TROligtvis

För första gången låter jag någon annan skriva i min blogg, det är visserligen första gången någon frågat men ändå. Detta gäst blogginlägg är signerad min bror Michael Tavic, ett inlägg som faller bra in med mina. Enjoy!
 
 

2015-04-06

 

TROligtvis

 

Förr i tiden behövde man ett skäl för att inte tro. Man var tvungen att förklara sig om man sa att man inte trodde på gud. Idag är det precis tvärt om, här i Sverige i alla fall. Tänk att vi är bäst på något i vårt lilla land. Vi är bäst på att inte tro! Det har gått så fort, på några årtionden har Svenskarna tappat tron totalt. Utan tro så blir allt mediokert, utan tro finns inget hopp. Aldrig har vi väl varit lika aktivt på jakt efter förströelse i tillvaron. Här om dagen när jag gick på en gångväg så kom två tjejer gående. De gick bredvid varandra och båda var strängt upptagna av sina telefoner. Dom tittade inte upp någon gång innan vi möttes och den ena höll på att gå rakt in i mig. Jag fick en blick som kunde ha sagt "Men se dig för då för i helvete". Nu sa hon ju inte det rakt ut men hon såg väldigt irriterad och besvärad ut av att HON höll på att gå in i mig och den irritationen riktade hon mot mig.
Är det så här det är 2015? Vem fan hade trott det för 25 år sedan? Det är ju ett utbrett vansinne som helt fritt får frodas i vårt samhälle. "Vi förbjuder användande av mobiltelefonen vid bilkörning - OM det går att bevisa att användningen verkligen stör bilkörningen/säkerheten". Då kan dom ju lika gärna tillåta människor att köra berusade - OM dom inte kör i diket. Vad är det för korkade människor som kommer på en sån regel ens? Och vad är det för marionetter som godkänner den regeln och låter den vinna laga kraft.

 

Vilka är politikerna i Sverige idag? Jag har ingen aning, de riktigt tunga politikerna med de starka viljorna och de realistiska visionerna verkar ha pensionerats. Det är så jag önskar att Hjalmar Branting varit här och slagit näven så hårt i bordet att dagens dagis-politiker spillt ut sina kaffe latte i knät och börjat gråta. Samhället har blivit någon slags sömngång, en illusion av det vi vet är verkligt. Människor flyr in i sina tomrum och fyller sina sinnen med förströelse för att slippa känna hur mörkt och kallt det där tomrummet egentligen är. Visst, om vi inte tror, just i dag, så spelar det kanske ingen roll, men då vi behöver stöd, då vi behöver någon som lyssnar, då är nog inte tomrummets mörker att föredra.

 

"Varför ska vi betala kyrkoskatt?". Den frågan kom någon lobbyist med för några år sedan. Frågan sprider sig som en farsot hos ateisterna. Ingen vet varför man ska betala kyrkoskatt och får man ett par hundralappar extra i plånboken så kunde man likväl ha sålt sin själ till djävulen, för han finns ju inte på riktigt. Nej, han gör inte det va.. Tänk om det är ni själva som skapar djävulen när ni vänder herren ryggen? Tänk om trolösheten spelar satan i händerna? Men det är klart, det finns väl ingen som skulle fundera på det för det vi inte ser, det finns inte. Så, blunda på, blunda för precis allt ni inte vill se så finns ingenting och ni blir säkert nöjda då. Sociopat!

 

