Vånda

2014-09-16
 

I många år, eller, i för många år har jag försökt att förhindra min ångest att få fäste i mig, jag har försökt möta den, vilket stundvis har gått väldigt bra. Jag har försökt ignorera den, vilket är den vanligaste vägen jag väljer, och jag har försökt att hålla emot, vilket aldrig någonsin fungerat. Ångesten tycks i alla mina försök att trycka ned mig bara ta ett fastare tag om min själ, den stryper mig, med två starka händer tar den ett fast grepp om själens hals. När ångesten kommer över mig känner jag i min bröstkorg hur någon, eller något faktiskt spänner över mina lungor och gör det tungt att andas, hur samma ondskefulla kraft greppar tag i mitt hjärta som runt ett äpple och bara klämmer det, det känns som om jag går sönder, inte bildligt talat, utan verkligen.
All fysisk smärta som jag har upplevt kan inte mäta sig mot den smärta som sprider sig i mitt huvud, liksom ett fyrverkeri exploderar hela hjärnan i överväldigande känslor av förtvivlan, rädsla sorg och oro, av ilska och desperation. De smäller av var för sig och de smäller av samtidigt. Och det är inget vackert skådespel. Hur ska jag fly från det? Vart ska jag ta vägen, luften i rummet är så tung att jag knappt får ut den ur mina lungor, jag känner hur hjärtat slår hårdare och hårdare som en slaggborr i mitt bröst. Jag kan inte uppfatta annat än konturer av min omgivning när mina ögon sprutar ut tårar som jag skulle kunna fylla en hel bassäng med. Jag kan inte fly, det går inte. Hur flyr man från sig själv, det spelar ingen roll hur fort jag springer, var jag springer, ångesten är min egen skugga, var jag än tar vägen är den där, i ett flight or fight mode väljer kroppen att fly. Jag springer ut, men här finns ingen räddning, desperationen av att utsättas för en sådan tortyr växer, till slut känner jag bara, jag gör vad som helst för att detta ska ta slut. Det är helt olidligt. Den förlamar mig, tar den lilla ork jag har till sin föda. Jag känner mig utmattad, som om jag sprungit flera mil, kroppen värker, huvudet värker, men framför allt värker hjärtat, det svullnar upp och svider vid minsta ansträngning, den är helt inflammerad.

 

Jag har nyligen öppnat portarna till min själ, men då samtidigt öppnades portarna till helvetet, det dröjde inte länge innan Belzebubs allra värsta demoner tog mig i besittning. Varför öppnade jag dessa portar? De ska vara stängda! Det står klart och tydligt på mitt hjärta, inte ens vid brand skall dessa dörrar öppnas. Off limit.

 

 Kärlek är ingenting för mig, det har den aldrig varit. Jag kan inte kontrollera den, jag följer efter som ett litet barn som är kopplad till en stor hund, helt oförmögen att hålla emot, säga åt den, jag släpas på marken efter den, och den bara fortsätter att springa och springa så som den skall göra. Kärlek kan inte vara för mig, jag måste vara allergisk mot den eller nått, jag menar… den ska ju vara god, fin, eftersträvansvärd men i slutändan ger den mig bara illamående, förtvivlan men framförallt ångest. Massor av okontrollerbar plågsam illvillig ångest. Jag känner mig lurad av kärleken, den visar upp en så fin sida av sig själv, så lockande så frestande. Tänk all världens underbarhet samlade till ett jordligt väsen, wow vilken upplevelse, euforin tar upprymdhet till otroliga nivåer…men ju närmare jag kommer för att få uppleva den desto tydligare förändras den här hägringen till en tortyrbänk. Jag färdas med en sådan hastighet mot den att jag inte kan stoppa den, jag bara glider med, som jag färdats på is, helt friktionslöst. Jag försöker hitta något att hålla fast vid, greppar efter vad som helst som gör att jag inte faller ned i helvetets masugnar. Smärtan är obeskrivbar.

 

Om någonting gör så ont, hur kan det vara någonting bra, något vackert? Jag känner mig hånad av kärleken, som att den bara vill se mig lida, låtsas att den kallar på mig fast när jag kommer fram så ignorerar den mig, sparkar mig eller bara skriker på mig. Efteråt börjar den skratta åt mig, peka på mig, TRODDE DU VERKLIGEN HAHAHAHAHA… DU ÄR SÅ JÄVLA DUM, DU KOMMER ALDRIG FÅ NÅGOT AV MIG!! HAHAHA

 

Kärleken kom med en ny skepnad och lurade mig igen, hur kan jag vara så lättlurad? Varför är jag så blåögd. Jag vet ju vad som väntar, eftersom samma sak alltid väntar. Vad ska jag göra med all den här kärleken jag bar med till kärlekens loppmarknad, som jag hade hoppats bli av med, jag trodde jag skulle kunna kränga den billigt, men alla går bara förbi mitt bord där jag lagt upp den, jag har försökt att visa upp de bästa sidorna, lagt upp den fint på bordet, putsat på den, men ingen vill ha den, en del kanske tittar på den men upptäcker snart att den var ju faktiskt absolut motbjudande och slänger tillbaka den, den har blivit slängd så många gånger att den är mer kantstött än hel. JAG SKULLE INTE ENS TA DEN OM DEN SÅ VAR GRATIS! Ropar de efter mig när de springer därifrån… Jag står längst bak i lokalen med mitt lilla bord, hit kommer nästan ingen…det är liksom bottenskrapet, dem som inte egentligen har något värt att sälja utan av ren barmhärtighet får ta lite plats, jag ropar KOM O FYNDA, KÄRLEK BILLIGT, men ingen lyssnar. Marknaden stänger och jag lägger min lilla kärlek på min lilla kärra och vandrar hemåt. Till Ensamheten.

 

Den sista biten tvingas jag krypa tillbaka till den trygga ensamheten, den är visserligen kall, tråkig och avskyvärd. Men… men jag känner mig hemma i den, jag har ett permanent rum i dess hotell, jag är ju hedersgäst! Jag har pyntat och gjort fint i mitt lilla rum, jag behöver inte ens betala för min vistelse. Här kommer jag undan skendränkningarna, elchockerna, la barra, som kärleken straffar mig med när jag öppnar min lägenhetsdörr för att kika ut. Jag önskar ut. Ut till värmen. Men istället får jag sätta mig ned i ett litet hörn, dra en filt över mig och återigen känna hur mina kapillärer fryser igen. Det varmpumpande hjärtat gör allt den kan för att hålla livets cirkulation igång, den arbetar frenetiskt, för den är stark, mycket stark. Men till slut kommer den nog inte att orka, till slut kommer isen att nå den…vad händer då?

 

 

 

Jag, när jag har en myskväll med ångesten!

 

Kommentarer
Postat av: Lillasyster

När en dörr är stängd är det någonting där bakom som vill att du ska öppna det för en anledning.
Oftast för att lära oss något om oss själva genom något vi måste uppleva och gå igenom först.
Kärleken kommer till dig när du är redo, när du har vuxit och vet ditt eget värde, när du inser vilken underbar och bra person( och storebror) du är. Då kommer det som ett brev på posten!
Kärleken hånar dig inte, den får oss att känna allt vi inte trodde var möjligt, det mörkaste men också det ljusaste tankarna. Det gäller bara att orka ta sig igenom det där mörka och inte tappa tro och hopp på det ljusa som faktiskt väntar.
<3

2014-09-16 @ 23:21:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0