Undergångens förtrupp

2015-12-10

 

Jag har slutat mitt arbete på missbrukslabbet i Huddinge. Det var för min del ett sorgligt avsked, det var nära flera gånger att jag brast i något omanligt känsloutfall, men jag…lyckades behärska mig, helt otroligt, jag kommer sakna de flesta och några väldigt väldigt mycket..nej nu byter jag ämne och skonar er från denna sentimentalitet… härnäst väntar skolan igen. Urgh! Bläh!
Men först en månad av ledighet! Vafan ska jag göra med det? I min nuvarande ekonomiska och själsliga situation känns den helt meningslös. Detta kommer bara få mig att utforska det territorium som jag avskyr men som jag alltid tycks befinna mig i, mitt stilla stinne.
I sinnevärlden är jag bara en rudimentär varelse av total inkompetens från avsaknaden av livserfarenheter och djupare affektion, jag trevar i okunnighet helt oförmögen att förstå.
Jag vet att det finns en värld bortom min egen. Men jag kan inte föreställa mig den, jag ser dess invånare varje dag som bekräftar dess existens. Vi delar samma fysiska, materiella sfär. Men oavsett hur nära jag kommer någon fysiskt, känner jag att det är milslånga avstånd, intellektuellt, andligt. Detta blir väldigt tydligt då jag inte ser eller hör…kanske rättare sagt, inte berörs, av samma stimuli som andra. Det är på hinsidan av min förståelse.
Detta får mig att känna mig apatisk, jag jagar ständigt mina känslor, jag söker efter dem för att få känna. Få känna. Få…
Denna strävan tar mig till tillstånd, som jag måste undanhålla för den själsliga, intellektuella aristokratin. De skulle aldrig tillåta mina utvägar, mina fördärvliga lösningar. Jag skulle kastas ut och baktalas. De skulle rubricera mig för att kunna ge röst åt min undergång. I slutändan, vad de skulle välja att kalla mig är irrelevant. Jag Är helt enkelt.
Jag vill känna samhörighet, djup betydelsefull och oändlig. Var finns den?
Jag får fortsätta denna galaktiska resa bland stjärnor och dess slavar under gravitationen, sicksackandes bland supernovor och svarta hål skall jag hålla ut och fortsätta söka efter vad det än är jag letar efter, kärlek? Samhörighet? Äventyr? Ordning? Kaos? Lycka?...Tiden för mitt återvändande tycks aldrig vara stundande. Jag hade en gång en guide till dessa resor, som visade mig hur man skall ta sig runt…men hon stack.. och jag färdas nu ensam med mina stjärnkartor i ena handen och en kompass i andra, ryggsäcken packad och vattenflaskan fylld. Medmänniskor! Ert släkte överträffar min förståelse, ni är alla ett rike. Oberoende. Jag kan inte ens förstå existensen i ert väsen. Ni har ingen början och ni har inget slut, ni är eviga och när jag har utrotats och blivit bortglömd kommer ni uthärda. Jag vill vara en av er.

 

/Christoffer Tavic

 

 

 

Jag vill hit.

 

RSS 2.0