Ja, det spelar kanske mindre roll vad dom skulle kalla en sådan som mig utan de är just själva kicken av att få placera en sådan som mig i ett av de många fack som uppfunnits med åren. Dom behövs dom här facken för att människors trygghet inte ska bli satt i gungning. Men vad är värt någonting för människor i dagsläget?
Jag satt med ryggen emot ett gäng som kom direkt ifrån kontoret för att äta lunch på pizzerian där jag brukar äta. Jag lyssnade intresserat på deras samtal. Allt dom pratade om i cirka en halvtimme var Facebook. Först började man med att konstatera att det visas och sprids för mycket obehagliga filmer på Facebook. Dessa filmer ville man helt enkelt inte veta av, de speglade verkligheten för mycket, eller för nära och tydligt. Sen övergick samtalet till att diskutera vad som var bra på Facebook. Man jämförde sina upplevelser och ville verkligen verifiera att alla runt bordet fått ta del av samma roliga filmklipp om den lilla kattungen som var så söt. Det här pratade man om över lunchen alltså. Socialiserande hade man förmodligen fått en överdos av eftersom man var ständigt uppkopplad och inloggad på Facebook så vid lunch kunde man prata om något annat än sig själv, något annat än sitt jobb och något som inte alls var viktigt. Jag förstår att Facebook som substitut för verkliga, fysiska, interaktioner är väldigt viktigt för människan, men det jag inte förstår är varför dessa vuxna människor inte reagerar. Varför väljer man att byta ut sitt liv mot det här? Varför stretar man inte emot? Varför var tryggheten vi hade förr inte värd att bevara, värd att slåss för. Varför säljer vi ut oss på det här sättet? Jag undrar bara, varför är människor så blinda och likgiltiga? Kan det vara så att när vi slutade tro på gud så slutade vi att tro på oss själva? Är Sverige, landet med flest ateister, även landet med mest skuldkänslor och komplex?
Här i Sverige så skäms vi inför att fira nationaldagen, att hissa den Svenska flaggan. Här skäms vi för våra historiska personer. Folk pratar illa om Olof Palme, varför? Olof Palme kanske hade en tro, han kanske trodde att Sverige kunde. Men dagens Svensk tror inte, så ur dagens perspektiv blir allt och alla som har eller har haft tro, förlöjligade. Nu ska man skämmas för att vara kristen och om du frågar unga människor så har dom ingen som helst relation till kyrkan eller till Kristendomen som religion. Ibland känns det som om att jag är ensam om att ifrågasätta, ensam om att tycka att det här inte är en bra utveckling. Om jag säger något är det som att om alla stannade upp och bara väntade på att jag skulle prata klart så de fick höja pekfingret och visa mig vägen till ett passande fack. Jag är inte som de, jag vill egentligen inte vara annorlunda men jag skulle hellre dö än att vara som dem. Vilka är de? Frågar du. Jo, dem är du.

 

Du är med dom, en av dem. Du springer där med dina skygglappar och fantiserar bort hela ditt liv. Tänk dig filmen Matrix, jag känner mig som Neo när dom drar ur pluggen ur hans huvud. Det känns som att jag ramlat ner i verkligheten, den kalla smutsiga verkligheten och jag kan inte nå er andra där ni går, invaggade i en konstgjord trygghet. Idag hånar vi de gamla, sätter dem på hem och glömmer bort dem. Dagens Svensk har inte tid att hälsa på sin mamma på hemmet, han är en pappa i farten, en far som försöker ge sina barn allt det bästa han vet (så som dyra TV-spel och annan förströelse) för att så tidigt som möjligt göra nästa generation till helt äkta sömngångare. Vi är kanske de sista levande människorna, vi är kanske de sista som har en strimma hopp kvar, någonstans långt inne. Vore det inte vackert om vi alla bara omfamnade den lilla lågan inne i oss själva, lät oss fyllas av ljus för att sedan träffas i kyrkan på söndag allihopa! Så ser jag världen och jag antar att du inte vill komma och göra mig sällskap på åskådarbänken, trots allt så är det här, där jag lever, helvetet på jorden

 

 

 

Michael Tavic

 

 

Paradoxal utfyllnad av tomhet

2015-04-03

 

Tusen indignerade händer vrider ur min själ som en våt disktrasa. Vrider ut vitaliteten som vatten, som ögonblickligen evaporerar i kontakt med Gehennas osläckbara flammor. I distinkta faser kramas sedan barmhärtighet och förtröstan ur, som går samma obevekliga öde till mötes. En vanvårdad skrumpnad trasa är vad som blivit till av min själs etui. När vinden viner flagnar den av som förbrunnen aska. En bestående känsla av innehållslöshet infinner sig, en paradoxal utfyllnad av tomhet – jag känner mig så mättad av den, som att jag snart skall sprängas av den. Men hur kan det komma sig? Hur kan en sådan uppenbar vakant domän i samma stund kännas så ockuperad? Till bristningsgräns.

 

Bilden nedan hittade jag för ett tag sedan och den sammanfattar mina känslor så otroligt väl – med vissa undantag som jag bara strök över.

 

 
 

Jag sparade den för att påminna mig om att den inte är min, att det faktiskt finns personer därute som känner EXAKT som jag, som tyngs ned av i princip samma tankar och känslor. De är i sin konstruktion och konstellation så djupt begravda inom mig att de är bärande, jag identifierar mig med dem. Det är med dem som grund hela mitt jag är uppbyggd. Vad jag än försöker pensla på, bygga upp eller på annat sätt dölja det så är dem alltid så närvarande. I varje steg jag tar, även om jag inte kan visuellt se dem så är deras närvaro så påtaglig, som en skugga med egen massa. En skugga som alltid är bakom mig och ur mitt synfält.
Det börjar bli tröttsamt att försöka förmedla den här degenerationen av mitt inre genom den här bloggen. Jag trodde att vinsten skulle bli en djupare insikt, men jag känner mig allt mer osäker på om jag någonsin kan vinna i detta. Ärligt talat.. tror att jag kommer kräkas om jag inte slutar att skriva så här…

 

 
 

Adjö och Lev väl ∞ Christoffer Tavic

 

RSS 2.0