Paradoxal utfyllnad av tomhet

2015-04-03

 

Tusen indignerade händer vrider ur min själ som en våt disktrasa. Vrider ut vitaliteten som vatten, som ögonblickligen evaporerar i kontakt med Gehennas osläckbara flammor. I distinkta faser kramas sedan barmhärtighet och förtröstan ur, som går samma obevekliga öde till mötes. En vanvårdad skrumpnad trasa är vad som blivit till av min själs etui. När vinden viner flagnar den av som förbrunnen aska. En bestående känsla av innehållslöshet infinner sig, en paradoxal utfyllnad av tomhet – jag känner mig så mättad av den, som att jag snart skall sprängas av den. Men hur kan det komma sig? Hur kan en sådan uppenbar vakant domän i samma stund kännas så ockuperad? Till bristningsgräns.

 

Bilden nedan hittade jag för ett tag sedan och den sammanfattar mina känslor så otroligt väl – med vissa undantag som jag bara strök över.

 

 
 

Jag sparade den för att påminna mig om att den inte är min, att det faktiskt finns personer därute som känner EXAKT som jag, som tyngs ned av i princip samma tankar och känslor. De är i sin konstruktion och konstellation så djupt begravda inom mig att de är bärande, jag identifierar mig med dem. Det är med dem som grund hela mitt jag är uppbyggd. Vad jag än försöker pensla på, bygga upp eller på annat sätt dölja det så är dem alltid så närvarande. I varje steg jag tar, även om jag inte kan visuellt se dem så är deras närvaro så påtaglig, som en skugga med egen massa. En skugga som alltid är bakom mig och ur mitt synfält.
Det börjar bli tröttsamt att försöka förmedla den här degenerationen av mitt inre genom den här bloggen. Jag trodde att vinsten skulle bli en djupare insikt, men jag känner mig allt mer osäker på om jag någonsin kan vinna i detta. Ärligt talat.. tror att jag kommer kräkas om jag inte slutar att skriva så här…

 

 
 

Adjö och Lev väl ∞ Christoffer Tavic

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0