Vånda

2014-09-16
 

I många år, eller, i för många år har jag försökt att förhindra min ångest att få fäste i mig, jag har försökt möta den, vilket stundvis har gått väldigt bra. Jag har försökt ignorera den, vilket är den vanligaste vägen jag väljer, och jag har försökt att hålla emot, vilket aldrig någonsin fungerat. Ångesten tycks i alla mina försök att trycka ned mig bara ta ett fastare tag om min själ, den stryper mig, med två starka händer tar den ett fast grepp om själens hals. När ångesten kommer över mig känner jag i min bröstkorg hur någon, eller något faktiskt spänner över mina lungor och gör det tungt att andas, hur samma ondskefulla kraft greppar tag i mitt hjärta som runt ett äpple och bara klämmer det, det känns som om jag går sönder, inte bildligt talat, utan verkligen.
All fysisk smärta som jag har upplevt kan inte mäta sig mot den smärta som sprider sig i mitt huvud, liksom ett fyrverkeri exploderar hela hjärnan i överväldigande känslor av förtvivlan, rädsla sorg och oro, av ilska och desperation. De smäller av var för sig och de smäller av samtidigt. Och det är inget vackert skådespel. Hur ska jag fly från det? Vart ska jag ta vägen, luften i rummet är så tung att jag knappt får ut den ur mina lungor, jag känner hur hjärtat slår hårdare och hårdare som en slaggborr i mitt bröst. Jag kan inte uppfatta annat än konturer av min omgivning när mina ögon sprutar ut tårar som jag skulle kunna fylla en hel bassäng med. Jag kan inte fly, det går inte. Hur flyr man från sig själv, det spelar ingen roll hur fort jag springer, var jag springer, ångesten är min egen skugga, var jag än tar vägen är den där, i ett flight or fight mode väljer kroppen att fly. Jag springer ut, men här finns ingen räddning, desperationen av att utsättas för en sådan tortyr växer, till slut känner jag bara, jag gör vad som helst för att detta ska ta slut. Det är helt olidligt. Den förlamar mig, tar den lilla ork jag har till sin föda. Jag känner mig utmattad, som om jag sprungit flera mil, kroppen värker, huvudet värker, men framför allt värker hjärtat, det svullnar upp och svider vid minsta ansträngning, den är helt inflammerad.

 

Jag har nyligen öppnat portarna till min själ, men då samtidigt öppnades portarna till helvetet, det dröjde inte länge innan Belzebubs allra värsta demoner tog mig i besittning. Varför öppnade jag dessa portar? De ska vara stängda! Det står klart och tydligt på mitt hjärta, inte ens vid brand skall dessa dörrar öppnas. Off limit.

 

 Kärlek är ingenting för mig, det har den aldrig varit. Jag kan inte kontrollera den, jag följer efter som ett litet barn som är kopplad till en stor hund, helt oförmögen att hålla emot, säga åt den, jag släpas på marken efter den, och den bara fortsätter att springa och springa så som den skall göra. Kärlek kan inte vara för mig, jag måste vara allergisk mot den eller nått, jag menar… den ska ju vara god, fin, eftersträvansvärd men i slutändan ger den mig bara illamående, förtvivlan men framförallt ångest. Massor av okontrollerbar plågsam illvillig ångest. Jag känner mig lurad av kärleken, den visar upp en så fin sida av sig själv, så lockande så frestande. Tänk all världens underbarhet samlade till ett jordligt väsen, wow vilken upplevelse, euforin tar upprymdhet till otroliga nivåer…men ju närmare jag kommer för att få uppleva den desto tydligare förändras den här hägringen till en tortyrbänk. Jag färdas med en sådan hastighet mot den att jag inte kan stoppa den, jag bara glider med, som jag färdats på is, helt friktionslöst. Jag försöker hitta något att hålla fast vid, greppar efter vad som helst som gör att jag inte faller ned i helvetets masugnar. Smärtan är obeskrivbar.

