bokstavligen talat se hur betydelsen av allting, av någonting dunstar bort i ett moln av ångest. Den totala och oförlåtande likgiltigheten, insikten av att ingenting betyder någonting. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig mer avvisad av kärleken, bestämdheten och kylan i budskapet var vassare än någon kniv, den tog sig rakt in i ryggmärgen, smärtan var obeskrivlig. Jag blev förlamad av anblicken, det var som om tiden stannade, som att bara för en sekund smärtan fick hela universum att upphöra i sin rörelse - Allting slutade röra på sig. Slutet var så trubbigt att jag fortfarande känner mig chockad av det. Den var så överdrivet tydligt att jag tappade andan. Så extremt självklar, så precist var budskapet, det gavs inte en enda mikrometer tillåtelse att tvivla eller tveka. Så sterilt rent. Autoklaverat, för att få bort de allra minsta och tuffaste tveksamheter som på något sätt skulle hängt kvar.


                             Vem jag kommer att vara efter tårarna tagit slut vet jag inte. Men det kommer inte vara jag. Jag förtvinar. Det värker så i bröstet, jag tror mitt hjärta kommer sluta slå. Jag har en klump i halsen så tjock jag tror jag kommer kvävas av den. Jag är meningslösheten, intigheten personifierad.
Jag hatar att jag inte kommer ifrån mig själv, att jag måste vara med mig själv dygnet runt, varje minut, varje timme. Jag har ingenstans att springa, ingen att ropa på och be om hjälp, var jag än tar vägen vem jag än tillkallar för hjälp är jag med mig. Jag är med kedja och kula bunden till mig själv för all evighet. Jag kan inte fly, jag kan inte undkomma smärtan. Den ska äta upp mig. Det är lönlöst att försöka göra sig fri, jag är fast. Ångesten är omättlig. Jag skall ätas. Med själ och allt. Levandes. Jag ska känna varje sekund av, när jag tuggas och slukas. Jag skall stekas över sakta eld.

 

 

Det är slut nu. Jag är slut. Finns inget mer. Slut.


Åskådning

2014-12-10

 

 

Jag tycks har ökat tempot i produktionen av nya inlägg, jag lider av en enorm tristess kanske är det därför. Troligtvis. Jag har tidigare skrivit om mina andliga föreställningar, att jag tror på Gud exempelvis. Även fast jag gör det så förstår jag att många människor inte gör det. Jag är intresserad av ämnen som kemi, och intresset för biokemi har vuxit efter jag har gått på Karolinska. Här har jag hittat mycket kunskap om varför saker och ting, i våra kroppar är som det är. Men det finns ingen absolut sanning, mycket av det vi får lära oss är baserat på observationer, utan förklaring till varför något sker, bara att något sker. Vidare tycks mycket fortfarande vara höjt i det dunkla när det kommer till våra kroppar. Känner ni till naturalismen? Den filosofiska åskådningen om att ingenting övernaturligt existerar, enkelt sagt. Jag hade tänkt att skriva lite om min personliga föreställning kring skapandet av den värld vi ser idag. De är knappast perfekta, jag söker fortfarande efter svar och vill utveckla min världsbild. Men vi bygger upp ett scenario med naturalismen som utgångspunkt: Eftersom filosofin bakom naturalism inte tillåter att någonting existerar bortom naturen, skulle en naturalist insistera på att universum skapades av samma processer som för närvarande är verksamma inom det. Alltså bygger Big Bang på detta kritiska antagande. Det vill säga Big Bang modellen försöker förklara formationen av universum genom att använda samma lagar och processer som nu existerar i det. Stjärnor, planeter ja galaxer, är alla skapade naturalistiskt, genom de lagar som finns nu. Är det verkligen rationellt eller ens nödvändigt att anta att universum skapades på samma sätt som det fungerar? Jag tycker inte det. För att försöka få er förstå min tankebana tänkte jag ta det absurda exemplet genom tillämpa den på ett annat mer vardagligt objekt. Tänk en ficklampa, den fungerar, arbetar genom att omvandla den elektriska energin i batterierna till ljusenergi. Skulle det verkligen vara rationellt att anta att ficklampan skapades genom omvandling av elektrisk energi till ljus? Nej det skapandet har helt andra processer. De flesta har.

