Undervisa mig så ska jag tiga

30 maj 2014

I denna stund sitter jag i skolan och stirrar ut mot en vitgrå himmel som burit med sig syndafloden. Jag omvärvs av mörker mitt på den ljusa dagen. Det är i Klinisk Kemi jag skall ha tenta, dagen före nationaldagen, där skall jag evaluera, demonstrera, representera, afficiera, och till slut degradera mig själv. Det är svårt. Egentligen vet jag inte hur man pluggar, vilket är ganska löjligt, befängt, med tanke på att det bara är ett år kvar på mina högskolestudier och.. jag har fortfarande inte lärt mig. Jag skriver ned gamla anteckningar, igen, och inbillar mig på så sätt att kanske det fastnar något som kan vara till min hjälp på ödesdagen. Att jag blev godkänd i föregående kurs är helt otroligt, vad var det som hände där? Jag skäms, och känner mig mycket liten när jag tänker på det, jag förtjänar inte att bli godkänd, det handlar inte om att jag fuskade på något sätt, vilket mitt samvete aldrig skulle kunna tåla (varje skuld kommer finnas bokförd), utan att jag faktiskt inte la ned någon tid alls på att plugga inför den tentan, jag läste igenom några föreläsningar papper och var helt säker på, när jag satt där och skrev att jag skulle behöva göra om det. Jag ber alltid Skaparen om styrka innan, kanske var det Hans förtjänst. Med största sannolikhet var det inte min iaf.

 

Nätter av plåga har blivit min lott när fasorna rycker fram mot mig. Fasor som döljer sig i skuggan, ovilliga att framträdda, uppträder som hägringar i horisonten men sedan som solida kroppar bakom ryggen. Jag känner ständigt deras närvaro men kan inte identifiera dem, olyckan väntar på rätt stund att fälla mig. När jag minst anar, så jag måste vara vaksam, så att jag åtminstone har en möjlighet att ta emot mig i fallet. Fällas kommer jag. Jag mättar mig med bitter plåga, när jag försöker sätta ord på min smärta, flyktiga blir mina livs dagar när dem förbrukas av dessa alltid ofullständiga tankar som alltid för mig in på de snåriga trassliga stigarna i tvivlets och självföraktets skog. Dödsriket kommer bli mitt hem och genom att färdas på dessa, bäddar jag åt mig själv i mörkret. Det jag kände avsmak för har blivit min vämjeliga föda. Jag lever på mitt självförakt och energin är aldrig upphörande. Jag försöker ständigt att ändra på mig, försöker, inte särskilt metodiskt, hitta nya vägar jag kan uppnå det på. Jag är min egen största fiende, mitt motstånd, en resistor med enorm kapacitet. Finns det ett slut som kan skänka mig tålamod? Min tärda gestalt anklagar mig, till och med mina kläder vämjes mig. Jag tvivlar så på mig själv, jag är så rädd för min egen bristande förmåga att jag skälver vid tanken på att jag måste prestera. Jag väntar svar på ett sommarvikariat, jag är så rädd för att de skall säga Ja, samtidigt som jag vet att jag måste övervinna fasornas konung. Jag är rädd för tungors svärd då min hud är skör som kristall. När mina drömmer fördrivs spårlöst på morgon, träs en ryggsäck fylld med misslyckande på mig och följer mig dagen till ända. Den vakar alla mina steg och det finns ingen räddning undan den. Varför döljer du ditt ansikte och räknar mig som fiende?

 

Mitt skuld häfte är slut, men det är ändå svårt att få självförtroende på kredit. Jag vet att mina ord inte är särskilt vackra, snarare vanställda och förvisade, att mina inlägg oftare fylls med dessa tankar, men om du inte trivs med dem skall du lämna kvar dem här, där de hör hemma. Jag är knappast intresserad av att få någon annan att känna missmod. Jag har svårt att sätta ord på mina känslor och uppfattningar om Min verklighet, att skriva ned dem på detta sätt är så nära jag kan komma till att visa upp dem rättfärdigt. Men jag publicerar alltid ett blogginlägg mycket otillfredsställd, att jag ännu en gång inte kunnat sätta ord på mig själv. Därför kommer sådana här inlägg att återkomma, säkert.

 

Nu måste jag återgå till det fridsamma pluggandet och föreläsningarna som väluppfostrat väntar in mig och mina värdelösa försök att få dem att fastna på min teflonhjärna. Snart är sommaren här och jag hoppas för allas skulle att den blir varm och skön, att den kommer bjuda på massor av oförglömliga äventyr.

 

 

 

RSS 2.0