 

Om någonting gör så ont, hur kan det vara någonting bra, något vackert? Jag känner mig hånad av kärleken, som att den bara vill se mig lida, låtsas att den kallar på mig fast när jag kommer fram så ignorerar den mig, sparkar mig eller bara skriker på mig. Efteråt börjar den skratta åt mig, peka på mig, TRODDE DU VERKLIGEN HAHAHAHAHA… DU ÄR SÅ JÄVLA DUM, DU KOMMER ALDRIG FÅ NÅGOT AV MIG!! HAHAHA

 

Kärleken kom med en ny skepnad och lurade mig igen, hur kan jag vara så lättlurad? Varför är jag så blåögd. Jag vet ju vad som väntar, eftersom samma sak alltid väntar. Vad ska jag göra med all den här kärleken jag bar med till kärlekens loppmarknad, som jag hade hoppats bli av med, jag trodde jag skulle kunna kränga den billigt, men alla går bara förbi mitt bord där jag lagt upp den, jag har försökt att visa upp de bästa sidorna, lagt upp den fint på bordet, putsat på den, men ingen vill ha den, en del kanske tittar på den men upptäcker snart att den var ju faktiskt absolut motbjudande och slänger tillbaka den, den har blivit slängd så många gånger att den är mer kantstött än hel. JAG SKULLE INTE ENS TA DEN OM DEN SÅ VAR GRATIS! Ropar de efter mig när de springer därifrån… Jag står längst bak i lokalen med mitt lilla bord, hit kommer nästan ingen…det är liksom bottenskrapet, dem som inte egentligen har något värt att sälja utan av ren barmhärtighet får ta lite plats, jag ropar KOM O FYNDA, KÄRLEK BILLIGT, men ingen lyssnar. Marknaden stänger och jag lägger min lilla kärlek på min lilla kärra och vandrar hemåt. Till Ensamheten.

 

Den sista biten tvingas jag krypa tillbaka till den trygga ensamheten, den är visserligen kall, tråkig och avskyvärd. Men… men jag känner mig hemma i den, jag har ett permanent rum i dess hotell, jag är ju hedersgäst! Jag har pyntat och gjort fint i mitt lilla rum, jag behöver inte ens betala för min vistelse. Här kommer jag undan skendränkningarna, elchockerna, la barra, som kärleken straffar mig med när jag öppnar min lägenhetsdörr för att kika ut. Jag önskar ut. Ut till värmen. Men istället får jag sätta mig ned i ett litet hörn, dra en filt över mig och återigen känna hur mina kapillärer fryser igen. Det varmpumpande hjärtat gör allt den kan för att hålla livets cirkulation igång, den arbetar frenetiskt, för den är stark, mycket stark. Men till slut kommer den nog inte att orka, till slut kommer isen att nå den…vad händer då?

 

 

 

Jag, när jag har en myskväll med ångesten!

 

Langoljärerna kommer

2014-09-06

 

 

Den här veckan, 1 september, startade skolan igen. Det är mitt i natten. Till lördag. Mitt sista år, nej, det tredje året på min utbildning, om det är det sista vet jag inte, det borde vara det men när följde jag senast en förväntad utveckling. Besvärligt reaktionslös var mitt sinnestillstånd när jag förstod att jag klarade av de resttentor som krävdes för att jag skulle kunna börja det. Ännu mer besvärligt, är den ändlösa tomhet som fyller mitt huvud, min kropp, ja hela mitt väsen. Det känns som om jag skulle kunna drunkna i mig själv. När jag ser in i mig själv är det som ett helt universum av…  inget. Ingenting. Bara svart. Ett fall i detta skulle vara aldrig upphörande, aldrig avstannande. Det skulle vara en fullständigt intryckslös resa genom mitt inre där ingen värme, inget ljus heller inget ljud skulle kunna uppfattas, eftersom det helt enkelt inte finns. Bara en hårt omfamnande intighet, som varken är skrämmande eller betryggande. Bara väldigt, överväldigt, närvarande.
                             Jag är medveten om vart enda ord som lämnar min mun, fast, först efteråt. Jag blir förvånad över att någon kan uppfatta mina läten som om de faktiskt skulle betyda någonting, som om de hade haft ett sammanhang i varann! Jag tror tungan bara kastar upp en klump med ord och slår iväg dem som den vore ett racket och orden bollen. De tycks på något övernaturligt vis, i sin resa genom luften finna sin rätta plats, eller åtminstone en plats där de inte skär sig i mottagarens öron. Jag tror dem vara snarare klumpiga än vassa i sin form och låter säkert som ett barns nyfunna gehör, eller någon med tourette, när dem hittar öron att fumla in i. Dem få som släpper in dem dvs. Och ja givetvis av ren olycka. Jag förstår hur betydelselösa dessa uppfattas. Då jag förstår att de upphör att existera i den ovillige recipientens öron nanosekunden efter sin klumpiga framkomst, som ett missljud från andra sidan gatan.