 

Vetenskap är som sagt byggt på observationer, och möjligheten att upprepa försök. Evolution, eller makro-evolution gör det inte. Bara naturlig selektering har blivit observerad, och därefter har man kallat det evolution, vilket jag kan tycka vara ett felslut. Naturlig selektion, eller mikro-evolution påstås leda till makro-evolution, MEN det naturliga urvalet kan bara komma från det som redan existerar. Det skapar ju ingen ny genetisk information, vilket är en förutsättning för makro-evolutionen, för att kunna konstruera nya kroppsplaner, biostrukturer och system som organ. Så egentligen är evolution tagen på blind tro. Vidare, det finns två områden inom vetenskapen: den operativa och den historiska. Där den operativa bygger på observationer och tester som är det medel vilket vi lär och förstår hur den skapade världen fungerar och Hur den fungerar efter fysikens alla lagar, detta möjliggör att vi kan utnyttja den för ny teknik, medicin och kommunikation. Sedan har vi den historiska vetenskapen som försöker hitta modeller och förklaring till ursprunget till vad som finns, genom att dra slutsatser från uppgifter och bevis som går att observera i nuläget. Jag har tidigare varit inne på det här spåret i ett annat inlägg. Vilka slutsatser man drar är beroende av vilka antagande och vilken världsbild man utgår från. Ateisten, antar ateism, att genom de miljoner eller miljarder år tidsramen och evolutionen är förutbestämd, antagen. Det är obevisade otestade antagande som ateisten helt enkelt tar förgivet att det är fakta. Fast det tas ju egentligen på tro.
Så, alla ”bevis” tvingas genom denna lins.
Den som tror på Bibelns skapelseberättelse med global översvämning inräknad tolkar samma uppgifter och bevis genom linsen att den bibliska berättelsen är korrekt, med hänsyn till ursprunget av universum, vår planet och livet i sig. Så för att komma till kritan, jag anser att alla information och bevis Passar mycket bättre med den bibliska skapelsen som världsbild, åskådning, än den ateistiska, utan alla sina ytterligare antaganden och anordningar som behövs för att få bevisen att passa.
Kanske har jag fel, hur skall jag Veta? Men att jag skulle påstå något annat vore ju att ljuga, mest för mig själv. Jag tror att det bara är i den skapade, materiella världen vi är fångade av de dimensioner där rum och tiden ingår. Gud, och våra själar är av andlig natur och existerar bortom, utanför dessa begränsningar. Gud, som är allsmäktig finns således inte i någon tid eller på någon plats, men jag tror Han har full överblick och kontroll över såväl historien som över varenda rörelse i universum han har skapat. Han är och har alltid varit fördold i Sitt eget upphöjda urgamla väsen, och kommer där att förbli.

 

Det finns mycket som fascinerar i den här världen. Ta atomen t.ex. om kärnan i den hade varit i samma storlek som en tennisboll skulle elektronen (som färdas runt kärnan) varit 10 km bort! Och betänk också att elektronen nästan bara är en tvåtusen del så stor. Tänk att allt vi består av, allt vi berör, allt vi kan se och lukta består av så mycket tomhet. Jag tycker det är jättehäftigt, alla universums atomer skulle kunna få plats i tomrummet mellan två atomer.
Annat som är fascinerande är ju mitt spännande liv. Alltså.. jag har så tråkigt att jag inte vet vad jag ska ta till, men men snart är det sängdags iaf. om än antropogent forcerad. Imorgon är det studiebesök på ett mikrobiolog labb på Kungsholmen, sen har jag några få dagar att plugga inför tentamen och presentation av mitt projektarbete. Spännande, mycket spännande. Jag blir ännu mer uttråkad bara jag tänker tanken på att plugga…bläh. Tänk om jag hade kunnat tjäna pengar på min blogg! Jag har drygt 30 läsare efter varje inlägg, behöver väl ett par hundratusen till antar jag haha :D blondinbella här kommer jag!

 

/Christoffer Tavic

 

 

Skriva är guld

2014-12-07

 

