Skriva är guld

2014-12-07

 

Jag vet inte varför jag började skriva blogg, eller så minns jag det bara inte. Jag läser gamla inlägg och har svårt att sätta mig in i hur jag kände då: i början på bloggen gjorde min sjukdom comeback efter legat och laddat sig i tre år. Jag hade troligtvis större visioner om bloggen innan det hände, men relevansen minskade väl när Belzebubs piskrapp föll på ryggen, eller kanske fötterna i mitt fall.
Jag har inte så mycket för att läsa böcker, så därifrån kommer inte min lust. Jag har ju knappast aldrig haft något intressant liv så därifrån kan jag inte heller hitta inspiration.
Jag tror att det är så, enkelt, att det är så här jag uttrycker mig bäst. Min verbala förmåga är så reducerad i sin kapacitet i förhållande till mina skrivna uttryck, att jag många gånger skäms när jag öppnar munnen. När jag hamnar i diskussion förbluffas jag över min klumpighet och val av ord. De är ibland så, otroligt ogenomtänkta. Det är inte heller så att jag alltid märker det själv, utan det kommer fram senare, vid ett annat tillfälle (ofta från en tredje person) att vad jag sa, kanske sårade eller var fördömande, och detta när min avsikt var en absolut annan. Jag blir då ofta ledsen, givetvis för att jag eventuellt sårat någon men likväl för att jag känner mig så dum, trög, som inte ens kan uttrycka mig ordentligt, och att i stunden inte ens lägga märke till det själv. Är det ett handikapp? Att man är trög? Är det en ursäkt för dåligt beteende? Nej det är ju inte det, det är inte ens en för mig godtagbar förklaring.
Man måste alltid stå till svars för vad man sagt, som om allt man säger är grundligt genomtänkt och alla infallsvinklar är medräknade. Enda gången människor har översyn med vad man sagt verkar vara när en person varit onykter. Vilket egentligen nu när jag tänker på det är lite konstigt, borde det inte vara då snarare man får stå till försvar för sina muntliga försyndelser. Jag menar, bara för att man är lite rund under fötterna betyder väl inte det att man ljuger mer. Eller? Jag inbillar mig att det är rättare så att man släpper hämningar och blir mer öppen med vad man kanske egentligen går och grubblar på till vardagens, i sin nyktra sociala medvetenhet. Alkoholen tar sig då rollen som ett sanningsserum.
Så vad jag egentligen kanske vill komma fram till här är inte att jag inte menar det jag säger, utan att budskapet kan vara illa förpackat, kanske rent av vämjeligt och att det ibland pga. sitt utseende misstolkas som något illvilligt. Inte för att jag på något sätt förtjänar något överseende. Mina ordval skall dömas på samma sätt som alla andras, detta bedyrar jag verkligen, annars lär jag mig aldrig.
Så är det jag skriver mer sant än vad jag säger? Egentligen inte, utan bara mer omsorgsfullt inslaget.

 

Varför fortsätter jag skriva i min blogg? Det ställer jag mig varje gång när jag påbörjat ett inlägg. Vad vill jag ha ut av det? Oftast börjar jag skriva utan mål. Det blir då mer känslor som jag försöker sätta ord på. För att få perspektiv. Inte några jättekliv, men kanske åtminstone ett steg bakåt så att betraktelsen kan skänka lite mer insikt. En utökad förståelse för mina egna tankar och handlingar. Insikten har inte någon direkt märkbart berikande, vad gäller frid i sinne eller annan själslig tillfredställelse. Men kanske har det en stimulerande effekt på mitt egoperspektiv. Något som kan stärka mig inför mitt nästa slag, med min ångest.

 

Det är så få som läser min blogg, jag önskar den hade fler läsare, jag önskar jag kunde nå ut till någon som förstår mig. Till någon där jag inte måste förklara mig och be om ursäkt för vem jag är, vad jag tycker och tänker eller känner. De har funnit några sådana i mitt liv, men de är för länge sedan borta.
Jag saknar den trygghet som det gav, att inte vara rädd för att säga vad man tycker och tänker.
Jag känner mig så avlägsen alla. Som om jag vore en öde ö, och vattnet till horisonten i vilket väderstreck som helst bara bestod av meningsskiljaktigheter jag har med/till andra människor. Hur kom mina åsikter, värderingar och föreställningar att bli sådana svarta får? Varför får inte dem befinna sig i en miljö omringad av konsensus? I en omröstning i vilken fråga som helst, angelägen eller inte, tillhör jag uteslutande minoriteten. Min konstellation av värderingar är särdeles unik.
Min lilla öde ö saknar träd och kan därmed varken ge frukt eller skugga, fast skugga fälls ändå över nästa hela den sandtäckta ön, men den kommer bara från mig själv. Svart. I stor kontrast till den vita sanden. Här finns inget mellanting, ingen gråskala att väga åsikter på, de är antingen eller. För det mesta blir tillfaller de den ljusfattiga zonen.

 

Till slut, idag är en sådan här tung dag, söndagar brukar av någon anledning ofta vara det för mig. Jag vill bara att den här dagen ska vara över, fort fort. Det känns inte som om jag kan påbörja en förändring förrän morgondagen har gjort sitt inträde. Jag vill att dagens själsliga smärta och felsteg ska bli gårdagens. Det känns lättare att hantera då på något sätt… som att ikväll blöder min själ men under natten koagulerar den och imorgon kan jag lägga ett svalkande förband. Saknaden om vad som skulle kunnat bli om verkligheten sett annorlunda ut, slutar att värka och bildar istället ett evigt påminnande ärr på kärlekens flamma, som av någon outgrundlig anledning fortfarande brinner i mig.

//Christoffer Tavic

 

 

Tänk den som ändå hade en palm på sin ö!

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0