Slut.

2014-12-18

 

Detta är dagen. Dagen jag nådde botten. Efter har fallit i flera år, har jag hittat den. Jag somnade gråtandes och vaknade gråtandes. All smärta har kulminerats hit. Jag har aldrig någonsin känt mig mer värdelös än vad jag gör i detta tillfälle. Jag förstår nu, först nu när jag inte längre faller vad det är för avgrund jag befinner mig i. Självförakt. Golvet, väggarna, taket är in smetade av det. Det är kladdigt äckligt och svider när jag berör det. Jag Hatar det. När det sista av hoppet lämnade mig igår, och när mitt hjärta nu till ett 100 % består av vakuum, infinner sig den känslan som jag alltid fruktat. Känslan av att bokstavligen talat se hur betydelsen av allting, av någonting dunstar bort i ett moln av ångest. Den totala och oförlåtande likgiltigheten, insikten av att ingenting betyder någonting. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig mer avvisad av kärleken, bestämdheten och kylan i budskapet var vassare än någon kniv, den tog sig rakt in i ryggmärgen, smärtan var obeskrivlig. Jag blev förlamad av anblicken, det var som om tiden stannade, som att bara för en sekund smärtan fick hela universum att upphöra i sin rörelse - Allting slutade röra på sig. Slutet var så trubbigt att jag fortfarande känner mig chockad av det. Den var så överdrivet tydligt att jag tappade andan. Så extremt självklar, så precist var budskapet, det gavs inte en enda mikrometer tillåtelse att tvivla eller tveka. Så sterilt rent. Autoklaverat, för att få bort de allra minsta och tuffaste tveksamheter som på något sätt skulle hängt kvar.


                             Vem jag kommer att vara efter tårarna tagit slut vet jag inte. Men det kommer inte vara jag. Jag förtvinar. Det värker så i bröstet, jag tror mitt hjärta kommer sluta slå. Jag har en klump i halsen så tjock jag tror jag kommer kvävas av den. Jag är meningslösheten, intigheten personifierad.
Jag hatar att jag inte kommer ifrån mig själv, att jag måste vara med mig själv dygnet runt, varje minut, varje timme. Jag har ingenstans att springa, ingen att ropa på och be om hjälp, var jag än tar vägen vem jag än tillkallar för hjälp är jag med mig. Jag är med kedja och kula bunden till mig själv för all evighet. Jag kan inte fly, jag kan inte undkomma smärtan. Den ska äta upp mig. Det är lönlöst att försöka göra sig fri, jag är fast. Ångesten är omättlig. Jag skall ätas. Med själ och allt. Levandes. Jag ska känna varje sekund av, när jag tuggas och slukas. Jag skall stekas över sakta eld.

 

 

Det är slut nu. Jag är slut. Finns inget mer. Slut.


Kommentarer
Postat av: Michael Tavic

Det låter otroligt smärtsamt det du skriver. Du får höra av dig om det finns nåt jag kan göra för dig. försökte ringa dig förut.. / Storebror

2014-12-18 @ 12:50:00
URL: http://facebook.com/Mtavic

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0