Konstsalong: Själen

2015-06-30

 

Jag går igen, vandrar genom mitt hjärtas galleri. Så många timmar jag har spenderat här, drömt mig bort i alla former kärleken har tagit sig uttryck när den sätter upp minnen, beklär väggarna med dem, i bländande förgyllda ramar. Korta ögonblick som föralltid kommer finnas uppsatta i de långa korridorerna med de mattäckta golven.
Det är bara jag som har tillträde hit, mitt eget galleri, här får jag gå fram i sakta mak om jag så behagar, och metodiskt studera dessa teckningar av sekunder i evigheten som aldrig någonsin igen kommer att existera. Det är en skatt jag värderar starkt. Det är samtidigt en djup sorg som täcker taket och tynger sig ned över mig och mitt lilla strövtåg. Det fördunklar min syn och jag måste gå riktigt nära figurerna för att få känna dem igen. Känningar av varm kärlek, av kall kärlek, olycklig kärlek, berövad kärlek, oförklarlig kärlek, ren kärlek, evig kärlek… sann kärlek.


Under tavlorna finns korta meningar om vad som föranledde dessa ögonblick, det är mest rappakalja och verkar vara mycket föränderligt då den även under uppsyn omskapas, rekonstrueras till sin nya bättre passform i min hjärnas alternativa pusselspel. Ju längre in jag går desto mindre betydelsefullt blir det ändå, här får jag det svårare att avgöra sanning från fiktion. Och allra längst in är det bara frågetecken, dessa ögonblick är magiska, de existerar bara i sin enkelhet och enskildhet, inga komplexa historier eller djupa intriger. Det är bara en känsla, fångad och inbränd i en bild med mina ögon som kamera.


Bakom väggarna finns verkligheten, jag passerar dem som luft. Jag slås av det ännu tyngre och gråare tak, utanför tryggheten av och i min konstsalong. Här går jag fram med maximal friktion, släpar mina fötter en meter ned under marken. Som om jag skulle röra mig i stelnande cement. Som om jag plöjer mig i kvicksand. Det är i denna mark jag lönlöst försöker så min lycka. Jag är verkligen en urusel bonde.


 Det är också här jag letar efter dig. Till mina apostlahästars obönhörliga förtret, avbryts aldrig vandringen och sökandet. Jag försöker räkna dina steg som du så klumpigt lämnat i mitt hjärta, jag försöker lista ut din riktning, jag tycks inte kunna urskilja tå från häl och är säkert på väg längre ifrån dig även just i denna stund. Jag saknar dig.


I din ovisshet plågar du mig än, sätter dina sylvassa sporrar i mig och tvingar ut mig på denna Maraton marsch: stannar jag i mer än 30 sekunder får jag en varning, ytterligare 30 sekunder en till, och på den tredje skjuts jag. Jag är föralltid brännmärkt av min egen kärlek, till dig.
Så snälla skjut mig inte, låt mig bara få ta mig in till fantasins gata, minnenas aveny, nostalgins allé igen.

 

/Christoffer Tavic

 

Lediga och oförgyllda platser.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0