Personlighetskluven filosofi

2015-02-22

 

Det gick inte, jag lyckades inte. Varför gick det inte? Vad är det för fel på mig? Jag fick först för mig att förebrå min lärare, 11/20 poäng, kom igen det är 55 %. Det är en poäng ifrån 60 %, vilket som jag har förstått det, är den vedertagna gränsen för att bli godkänd på en tenta. Men sedan vet jag inte hur väl det stämmer. Egentligen. Då, på den föregående kursens tentamen (Mikrobiologi 2) var man tvungen att skriva godkänt på ALLA frågor. Det lyckades jag med. Men denna??? Som faktiskt var så barnsligt enkelt??
Jag visste att detta var ett obligatoriskt moment för att FÅ göra examensarbetet. Jag förstod hur mycket som hängde på att jag skulle klara det. Men ändå … så pluggade jag inte… min lärare sa att han inte använde sig av poängsystem på tentan. VARFÖR SKRIVER DU HUR MÅNGA RÄTT JAG HAR OM DET INTE SPELAR NÅGON JÄVLA ROLL. Jag vet inte vad han använde sig av för rättningssystem om inte poäng eller antal rätt räknas, något självrättfärdigt är det ju definitivt, man kanske bedöms genom något ogreppbart, som inte kan ifrågasättas kanske hans föreliggande känsla av ens personlighet eller som en liten del av mig tror, ens driftighet, vilja… men nu spelar det ingen roll. Jag vet att jag inte gjorde bra ifrån mig. Detta är mitt misslyckande, det finns ingen jag kan peka på och lätta den här skuldbördan, hur mycket jag än vill. Alla fingrar pekar åt ett enda håll, och det är mitt. Jag avskyr mig själv, jag förstår inte vad det är som är fel på mig, varför gjorde jag så här? Jag måste på grund av den här... ofördelaktiga tentan, skjuta upp mitt examensarbete en termin, vilket i sin tur betyder att jag måste hitta ett jobb snabbt som fan eftersom CSN redan dragit tillbaka sin planerade utbetalning den här månaden. Jag kan inte sluta klandra mig själv, mina beslut förbryllar så.. för jag anser mig själv vara tillräckligt intelligent för att kunna förutse saker som orsakssamband och konsekvenser, som detta. Så varför har jag inte en sparad buffert? Det måste finnas något annat i mig som styr mig och mina val mer än vad min intelligens kan göra. Som har mer substantiell kraft i vårt tredimensionella Alltet. En del av mig som fortfarande håller sig i mitt synfälts fördolda, men ändå så oupphörligt tillfinnandes bakom mina beslut. Något som saknar vördnad till min reella förmåga. Något som inte är kapabelt till att sia om konsekvenserna i mina resolutioner. Vad är det? Är Det en naturlig, biologisk del av mig? Finns Den här övermäktiga stjälparen i mina gener? Eller är Det något jag har förvärvat under dessa tjugonio år (jag fyllde år för fyra dagar sedan!)? Har jag blivit infekterad av en gemen parasit? Är Det en konstruktion av min fantasi? En önskan om att jag vore en annan?

 

En filosofisk fråga: Är man självdestruktiv om man >>högst medvetet<< Väljer att inte göra något som är bra för en, även om man inte har till avsikt att skada genom att inte göra det.
Är självdestruktivitet alltid något avsiktligt? Jag känner inte till definitionen men det känns som det är det spontant iaf. då om man skadat sig själv (fysiskt, psykiskt, känslomässigt, karriärmässigt, ekonomiskt, whatever) men inte med flit, är det inte bara en olycka då?

 

Om en kille kör sin bil i.. 300 km/h säger vi och kraschar. Är han självdestruktiv?
Han vet ju att det är hälsovådligt att köra bil så snabbt, fast det gäller ju bara om han kraschar.
Om han kör 300 km/h och inte kraschar, är han självdestruktiv då?
Om han kör 30 km/h och kraschar?

 

Om det finns en motsats till allt, kan man vara självkonstruktiv?
Det skulle jag vilja vara i så fall.
Ska man acceptera den man är? Även fast man inte tycker om det? Kan man välja vem man ska vara?
Jag har urskuldat mig flera gånger med att säga ”det är (bara) sådan jag är” även om jag inte nödvändigtvis yppat det direkt så. Vad är det för en förevändning, ursäkt, eller påstående? Jag har sagt det till mig själv fler gånger än vad jag har sagt det till andra. Vad försöker jag egentligen göra då? Övertala mig själv? På samma sätt som att ”ljuga för sig själv”…varför uttrycker man sig så? Det går ju inte! Det faller ju på sin orimlighet, eller rättare sagt sin omöjlighet. Jag menar om Du vet sanningen men berättar ändå en lögn för dig själv, hur kommer inte Du på dig själv med att det är en lögn? Du och du vet ju samma sak, det går ju inte…

 

Eller…

 

Tänk om det är så att jag, du, vi alla egentligen är flera personer i en kropp. För vad är det egentligen som avgör vad som är du? Om det är din personlighet så känns det som om man skulle kunna vara flera… Ibland säger folk att det inte var dom, eller ”jag var inte mig själv” när de har gjort något som inte nödvändigtvis är syndigt eller elakt utan kanske bara olikt deras ”karaktär”. Vad menar dem då? Om du inte var dig själv, vem var du då? Spelade du någon annan? Är det inte skrämmande att vara någon annan? Vad är det som triggar att man blir det? Tillfället? Hur blir man sig själv igen? Hur vet du att du fortfarande är du Om du har varit någon annan det vill säga…

 

Tänk om vi alla är så…typ som i filmen Mina jag och Irene. För hans båda personligheter är ju han, men samtidigt är dem ju inte det. Tänk om jag är flera personer. Kanske.. hm.. fem stycken!
Alla vill styra och ställa (antar jag) inte undra på att det blir kaos…undra vad som är mitt ”Riktiga jag” i så fall. Tänk om han inte ens få vara med, han kanske bara måste titta på när andra lever mig!
Tänk om jag aldrig varit mig själv eller tänk om jag aldrig blir mig själv?
Man verkar ju kunna förlora sig själv i samband med trauman.
Då kanske man måste ”hitta sig själv” igen. Som en skattjakt, va spännande!

