Malplacerad kärlek

2015-03-29

 

Jag vill ner, ner på golvet luta mig längst med väggarna, kuva in mig i ett hörn och försvinna i det.  Jag vill att luften som pressas ned i mina lungor tar med mig när jag andas ut, jag vill bli till luft och kunna dölja mig framför allt och alla. Jag vill inte längre ha den här smaken av oförrätt i min mun. Jag vill bli av med alla värdelösa begränsningar som jag påtvingas i denna hiskeliga skepnad. Denna vålnad, som utgör min egen figur är motbjudande, jag repellerar allt som är vackert som två motpoliga magneter stöter ifrån varandra. Mitt huvud firar det kinesiska nyåret tror jag, det dunkar orytmiskt när den allt för igenkända apatin kommer med sin tjocka slöja och skall kväva all ork och energi. Kanske kommer smällarna från fyrverkerierna att upphöra också.
Apatins eviga följeslagare, dess vapendragare den utmattande tröttheten kommer och kastar sitt osynliga förhatliga stoft i mina ögon. I mig har den ingen fiende. Varje gång slänger jag mig på sängen och sluter ögonen - vill jag bara falla ner till en annan värld i ett annat kosmos. Jag kan ligga så länge, utan att röra en enda muskel. Bara vänta. Vänta medan klockan tickar på beskåda skuggorna från solens fingrar vandra obesvärat på väggen, för att sedan helt ljudlöst strosa upp på taket. För att till slut bli ett med allt annat mörker som fyller ut min lägenhet. Mörkret blir komplett. Hel.
Jag vill också kunna göra så. Jag vill kunna glömma mitt lidande som bortrunnet vatten. Bara poff försvinna i inget och bli inget, mitt liv till en vindsfläkt. Väntan var förgäves, jag är fortfarande här och jag är fortfarande mitt avskyvärda jag. Dödsriket är mitt hem och jag bäddar åt mig i mörkret.

 

Saknaden har urholkat mig, tömt mig på innehåll, jag känner mig som ett tomt vandrande skal, men på insidan finns det rester kvar, slagg som verkar fungera som något sorts murbruk, samtidigt förhindra att något annat får fäste. Kanske för att skydda mig, kanske för att plåga mig. Jag vill fortfarande fylla mig med någon som kan ge min själ vila. Men jag känner mig nu så långt bortom räddning. Ansiktet bränner av gråt. Jag är vanställd och förvisad. Självförakt har aldrig varit mer oattraktivt.

 

Jag känner att orden inte räcker till för att beskriva mina känslor och tankar, jag försöker då att hitta nya att måla dem med, men min palett är aldrig tillräckligt stor. Ord är komplexa, de blir fort så väldigt uttjatade. När de har sagts, eller skrivits tillräckligt många gånger känns det som om deras betydelse minskar och i det, även deras värde. Det är en sorts valuta vi människor använder oss emellan, något som skall bära upp värdet av de tankar vi vill förmedla till en annan, känslorna förmedlar vi istället ofta med våra kroppar och ögon, och de har inte en lika stark inflation. Två meningar som använts så otroligt slösaktigt enligt mig är ”jag älskar dig/det” och ”jag hatar dig/det”. Att älska någon eller något är väl den absoluta bekännelsen för ens tillgivenhet, om kärlek har en skala på 1 till 100 så är jag älskar dig 100 på den skalan, eller? Finns det något mer? Borde inte de orden då sparas till dem som kommer upp i den högsta delen av skalan. Istället upplever jag att man kastar runt det lite från höften som om man har hur mycket som helst. Om en person säger att den älskar alla den känner (i princip) kan man verkligen då känna sig speciell om den personen säger det till dig? För mig saknar, dessvärre, sådana starka ord betydelse OM det inte följs med handling. Hur du behandlar en person, det är det som räknas. Vad du säger till den, not so much.
Men det är bara min egen övertygelse. Vad som är värre är människor som älskar objekt. Som riktar sin kärlek, tillgivenhet och eftersträvar livlösa objekt som aldrig någonsin kommer att skänka några känslor tillbaka till dig. Det är så klart man kan värna om saker, för att det kan Bära känslor mellan människor, men när man börjar höja objekts betydelse och värdesätta dem mer än faktiska människor så tycker jag det bara blir sorgligt. Malplacerad kärlek.
Ett typexempel är bilar, där människor kan ha så mycket oro och ångest över dem, repor eller andra defekter får inte förekomma på något sätt, att repa en persons bil är bland det värsta man kan göra mot den. Inget skall få ätas eller drickas i den, helst ska man inte ens få vistas i den. Alla ska värna om den som ett litet barn. Eller folk som får fläckar på kläderna, om någon annan gör det så kan det bli ett riktigt helvete, nästan som att man befläckade hela deras person när man spillde lite kaffe på tröjan eller nått. Det kan människor lägga känslor på. Men inte sina medmänniskor. Nej, nej nej.. jag har ALDRIG förstått den kärleken. Och jag hoppas att jag ALDRIG någonsin kommer lära mig den heller. Det är söndag, och söndagar har som vanligt för mig en väldigt bitter smak.

