Langoljärerna kommer

2014-09-06

 

 

Den här veckan, 1 september, startade skolan igen. Det är mitt i natten. Till lördag. Mitt sista år, nej, det tredje året på min utbildning, om det är det sista vet jag inte, det borde vara det men när följde jag senast en förväntad utveckling. Besvärligt reaktionslös var mitt sinnestillstånd när jag förstod att jag klarade av de resttentor som krävdes för att jag skulle kunna börja det. Ännu mer besvärligt, är den ändlösa tomhet som fyller mitt huvud, min kropp, ja hela mitt väsen. Det känns som om jag skulle kunna drunkna i mig själv. När jag ser in i mig själv är det som ett helt universum av…  inget. Ingenting. Bara svart. Ett fall i detta skulle vara aldrig upphörande, aldrig avstannande. Det skulle vara en fullständigt intryckslös resa genom mitt inre där ingen värme, inget ljus heller inget ljud skulle kunna uppfattas, eftersom det helt enkelt inte finns. Bara en hårt omfamnande intighet, som varken är skrämmande eller betryggande. Bara väldigt, överväldigt, närvarande.
                             Jag är medveten om vart enda ord som lämnar min mun, fast, först efteråt. Jag blir förvånad över att någon kan uppfatta mina läten som om de faktiskt skulle betyda någonting, som om de hade haft ett sammanhang i varann! Jag tror tungan bara kastar upp en klump med ord och slår iväg dem som den vore ett racket och orden bollen. De tycks på något övernaturligt vis, i sin resa genom luften finna sin rätta plats, eller åtminstone en plats där de inte skär sig i mottagarens öron. Jag tror dem vara snarare klumpiga än vassa i sin form och låter säkert som ett barns nyfunna gehör, eller någon med tourette, när dem hittar öron att fumla in i. Dem få som släpper in dem dvs. Och ja givetvis av ren olycka. Jag förstår hur betydelselösa dessa uppfattas. Då jag förstår att de upphör att existera i den ovillige recipientens öron nanosekunden efter sin klumpiga framkomst, som ett missljud från andra sidan gatan.

 


Liksom de andra av kroppens muskler, tror jag kanske min tunga har ett muskelminne, den vet vad den ska påstå, berätta, utan att jag behöver tänka det. När hjärnan hinner ikapp, tänker jag vafan sa den? Vad var det för jävla rappakalja?!
Jag undrar hur stor vokabulär min tunga har, säkert större än min hjärnas, som bara har ett pyttelitet skafferi som knappt rymmer ord mer fler än tre stavelser.
Och sedan vad är mallarna för deras sammahangsskapande ordningsföljd? Jag menar, med de oändliga konstellationsmöjligheter som erbjuds måste de finnas förtryckta matriser, är dem också lagrade i tungans minne. Jag undrar var minne sitter, tänk om det är längst fram? Påverkas då ordvalen av t.ex. vilken mat jag ätit? Surt, så kommer bara otäcka saker fram, söt, så kommer bara vackra värmande ord. Jag vet inte.

 

Dem orden, de är nog definitivt, mitt vanligaste svar. Om frågan kräver att fler än två neruon aktiveras tycks min hjärna alltid välja den enkla vägen ut, och svara med den förödmjukande frasen. Oberoende om jag känner till svaret eller inte.
Tankeprocessen tillåts inte ens att starta. Den tidigare nämnda Tomheten verkar ha betydande krafter trots min benämning av den. Som en broms som alltid ligger på: tankarna har så mycket friktion i mitt huvud att dem förgör sig själva, de förkolnas till betydelselös informationslös, ja viljelös, aska.

 

Tomheten ja. Se det som ett namn på ett fenomen, och inte som sin faktiska betydelse. Expanderar inom mig. Den äter mig. Den livnär sig på mig. Förbrukar mig. Konverterar det frigjorda utrymmet till sin egen oanvändbara skepnad och på så sätt fyller ut mig samtidigt som den tömmer mig. Liksom universum accelererar dess expansion. När tar jag slut? Kommer den sluka mig helt? Och hel?

 

I vilket fall som helst, kan jag inte stoppa den, jag vet inte hur man gör. Den blir bara starkare för var dag som går, samtidigt som jag bara blir allt mer kraftlös.

 

När kommer det börja visa sig för min omvärld? Om det inte redan gjorts. Att jag visst minsann bara är ett tomt skal som går runt, fullständigt omedveten om vart den (jag) är på väg, ens hur den tagit sig dit.
Fullkomligt insiktslös om vilka krav och förväntningar som ställs framför den. Den kommer bara gå på rakt in i dem. Som flugan som försöker flyga genom fönstret. Helt oförstående om varför den inte kommer igenom. Helt outtröttligt fortsätter den med sina värdelösa försök att forcera dessa atombombssäkra blastdörrar.

 

Jag känner mer av Tomhetens tyngd då dennes närvaro ökar och jag.. jag ogillar det, jag känner en viss rädsla för det. Den kommer ju tillslut att omintetgöra mig, frågan är bara när? Kommer jag förstå när det sker, kommer jag kunna se det innan ögonblicket, kommer det finnas något motstånd kvar överhuvudtaget eller kommer annihileringen vara omedelbar? Jag vill inte möta det ögonblicket… jag vill inte det.

 

 

 

 Här är min Tomhet. Ett oändligt fall. Välkommen att dyka i.

Kommentarer
Postat av: Susanna Maria J

Cool bild :)

2014-09-06 @ 07:48:15
URL: http://oslofru.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0