Nederlag

2014-10-02

 

Delar av själen som befunnit sig i en påtvingad evighetssömn, väcktes bryskt och obarmhärtigt upp för att bemöta den grynande verkligheten. I brist på intryck, stimulans hade de degenererats, tillbakabildats, till en obetydlig fotnot i hjärtats uppslagsverk. Som muskler, eller som hjärnan själv, måste den jämt ges stimulans, nya utmaningar, annars är det slöseri med energi. Något mindre energikrävande tillstånd, ett stand-by läge infördes inte. Då en möjlig reaktivering var inget som någon trodde skulle hända. När en gnista ändå väckte själen ur denna slummer, blev det för mycket. Den nödvändiga produktionen skulle ta lång tid att uppnå till maximal kapacitet. Även fast varenda energigivande sektion jobbade övertid för att bara ens tillgodose de mest basala behoven räckte det inte. All produktionsunderlag som funnits gick inte att hitta, de hade bränts upp då man ansåg att det var mycket stora brister i dem. De var alldeles för svårtydda, de som kunde tolkat dem hade alla blivit arkebuserade vid den senaste hjärtkraschen. Arkiveraren bedyrade att det inte fanns kvar en enda ritning, hade sökt igenom all sparad data flera gånger om. De är borta. Med vilja.

 

Så, även fast flera fabriker hade börjat komma upp i rätt kapacitet fanns det inget att producera, då det inte fanns några mallar att följa. I och med detta växlades alla förehavanden över till förstå, lära sig, och därefter utveckla nya mallar för hur kärlek skall konstrueras och uttryckas. Ingen lätt uppgift för denna duvunge med andra ord. Igen, tycks fabrikerna inte kommunicera med varandra, de som bygger upp försvaret och dess materiel, var dem allra mest effektiva, de hade inte degenererats som sina motsvarigheter, de var inte intresserade av att samarbeta med de andra heller och underlätta deras industri, då de var övertygade om sin egen förträfflighet. Dessa gav upphov till alldeles för höga murar och för djupa vallgravar.
För de andra fabrikerna att komma ikapp visade sig ganska snart omöjligt, haltandes på kryckor hasade de sig fram med alla möjliga hemska skapelser, alla deformerade och icke funktionella. Ingenjörerna jobbade dag och natt för att prestera och presentera någonting som inte följdes av kväljningar. På grund av den höga arbetsbelastningen ökade också sjukskrivningarna, fabrikerna spottade ut objekt i alla möjliga former och färger men inget som någonsin skulle uppskattas. Kvalitén dalade. Det rådde ett fullständigt kaos, ren anarki mellan fabrikerna och dess arbetare, de började nu motarbeta sitt eget syfte, sin egen existens. För att förhindra domedagen valde man att stänga ner samtliga fabriker och sparka alla de anställda. Förutom en fabrik. Den med den högeffektiva produktionen av försvarsmateriel.
Alla fabriker är nedsläckta och rivningsprocessen har precis börjat, snart kommer det inte finnas ett spår kvar av dessa hemskheter. Mitt gamla jag säger: en del av livet är att ta ansvar för de fotspår vi lämnar på den här jorden. Mitt nya jag, föreståndare för samtliga fabriker, svarar tillbaka att ingen kan förebrå honom mer än han själv.

 

Nästa gång skall det krävas en gigantisk explosion för att tända den nödvändiga gnistan.. en riktig bomb. Atombombsformat. Till dess skall jag låta hjärtat kvävas av min själs stryptag. Någon måste hållas ansvarig för detta nederlag.

 

 

Fortifikation.

 
 

/Christoffer Tavic


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0