Oändligt glädjelöst

2014-12-24

 

Julafton. En vecka kvar på året. Nästa är Herrens år 2015. Men det känns avlägset. Som om det vore långt i framtiden. Om ett ögonblick är det 13 år sedan 2002, vilket är ett år jag ofta tänker tillbaka på. Det var ett händelserikt år, med mina mått mätt. Främst känslomässigt… tretton år sedan, det känns helt otroligt.. när jag tänker på det. Vissa minnen har spelats upp om och om igen i mitt huvud så många gånger att de känns lika naturliga, som om det lika gärna kunde ha hänt igår.
Många känslor upplever jag igen, idag, och det finns en känsla som jag fruktar över allt annat, som jag alltid fruktat sedan den gången jag först upplevde den, den sommaren. Jag upplevde den igen när jag skrev mitt förra inlägg. En sorts emotionell panik, där den förkrossande förtvivlan sprider sig genom hela kroppen som ett gift, extremiteterna känns som om de skall slita sig ifrån mig i ren desperation, den så destruktiva hopplösheten bara växer i en som en briserande bomb, det känns som om man skall sprängas av ångest. Vad är det för jävla känsla egentligen? Vad kan den födda i sin påtvingade galna form, förutom rädsla, desperation och ångest? En smärta, en hjärtesorg så obeskrivligt svårhanterlig, hur kan den någonsin vara produktiv? Det är den. Inte just i den från helvetet upplevda stund. Men efteråt, när tårarna äntligen inte längre orkar komma. När inte längre hjärtat slår i 200 och andningen är värre än efter någon löprunda. I detta fruktansvärda sinnestillstånd föds ändå något, som börjar gro och bli synlig i kölvattnet på den tidigare smärtsamma upplevelsen. Undermedvetet arbetar hjärnan febrilt med att hitta orsaken till denna mentala härdsmälta. Det kan inte hända igen. Som om det vore i en drift av självbevarelse den försöker hitta någon lösning hur tokig den än må vara. Förändring är svaret. Det är motivation och drivkraft i desperation, ingen saftig morot, utan en piskande plågande motivation. Jag vill ha förändring, jag vill förändras. Precis som för tretton år sedan, var det en annan person som väckt dessa starka känslor inom mig, som med suggestion upptinade mitt hjärta. Helt oförstående om dess verkan på mig, hur jag än försöker förmedla den, kan den inte uppfattas. Eller, kanske ignoreras den bara… jag river ut mitt hjärta ur mitt bröst, står på mina knän och håller upp det framför henne. Hon tittar. Hon ser. Hon avböjer artigt. Hon vänder sig om och går. Kvar sitter jag med mitt blodiga hjärta i händerna, helt omringat av intet, min enda ljuskälla vandrar bort med raska steg ur min åsyn. Hjärtat brister, och går i tusen oigenkännliga bitar, helt omöjliga att para ihop igen.. helt funktionsodugligt, helt värdelöst.
Då, 2002, blev jag förälskad inte bara i personen, utan kärleken. Min åtrå och längtan till kärleken var ögonblicklig, jag var fast. ”Det här måste jag bara ha mer av, mera mera mera, jag ger allt för att få mer! Mer!” Det var en sådan energigivande känsla att jag med lätthet skulle kunnat gå över vilken terräng som helst för den, beträda vilket berg som helst för att se den. Jag bokstavligen talat levde av den under en period. Som min enda näringskälla. Jag gav så mycket till den här personen, så otroligt mycket, mer än vad jag någonsin dittills gett en annan människa, ja verkligen hela mig. Det gjorde så ont när denna inte ens kunde se det, ville se det… utan bara lämna det vind för våg. Jag var inte tillräcklig. Jag var inte bra nog.

 

Jag är barnsligt förtjust i tecknat, både i pappersform och animation. Min största kärlek ligger hos de belgiska författarna, med framförallt Hergés verk i spetsen.
Men nästan lika stor är min förkärlek för allting som kommer från Disney. Jag tänker vilket imperium de har skapat, vilket otrolig skatt de har gett upphov till genom alla år. Jag skäms inte för att tycka så, jag pratar gärna öppet om det, även fast jag är 28 år. För flera år sedan hittade mina lillasyster fem papperskassar med pocket böcker, Kalle Anka. Det är nog den absolut bästa presenten jag fått, jag uppskattade den, uppskattar den fortfarande väldigt mycket, tack Victoria. Det är en så rofylldvärld Disneys figurer befinner sig i, så magisk, jag vet att det är ett uttjatat uttryck i detta sammanhang, men det finns inget mer passande. Det är magi, att kunna fängsla läsare med sådan tillgivenhet som jag uppvisar för dem. Det är en villkorslös kärlek, från min sida.
För att komma till saken, jag läste nyligen en episod i ett av dessa böcker. Många historier är kortare än 20 sidor men ger en 100 gånger bättre upplevelse än många filmer. Många av historierna är faktiskt tänkvärda, skratta inte! Den historien som jag nu tänkte berätta skulle kunnat bli en bra film. Historien börjar med att Farbror Joakim, besöker Oppfinnar Jockes verkstad, han vädjar om hjälp för sitt minne, han har inte bekräftat för sig själv att han har ett dåligt sådant, men han vill i förebyggande syfte minska på riskerna om eller när han får det. Oppfinnar Jocke visar honom en maskin som på en timme kan ladda ner alla Joakims minnen till en sorts CD-skiva. Parallellt med denna historia får man följa Kalle, som får erbjudandet om att skaffa fram information som ett bokförlag skulle kunna skapa en biografi av. Han träffar Joakim för att försöka få honom att öppna sig. Men när erbjudandet visar sig, tar han tillfället i akt och stjäl den här skivan för att kunna ge bokförlaget grund bara påståenden och kunskaper. Anledningen till att jag skriver detta är för att det fick mig att tänka på om hur det skulle vara om vi kunde göra samma sak. Om jag gav bort alla mina minnen och de fick ersätta en annan persons minnen, hur lika skulle vi vara efteråt? Om den här personen upplevt allt som jag har upplevt skulle vi vara samma person? Om vi inte kunde skilja oss från varandras minnen, har den ena mer rätt att leva än den andre? Är jag fortfarande Christoffer, om jag inte minns hela mitt liv? Är jag bara minna minnen? Är jag någonting mer? Är det bara minna minnen som färgat den jag har blivit? Skulle jag ha varit den jag är idag om inte mina upplevelser hänt. Har jag ens en människas ögon?

 

Idag är det som sagt julafton. Och jag tycker det är superjobbigt. Jag känner mig så kraftfullt...ensam. Även fast jag är omringad av personer, till och med min familj känner jag mig ensam.
Jag har en sådan saknad och längtan att jag inte längre kan uppleva någon glädje, allt fler saker blir mer och mer likgiltiga. Ensamheten tär på mig. Jag vill inte vara dess kompis längre, jag vill flytta isär från den, hitta glädje i omvärlden. Vad är det mitt hjärta vill åt, varför måste den här ensamheten infinna sig, den gör ont. En still bön, en önskan efter kärlek, skall jag avsluta denna dag med. Kanske finns det någon som hör, även om jag tvivlar på att någon lyssnar. Jag bär med frön till min egen undergång, var jag än går. En sentens som passar mig allt för väl.

 

Vi får se om det hinner (hehe) bli ett till inlägg innan 2014 kommer till ända. Annars ses vi förhoppningsvis nästa år.

 

 

Vi måste vara starkare, än hur mycket vi lider, God Jul önskar er Christoffer Tavic

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0