Inbillade obligatorium

26 Januari 2014

 

 

Återigen har jag lyckats bli fängslad och satt i den mest avgrundsdjupa, förfrusna, ljusfattigaste håla någon levande varelse beskådat i denna avskildhetens fästning. Här finns inget materiellt för något sinne att uppfatta, tystnaden är bedövande och plågsamt ljudlös. kanske är jag utan öron.  Blicken har ingenting att fästa vid, mörkret är helt ogenomträngligt även ur dem mest felina synvinklarna. kanske är jag utan ögon. Doftförnimmelser utgörs bara av ett dunkelt minne. kanske är jag utan väderkorn. Känseln är kvar, kylan är brännande het.

 

Utan försvarare är det lätt att bli ett offer denna illvilliga domare och mesterman, som lever njuter och växer av det människan fruktar mest. Bön för benådning undanbedes.

Här finns det mycket energi att tillgå, och när han har gjort sig tillkänna för dem utvalda börjar de omedvetet att läcka detta åtråvärda bränsle. Förbränningen är absolut och alltgenom effektiv.
Eventuell spillvärme absorberas av de isiga väggarna, fingrarna fumlar på golvet som efter brödsmulor för att få något, för att kunna leva, nej, existera genom ännu ett jordevarv. Jag är inte ensam här, men det finns ingen möjlighet att kommunicera med någon annan, det finns ingen luft som kan bära din klena röst. Hur vet jag att jag inte är ensam? Den här platsen är känd för alla, det vet jag efter några korta permissioner till ytan. Den är gudsförgäten och förbannad. Den är bortglömd inte bara av vår Gud utan även, av oss. I slutändan, vad vi väljer att kalla den är irrelevant, den bara är helt enkelt. Den är evig och den är slutet av allt.

 

Som en pestsjuk, går man omvägar för att inte riskera att bli infekterad. Själen blöder ut genom hela kroppen och bildar en förgiftande skugga, ingen skulle våga korsa. Skuggan är oberoende av alla ljuskällor, bortom all förståelse, fri från all svaghet.

 

Hoppet, denna enda källa till liv hänger hopplöst kvar med den vassaste kniven på den sköraste av trådar. Hoppet mättar inte, släcker ingen törst, hoppet avvärjar inte kvävningar, den läker inga sår, den bara omfamnar en, med en filt av tvång. Tvingar en att inte sluta, att inte ge efter för den starkaste av alla krafter, men min utplåning är oundviklig. Hur länge kan man leva på hoppet? Vad lever den på? Hur ger man den energi? Om hoppets maskineri saktas ned, vad händer om den dör. Eller kan den uthärda?

 

 

 

RSS 2.0