 


Liksom de andra av kroppens muskler, tror jag kanske min tunga har ett muskelminne, den vet vad den ska påstå, berätta, utan att jag behöver tänka det. När hjärnan hinner ikapp, tänker jag vafan sa den? Vad var det för jävla rappakalja?!
Jag undrar hur stor vokabulär min tunga har, säkert större än min hjärnas, som bara har ett pyttelitet skafferi som knappt rymmer ord mer fler än tre stavelser.
Och sedan vad är mallarna för deras sammahangsskapande ordningsföljd? Jag menar, med de oändliga konstellationsmöjligheter som erbjuds måste de finnas förtryckta matriser, är dem också lagrade i tungans minne. Jag undrar var minne sitter, tänk om det är längst fram? Påverkas då ordvalen av t.ex. vilken mat jag ätit? Surt, så kommer bara otäcka saker fram, söt, så kommer bara vackra värmande ord. Jag vet inte.

 

Dem orden, de är nog definitivt, mitt vanligaste svar. Om frågan kräver att fler än två neruon aktiveras tycks min hjärna alltid välja den enkla vägen ut, och svara med den förödmjukande frasen. Oberoende om jag känner till svaret eller inte.
Tankeprocessen tillåts inte ens att starta. Den tidigare nämnda Tomheten verkar ha betydande krafter trots min benämning av den. Som en broms som alltid ligger på: tankarna har så mycket friktion i mitt huvud att dem förgör sig själva, de förkolnas till betydelselös informationslös, ja viljelös, aska.

 

Tomheten ja. Se det som ett namn på ett fenomen, och inte som sin faktiska betydelse. Expanderar inom mig. Den äter mig. Den livnär sig på mig. Förbrukar mig. Konverterar det frigjorda utrymmet till sin egen oanvändbara skepnad och på så sätt fyller ut mig samtidigt som den tömmer mig. Liksom universum accelererar dess expansion. När tar jag slut? Kommer den sluka mig helt? Och hel?

 

I vilket fall som helst, kan jag inte stoppa den, jag vet inte hur man gör. Den blir bara starkare för var dag som går, samtidigt som jag bara blir allt mer kraftlös.

 

När kommer det börja visa sig för min omvärld? Om det inte redan gjorts. Att jag visst minsann bara är ett tomt skal som går runt, fullständigt omedveten om vart den (jag) är på väg, ens hur den tagit sig dit.
Fullkomligt insiktslös om vilka krav och förväntningar som ställs framför den. Den kommer bara gå på rakt in i dem. Som flugan som försöker flyga genom fönstret. Helt oförstående om varför den inte kommer igenom. Helt outtröttligt fortsätter den med sina värdelösa försök att forcera dessa atombombssäkra blastdörrar.

 

Jag känner mer av Tomhetens tyngd då dennes närvaro ökar och jag.. jag ogillar det, jag känner en viss rädsla för det. Den kommer ju tillslut att omintetgöra mig, frågan är bara när? Kommer jag förstå när det sker, kommer jag kunna se det innan ögonblicket, kommer det finnas något motstånd kvar överhuvudtaget eller kommer annihileringen vara omedelbar? Jag vill inte möta det ögonblicket… jag vill inte det.

 

 

 

 Här är min Tomhet. Ett oändligt fall. Välkommen att dyka i.

RSS 2.0