 

 

Go’natt er Christoffer Tavic

 

 

Berövad, kärlek

2015-03-12

 

Jag torteras av mitt eget hjärta, tankarna är ostoppbara och känslorna som de väcker i mig är outhärdliga. Håret reser sig på mina armar, mina ben vill bara springa iväg. Jag försöker distrahera mina lidelser, avskärma dem från åtrån, bojkotta dem från sin outtömliga näringskälla, men hur ska jag finna styrkan att stå emot en sådan måttlös kraft när jag blöder längta och begär, efter henne. Varje tanke är som en havsvåg som ihärdigt, oupphörligt klöser som en lejoninna mot en skyndsamt eroderande klippvägg.
Klippor som skall bär upp en löjeväckande befästning konstruerad från idealistiska föreställningar och förespeglad självkontroll som dess innersta armering.
Jag är evinnerligt misstrogen mitt försvar, särskilt nu då jag känner hur jag töms på vilja och motståndskraft. Känner hur det forceras ut ur min kropp varje gång mitt hjärta slår ett slag för henne. Mitt defekta demolerade förstånd har alltid varit lättövertaligt, den återfinns ju ofta stå handfallen framför den oförvägna passionens övertygande argument.
Men nu? Med dessa påtryckningar? Prft! Den kapitulerar vid bara åsynen av det förarlösa lokomotiv som utgör min själs kreativa lobbyverksamhet. På dess tak återfinns flaggor med parollen: i kärlekens intresse!
Det här loket dundrar fram i det kala hinderlösa landskapet som agerar, leker vara mitt medvetande. Signalhornet som skall varsko dess alltför bekanta föresatser dess apodiktiska passage, vrålar ut sin förbannelse som en häxa på bål förbannar sina bödlar. Skriket tvingar till stillhet, paralyserar alla rationella tankar som föreskriftsenligt (om än helt och hållet irrelevant) försöker ställa mitt världsfrånvända så kallade Jag tillrätta. Vad är det här för prövning? Hur skall jag kunna bemästra mig själv mot denna antagonist? Den är helt skoningslös i sin himmelska form. Så förförisk så suggestiv, jag står bönfallen framför den, ber om nåd, om lindrig undan dess hjärtskärande plåga. Lönlöst. Den är helt felfri i sin precision och är befriad från all svaghet.
Snälla ta hela mitt hjärta i utbyte mot en blid bedövande sinnesfrid. Jag bedyrar att det är utan förbehåll.
Det känns som om jag skall docera en tornado till lydnad och att jag endast har ett paraply att kuva den med. Nej, det låter faktiskt rimligare i jämförelse. Jag… Jag tar mig hellre an att få Antarktis att brinna ned till aska med flinta och eldstål än att låta min impulskontroll gå upp i ring för att tampas med denna kolossala lystnad.

 

Jag vill barrikadera bakom väggar som kan snärja all tillgivenhet, absorbera all kärlek, fängsla all beundran. Saknaden av henne är en osläckbar törst, en bottenlös dal. Saknaden av hennes dyrbara betryggande stämma ekar retsamt i mitt huvud. Saknaden av hennes ohämmade tankegångar stimulerar alltjämt mina egna kontemplationer. Jag avundas alla som får höra, se och känna henne varje dag. I henne finns ett väsen som inte kan komma från denna jord, det har hon visat och bevisat gång på gång. Hon är en gåva till jordelivet från universums skapare. Men Det kommer aldrig att bli därför blir detta sannerligen en prövning, en fastställning i hur länge skall jag orka hålla emot med den överhängande risken att bli helt bindgalen…men.. om jag lyckas ta mig igenom denna anfäktelse kommer jag att klara av vilka kval som helst. Min karaktär upp till bevis. I detta elddop skall jag växa eller förtvina.

 

/Christoffer Tavic

 

 

En Sfinx

2015-03-09

 

Det är natt, natt till söndagen den 8 mars. Det är inuti de följande timmarna min skrivarförmåga beviljas att ge liv åt tankar annars bara mitt stilla sinne har tillträde. Det är här jag nu försöker tvinga dem till existens, friktionen i detta är utmattande. Dona eis requiem.
Det känns som om det är först nu, med hjälp av nattens mildrande inverkan på all akustik och all dager ljus - muren runt mina tankars citadell faller likt Jerikos.
Tankarna tävlar med djävulen om vem det är som skall styra i Helvetet…eller var det i mitt huvud, distinktionen är dunkel. Mästerskapet jämnas åtminstone ut i och med denna frigörelse tankarna fullgör.          