Jag vet inte varför jag började skriva blogg, eller så minns jag det bara inte. Jag läser gamla inlägg och har svårt att sätta mig in i hur jag kände då: i början på bloggen gjorde min sjukdom comeback efter legat och laddat sig i tre år. Jag hade troligtvis större visioner om bloggen innan det hände, men relevansen minskade väl när Belzebubs piskrapp föll på ryggen, eller kanske fötterna i mitt fall.
Jag har inte så mycket för att läsa böcker, så därifrån kommer inte min lust. Jag har ju knappast aldrig haft något intressant liv så därifrån kan jag inte heller hitta inspiration.
Jag tror att det är så, enkelt, att det är så här jag uttrycker mig bäst. Min verbala förmåga är så reducerad i sin kapacitet i förhållande till mina skrivna uttryck, att jag många gånger skäms när jag öppnar munnen. När jag hamnar i diskussion förbluffas jag över min klumpighet och val av ord. De är ibland så, otroligt ogenomtänkta. Det är inte heller så att jag alltid märker det själv, utan det kommer fram senare, vid ett annat tillfälle (ofta från en tredje person) att vad jag sa, kanske sårade eller var fördömande, och detta när min avsikt var en absolut annan. Jag blir då ofta ledsen, givetvis för att jag eventuellt sårat någon men likväl för att jag känner mig så dum, trög, som inte ens kan uttrycka mig ordentligt, och att i stunden inte ens lägga märke till det själv. Är det ett handikapp? Att man är trög? Är det en ursäkt för dåligt beteende? Nej det är ju inte det, det är inte ens en för mig godtagbar förklaring.
Man måste alltid stå till svars för vad man sagt, som om allt man säger är grundligt genomtänkt och alla infallsvinklar är medräknade. Enda gången människor har översyn med vad man sagt verkar vara när en person varit onykter. Vilket egentligen nu när jag tänker på det är lite konstigt, borde det inte vara då snarare man får stå till försvar för sina muntliga försyndelser. Jag menar, bara för att man är lite rund under fötterna betyder väl inte det att man ljuger mer. Eller? Jag inbillar mig att det är rättare så att man släpper hämningar och blir mer öppen med vad man kanske egentligen går och grubblar på till vardagens, i sin nyktra sociala medvetenhet. Alkoholen tar sig då rollen som ett sanningsserum.
Så vad jag egentligen kanske vill komma fram till här är inte att jag inte menar det jag säger, utan att budskapet kan vara illa förpackat, kanske rent av vämjeligt och att det ibland pga. sitt utseende misstolkas som något illvilligt. Inte för att jag på något sätt förtjänar något överseende. Mina ordval skall dömas på samma sätt som alla andras, detta bedyrar jag verkligen, annars lär jag mig aldrig.
Så är det jag skriver mer sant än vad jag säger? Egentligen inte, utan bara mer omsorgsfullt inslaget.

 

Varför fortsätter jag skriva i min blogg? Det ställer jag mig varje gång när jag påbörjat ett inlägg. Vad vill jag ha ut av det? Oftast börjar jag skriva utan mål. Det blir då mer känslor som jag försöker sätta ord på. För att få perspektiv. Inte några jättekliv, men kanske åtminstone ett steg bakåt så att betraktelsen kan skänka lite mer insikt. En utökad förståelse för mina egna tankar och handlingar. Insikten har inte någon direkt märkbart berikande, vad gäller frid i sinne eller annan själslig tillfredställelse. Men kanske har det en stimulerande effekt på mitt egoperspektiv. Något som kan stärka mig inför mitt nästa slag, med min ångest.

 

Det är så få som läser min blogg, jag önskar den hade fler läsare, jag önskar jag kunde nå ut till någon som förstår mig. Till någon där jag inte måste förklara mig och be om ursäkt för vem jag är, vad jag tycker och tänker eller känner. De har funnit några sådana i mitt liv, men de är för länge sedan borta.
Jag saknar den trygghet som det gav, att inte vara rädd för att säga vad man tycker och tänker.
Jag känner mig så avlägsen alla. Som om jag vore en öde ö, och vattnet till horisonten i vilket väderstreck som helst bara bestod av meningsskiljaktigheter jag har med/till andra människor. Hur kom mina åsikter, värderingar och föreställningar att bli sådana svarta får? Varför får inte dem befinna sig i en miljö omringad av konsensus? I en omröstning i vilken fråga som helst, angelägen eller inte, tillhör jag uteslutande minoriteten. Min konstellation av värderingar är särdeles unik.
Min lilla öde ö saknar träd och kan därmed varken ge frukt eller skugga, fast skugga fälls ändå över nästa hela den sandtäckta ön, men den kommer bara från mig själv. Svart. I stor kontrast till den vita sanden. Här finns inget mellanting, ingen gråskala att väga åsikter på, de är antingen eller. För det mesta blir tillfaller de den ljusfattiga zonen.

 

Till slut, idag är en sådan här tung dag, söndagar brukar av någon anledning ofta vara det för mig. Jag vill bara att den här dagen ska vara över, fort fort. Det känns inte som om jag kan påbörja en förändring förrän morgondagen har gjort sitt inträde. Jag vill att dagens själsliga smärta och felsteg ska bli gårdagens. Det känns lättare att hantera då på något sätt… som att ikväll blöder min själ men under natten koagulerar den och imorgon kan jag lägga ett svalkande förband. Saknaden om vad som skulle kunnat bli om verkligheten sett annorlunda ut, slutar att värka och bildar istället ett evigt påminnande ärr på kärlekens flamma, som av någon outgrundlig anledning fortfarande brinner i mig.

//Christoffer Tavic

 

 

Tänk den som ändå hade en palm på sin ö!

 

Två bilder

 
 
 
 

RSS 2.0