Förbarmande

2014-11-23

 

Efter att i månader befunnit sig i en känslomässig bergodalbana, med toppar och dalar jag inte ens visste fortfarande existerade för mig, känner jag mig nu totalt utmattad när jag kommit fram till åkturens slut. Jag känner mig mer likgiltig än någonsin, antingen orkar mitt hjärta inte längre känna eller så har den blivit så tolerant att det krävs enormt med stimuli för att reaktivera den. Det är återigen dystert. Återigen har det placerats ett grått filter framför mina ögon som neutraliserar alla världens färger. De få nyanser av gråhet som utgör min verklighet är för få för att på något sätt kunna hjälpa mig särskilja objekt, inga laddade föremål tycks framhävas på något sätt. Allting har samlat sig under ett gråsvart färgat himlavalv. All ting tycks ges dessa, milslånga skuggor som verkar röra sig oberoende av sin källas förmåga till rörelse, skuggorna aspirerar varandra, fuserar till en enda enorm skugga som uttrycker nya dotterskuggor vilka förgrenar sig och tränger in i minsta vrå där ljuset råkar fall in, genom alla dörrar, fönster, upp på väggarna och taken, omsluter allt fyller ut allt, neutraliserar allt.

 

Tröttheten växer och har sådan solid centralnervöst dämpande effekt på mig att jag praktiskt taget känner de elektriska impulserna färdas i mitt huvud, sakta, från sida till sida, fram och bak, de färdas med maximalt motstånd som om de färdats genom tom luft.
Min hjärna liksom mitt hjärta vill bara fly från denna sjunkande farkost, hoppa överbord utan varken livbåt eller flytväst att tillgå, för att inte dras med ned i det svarta oändliga djupet av håglöshet. Dit, innan man nått botten Cérberus käftar slitit bort allt energigivande, så att om man skulle vilja försöka fly, detta vore omöjligt. 

 

Jag bär mina tillkortakommanden som ett kors på ryggen, på knä krypandes av dess tyngd går jag igenom massorna av hån och får utstå, med all rätt, verbala smädelser vässade till de finaste skalpellerna som snittar upp min hud med en sådan precision att de når rätt in, till det oskyddade hjärtat. Mitt självförakt har alltid varit påtaglig för mig, alltid tillfinnandes, aldrig förlåtande. Detta har gjort mitt hjärtas skyddande väggar mycket porösa och lättgenomträngliga för alla illvilliga förödmjukelser. Det har till och med haft en gynnande effekt på deras överträdelser. Aktivt assisterade i sin invasion. Förrädare. Hjärtat är försvarslös i sin ensamhet, vilket är den beskaffenhet den oftast återfinns i… om någon skulle leta efter den det vill säga…

 

Det sägs att tiden gå fortare när man har det roligt. Men tiden i detta sinnestillstånd verkar inte känna till denna allmänt erkända tidsförordning: timmarna, dagarna rusar… eller snarare skenar förbi fortare än någonsin, kanske är det på grund av min tröga tankeverksamhet som allting upplevs så väldigt … dröjandes, och därmed får tiden indirekt, att verka accelerera. Sonika, min jordiska farkost åldras och lider mycket av tidens tand medan mitt stjärnfödda väsen fortfarande är romantiskt naiv i sina föreställningar, de är i sådan otakt i sin utveckling att de inte längre färdas i samma riktning de tär åt varsitt håll deras gemensamma förbindelser med en okuvlig bestämdhet. Kanske är envisheten det enda släktskap som återstår mellan dem. Utveckling är nog fel uttryckt, det är snarare en förödande mutation hos själen som drar dem isär, då utveckling inte sker spontant i den utan kräver att något yttre tillförts i form av intryck, upplevelser, erfarenheter för att den skall kunna gro och växa normalt, i brist på stimuli har detta behov hämmats och mutation har getts ett vakuum att fylla.

 

I andens ansträngningar att bibehålla den nödvändiga balansen finner jag samhörighet med ensamheten, jag är van vid den och den vid mig. Vi är mycket mer än bekanta vid detta lag, att sära oss åt skulle krävas mycket ihärdigt (obetalt) arbete. Vem skulle vilja ge mig den energin? Det är för mycket att begära av en annan människa, ingen har så mycket över, det skulle tömma den. Och vad för avkastningen skulle denne kunna förvänta sig efter ha investerat så mycket? Nej, det är verkligen ett risktagande.
Jag har inte längre, om jag ens någonsin haft, något att erbjuda en annan människa, min kärlek är inte ren, den är inte särskilt förlåtande eller tämjbar.

 

Att hyra sig en plats i ensamhetens hus är billigt och jag har inte råd att ta mig därifrån, jag har spelat bort alla mina tillgångar, de få jag hade… Det är nog bäst att göra sig bekväm, det är nog här jag kommer tillbringa resten av mina dagar, kanske finner jag ro i det någon gång, men troligtvis inte.

 

 

FÖRBARMANDE!

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0