 

”Christoffer, på sin jakt efter att hitta sig själv – genom djungel och vildmark, genom savann och öken”
En svartkomedi, inspirerat från halvverkliga händelser och ytterst tveksamma åsikter!
Här får vi följa den trekvarts utvecklingsstörda, men ändå så svårälskade Christoffer genom urbana synnerligen triviala äventyr så som ”Diska disken”, eller i tillbakablickar i förskräckliga incidenter som ”Kalla fossingar” som här i en ny omskriven version är redo att sätta skräck i en ny oskuldsfull generation!

 

Imorgon är det en ny härligt grå vecka, som bär med sig en värmande känsla av ovisshet för framtiden, ska jag få behålla lägenheten? Skall jag hitta något jobb? Skall jag kunna betala mina räkningar? Mycket spännande. YOLO! Fuck yeah!

 

/Christoffer Tavic

 

 

Kommentarer
Postat av: Atra

Hmm, jag tror att alla består av ett antal "olika" personligheter. Framförallt så märks det i olika umgängeskretsar, d.v.s. att man beter sig lite annorlunda beroende på vilka man är med, eller i vilken miljö man befinner sig i. Som jag ser det är det SUMMAN av alla dom personligheterna som är ens "riktiga jag" - inte att endast en av facetterna definierar ens "riktiga" jag.

Gällande tentan: är det helt omöjligt att be läraren om antingen omtenta, eller kompletterande uppgift? På KTH hade vi oftast så att om man låg precis under gränsen så fick man möjlighet att antingen skriva omtenta eller lämna in en kompl. uppgift för att få godkänt... Kan vara värt att fråga i.a.f.?

Lycka till! :)

2015-02-22 @ 19:32:38
Postat av: Lillasyster

Jag tror mycket handlar om effektlagen, att man kanske är medveten om vad ohälsosamma,farliga och uppenbart dåliga saker kan gör oss, men vi väljer det för att det kanske har gått bra ändå när vi har gjort det tidigare. Det kanske har varit någon gång tidigare då man absolut inte pluggat på ett prov som faktiskt varit viktigt men man fick ändå godkänt. Då var det ett "bra" tillväga gångs sätt eftersom du både slapp plugga och fick godkänt, det kan ju liksom inte bli bättre! Så detta gör man gärna om igen då.
Sådana vanor sitter gärna kvar och kan göra att vi i andra sammanhang kan tänka samma sak. DESSUTOM så handlar mycket om det man inte vet.
T.ex. som spänningen om att vara ovis om man ska krascha en sportbil eller inte när man kör i 300km/h. Det kan du ju faktiskt inte veta innan och det är nog samma sak när det gäller ett prov, man har en föreställning om att det "kommer gå bra ändå" och har ingen "verklig & sann" tanke om hur det blir om man misslyckas. Man kan inte ha en verklig tanke om hur det är att misslyckas om man inte har gjort det ordentligt tidigare då det verkligen givit negativa konsekvenser.
För om något dåligt man har gjort har inneburit stora negativa konsekvenser så gör vi inte om det. Och om vi gör det Ändå så är man Självdestruktiv som du också tog upp. Jag tror inte att du är självdestruktiv utan bara inte har insett hur mycket olika saker som hänger på dina studier, för att du inte har misslyckats och varit med om negativa konsekvenser när det handlar om studier tidigare, iallafall inte i den bemärkelsen som nu.
Du har ju inte haft några tankar på hur det ska bli om du inte klarar en tenta, att csn dras bort, att du kanske inte kan bo kvar, att du måste ha ett jobb och tjäna pengar på annat sätt för att leva och betala hyra osv. Det är ju för att det är en verklighet som du inte har behövt bry dig om för ens nu. Det är lätt att klandra sig själv och tänka varför tänkte jag inte på det innan, hur kan jag göra så mot mig och min framtid trots att jag ändå vetat "hur det kan gå" om jag inte klarar det osv. Det har varit en verklighet som är för långt bort för att bli sann och därför har man inte heller tagit till sig det. Det är därför man inte slutar röka för att andra säger att det är dåligt, att man dör eller får cancer, man slutar när man märker stora negativa konsekvenser med det som att det t.ex. påverkar ens hälsa väldigt hårt och att man vet att man inte kommer bli frisk igen om man inte slutar. Och återigen om man ÄNDÅ inte slutar så är man självdestruktiv och det är sig är ett helt annat problem man måste få hjälp med.
Bara lite av mina tankar kring ditt som vanligt intressanta blogginlägg.
Du är bäst storebror och jag vet att du kommer att greja att fortsätta, hitta en lösning nu och jobba tills du kan fortsätta med tentan och examen. Du är inte den enda som har varit med om detta, det finns många andra som inte klarat sluttentor och måste göra examensarbete senare och de har klarat det, så varför skulle inte du det? ;) oavsett hur lång tid det tar så kan man alltid lyckas ändå.
Kram!

2015-02-22 @ 19:36:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0