                                          

Jag stannar sällan kvar i mitt huvud när tankarna börjar rusa, det blir ganska snabbt en rätt ogästvänlig plats och jag försöker alltid att hitta något, tillhörande den yttre världen, att stimulera mig med. Överstimulera mig med, till trötthet, till utmattning. Tankarna vandrar inte i sakta mak på led hållandes hand i hand. De rusar som sagt, så fort mina axon tillåter, eller snabbare. Även om min tankekaskad kan vara vacker i sina tidiga strömningar, tar alltid de mer kraftfulla känslorna i mig över och dominerar uttrycket till mitt medvetna. De riktar in dem på oro, på oro tillhörande nutiden och oro för den ännu ej författade framtiden. Riktar in dem mot saknad, saknad av Henne, men även henne. Min saknad får mig att känna mig innehållslös, som om jag har blivit bestulen av substans, jag antar att det är också så saknad definieras: som ett tomt utrymme (i hjärtat). Ett utrymme som bara delvis eller intet kan återfyllas. Men vad gör det att jag kan identifiera den och dess verkan? Den minskar ju knappast inte i storlek för det, snarare belyses bara tomheten med förstärkta strålkastare, som riktar sina pelare mot hjärtats Ingenmansland - trolovat någon annan. Som numera gestaltar sig som en affektionsberövad anomali.

 

Varför har jag så svårt att släppa taget om dessa tankar och känslorna de framkallar, varför måste de vara kvar, varför blir jag inte av med dem. Tänker jag dem för mycket? Tänker jag dem för lite? Är de bara en inbillning av min fantasi. Jag känner mig hemsökt av mina egna tankar. Jag har inget emot att vara öppen på min blogg, jag har varit i psykiatrin i åtta år och det var mest givande det första året, därefter känns det mer som om jag går dit för att…ärligt talat jag vet inte. Jag går bara dit för att förnya mina recept i princip. Jag anser inte att jag har blivit bättre av medicinen, men jag skulle aldrig våga sluta för att testa den hypotesen. Kanske skulle jag då må ännu sämre. I vilket fall, har jag påbörjat en personlighetsutredning, i den har jag fått förklarat för mig om vissa känslor som jag har svårt att förstå, främst dess ursprung, alltså varifrån de kommer. Som min svartsjuka, kommer ur separationsångest, ur en rädsla för att bli lämnad, jag har aldrig i mitt liv identifierat den så, men det känns ändå logiskt då svartsjuka för mig bara kommer när jag Inte är med den personen. Jag vet ännu inte vad den insikten har för betydelse, kanske märker jag det nästa gång, eller om, jag träffar en tjej.

 

Efter ALLA mina möten med människor känner jag att jag gav för lite av mig själv, som att jag bara gav några få procent av den jag faktiskt är, jag önskar jag kunde komprimera mig själv för att efteråt kunna känna någon sorts mental tillfredställelse, i att jag visade mitt rätta jag. Denna ständiga antiklimax slår ner mig.
Önskar jag kunde ge mer av allt, mer av vad jag har, mer av vad jag inte har. Någon gång i livet vill jag delta fullt ut i ett sådant utbyte. Någon gång i livet vill jag känna mig 100 % förstådd, befinna mig i ett tillstånd där jag inte har fler tankar, åsikter eller känslor att ge. Bara en enda gång. Var finnar man en sådan varelse, hur finnar man den, och vad gör man när man finner den, alltså.. hur fångar man den? En själsfrände så att säga.
Till dess är det här jag skall fortsätta baktala mig själv, min blogg. Min gamla skruttiga lilla blogg. En riktig Sfinx i sin konstruktion men framförallt i sin livskraft.
Här tillåter jag mitt medvetna att sväva bort, likt dimman på den grynande morgonens äng.

