I min förvillelse

2014-12-26

 

Vad gör man när ens mentala tillflykts är ockuperat… jag har ingen grönskande sommaräng att fly till, jag har inga undangömda platser där jag kan undkomma ångesten. Jag flyr istället hit. De här orden du nu läser är min fristad, det är här jag söker amnesti, benådning eller om jag ska vara dramatisk, frälsning. En liten, men en otroligt nödvändig stund av vakuum, någonting att fokusera på även om jag inte känner mig särskilt medveten om fingrarnas gymnastik. Detta, kära läsare är min asyl, en flyktig glädje.
Jag förstår att ni är trötta på den oavbrutna nedstämdhet jag ger er, melankolin som förmörkar varenda mening. Ta mig på orden du, jag är trött, riktigt jävla trött. På mig själv. Fast ni får skylla er själva som läser.
Här söker jag varken medlidande eller tröst, och definitivt inte bekräftelse. Jag är ju inte drabbad av någon sjukdom eller ytterlig olycka. Jag är som alla andra min egen lyckas smed, bara det… att jag är en värdelös sådan. Så bli inte skrämd av mina ord, lägg inte band på min mun jag vill taga i orda min andes ångest, min själs bedrövelse.

Jag observerar i min förvillelse och det tycks som om mina suckar har blivit mitt dagliga bröd, mina klagorop strömmar som vattnet i ån, och det som en gång gav mig fruktan, förskräckelse rent ut sagt är vad jag själv har blivit till. Självföraktet tar ingen rast eller vila från sitt ihärdiga arbete. Mina tankar är dödligt svarta och min ande indricker kväljandes dess gift. Hur stor är min kraft? Eftersom jag alltjämt skall fortsätta hoppas, och tro. Är mina dagar förutbestämda, mina månader redan fastställda? Vad är det egentligen för ände jag skall vara tålig? Åtta år. När ska det vända? Finns det en gräns som inte kan överskridas? Alla utvägar tycks vara stängda för mig. Den förtvivlade borde rönas barmhärtighet, om inte av andra i alla fall av sig själv. Jag står handfallen i förfäran och förskräckelse. Det känns som om jag tvingas titta på en skräckfilm utan tillåtelse att titta bort eller blunda. Vem kan lösa mig ut? Köpa mig fri från Hades grepp? Med förakt ses olyckan av den som står säker. När skall jag då få ställa mig upp? Förruttnelsens maskar gnager på mina fötter, min själ skrymper samman och faller sönder. Bortglömd och oanvänd precis som mitt förvittrande hjärta, en torrlagd sjö där allt vatten för länge sedan förrunnit.

Man tycker att man borde vara immun, eller i varje fall ha någon form av motståndskraft när man har haft ångest så länge. Men det går inte att acklimatisera sig, smärtan är lika konkret som den var från första dagen. Varför har jag blivit en sådan börda för mig själv? När kommer min avlösning? Vem ställer mig till ansvar för alla mina missgärningar? Jag skulle finnas skyldig i alla världens tribunaler. Mina läppar skulle aldrig tillåta mig dömas fri. Känner mig helt mättad av skam och skuld. Jag famlar i mörkret efter ljus. Bara lite ljus… jag förnimmer inget, eller kanske bara… intet. Kommer jag någonsin att undslippa mörkret. Finna lindring?

 

 

Kan vi fördöma oss själva? I så fall vill jag inte längre synas och prövas efter varenda handvändning. Jag vill inte längre konsumera energi från mina vänner och min familj, alla jag håller kär, jag vill inte vara denna energitjuv. Jag vill klä av mig min hud och mitt kött jag vill ta första färjan bort från den här planeten, jag vill bort ut i rymden, jag vill till galaxens ände, till Herrens lustgård…. jag vill till vila, i stjärnstoftet jag föddes ur.

 

 

/Din Christoffer Tavic


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0