 

Det händer ofta att jag förlora mig själv i tankar om existentiella frågor, jag älskar dem! De är så oändligt stora, så oändligt komplicerade, helt outgrundliga. Därför är de så lätt att spekulera och begrunda över dem, de tillåter så mycket och utelämnar så lite. När jag gick på komvux läste jag av någon anledning en kurs som heter Etik och livsfrågor, jag tror det var för att den gav meritpoäng, då jag ämnade söka in till läkarprogrammet. Men även om det nu inte blev så, fanns det ett ögonblick i den kursen (ja, bara ett) som jag kommer minnas särdeles väl. Vi fick se en dokumentärfilm om palliativ vård, det vill säga lindringsvård i livets slutskede. Jag tyckte den var så intressant, där berättade läkare om hur deras rädsla för sin egen död helt försvunnit efter att ha sett så många människor gå bort. Det berättades om hur patienter ofta får stark dödsångest och mår väldigt dåligt när de får reda på att de skall dö, men att det oftast också vänder strax innan personen går bort, en två dagar innan. Då infinner sig istället ett lugn, en acceptans. Jag tyckte detta var väldigt intressant. För några år sedan fick en teori mycket uppmärksamhet i media, om att man har lyckats fastställa själens faktiska vikt. Jag minns inte hur mycket det var, men jag tror det var runt 5 gram, de hade mätt människors vikt i dödsögonblicket (fråga mig inte hur det gått till) och detta var minskningen i massa. Jag med en annan personlig övertygelse tvivlar på det ändå, då jag inte tror själen existerar inom våra tre dimensioner och därmed inte påverkas av de tillhörande naturlagarna så som gravitation. Jag ser mer själen som en sorts energi som ger livet åt annars dött material. För vad är det som skiljer en död människa från en levande människa? Om en person dör, vad är det som skiljer i den fysiska kroppen hos den personen från 2 sekunder innan det ögonblicket? Den består av exakt samma komposition av grundämnen, samma antal atomer. Det saknas alltså en omätbar kraft som kan få hela den massiva kroppen att röra sig, att interagera med andra människor och objekt. Ur detta drar jag slutsatsen att denna kraft är vad vi kallar liv. För att återgå till kursen jag gick på komvux, så finns det ett tillfälle i livet oavsett hur stor familj du har, oavsett hur många vänner du har, måste vara själv. Inför döden. Du möter den själv. Ensam kommer du stå inför ett nytt äventyr, fruktansvärt läskigt, enorm ångest. Eller? I senaste numret av tidskriften Medicinsk Vetenskap (1/2015) finns det en artikel om ensamheten. Jag citerar ur denna professor i onkologi-patologi Peter Strang:

 

 ”Den existensiella ensamheten ger ett stort lidande, men min erfarenhet är att den går att lindra med gemenskap” han berättar att många patienter med dödlig sjukdom först blir inåtvända med oro och ångest när det är kort tid kvar i livet. Men sedan vänder det i många fall, ofta ganska hastigt. Plötsligt är patienten lugn och fridfull. ”Jag brukar fråga vad det är som har hänt, om det har kommit några nya tankar eller annat som har varit lugnande. Ett vanligt svar är då att patienten har tänkt på en äldre, död släkting och hur den personen efterhand upplevts allt mer närvarande i rummet. Ibland är det flera släktingar. Patienten kan mycket tydligt se dem eller känna deras närvaro, och det är en positiv upplevelse för den döende. De beskriver hur släktingar är där för att hjälpa dem.”

 

Detta fenomen är vanligt och kallas för dödsbäddsvisioner. Detta fenomen var det läkaren pratade om i dokumentären jag såg också. Jag tycker det är en betryggande tanke, att man kanske inte måste gå den sista biten själv, att man får hjälp av en som redan är på andra sidan om livet. Jag undrar hur ofta människor tänker på sin död, eller andras och vad de har för tankar kring detta. Är jag ensam om att fascineras av existentiella frågor eller ägnar jag mycket mindre tankeverksamhet åt det än andra.
Alla måste ju ha en föreställning om döden, jag är nyfiken på hur den kom till och vad den består av, oavsett vad ni har för religiös eller icke religiös övertygelse. Personligen är detta något som tog lång tid för mig att börja utforska, det var först egentligen efter jag blev sjuk för snart nio år sedan dessa tankar tog fäste i mig och mitt intresse har därefter vuxit, jag började läsa bibeln och min uppmärksamhet för alternativa förklaringar (till det som vi annars lär oss i skolan och genom vetenskapen) kom till. Något annat som jag inte blir riktigt klok på är en sorts tidsenlig aversion mot, framförallt kristendomen och i synnerhet katolicismen, som jag uppmärksammar alltmer. Jag förstår inte denna för mig oberättigade animositet, det verkar finnas en stor okunskap generellt, för jag tror inte människor är så medvetet hypokritiska som jag ofta gör dem sken att vara.

 

Jag vill avsluta detta inlägg med att berätta att jag får bo kvar i min lägenhet (WOHO!) samt att jag fått ett jobb på missbrukslaboratoriet på Klinisk farmakologi i Huddinge, jag börjar den 16:e! Saker tenderar att lösa sig till slut ändå. Jag började skriva detta inlägg inatt, men blev för trött så jag avslutade den efter en natts sömn, därför är inledningen som den är.

 

/Christoffer Tavic

 

 

 

 

RSS 2.0