Malplacerad kärlek

2015-03-29

 

Jag vill ner, ner på golvet luta mig längst med väggarna, kuva in mig i ett hörn och försvinna i det.  Jag vill att luften som pressas ned i mina lungor tar med mig när jag andas ut, jag vill bli till luft och kunna dölja mig framför allt och alla. Jag vill inte längre ha den här smaken av oförrätt i min mun. Jag vill bli av med alla värdelösa begränsningar som jag påtvingas i denna hiskeliga skepnad. Denna vålnad, som utgör min egen figur är motbjudande, jag repellerar allt som är vackert som två motpoliga magneter stöter ifrån varandra. Mitt huvud firar det kinesiska nyåret tror jag, det dunkar orytmiskt när den allt för igenkända apatin kommer med sin tjocka slöja och skall kväva all ork och energi. Kanske kommer smällarna från fyrverkerierna att upphöra också.
Apatins eviga följeslagare, dess vapendragare den utmattande tröttheten kommer och kastar sitt osynliga förhatliga stoft i mina ögon. I mig har den ingen fiende. Varje gång slänger jag mig på sängen och sluter ögonen - vill jag bara falla ner till en annan värld i ett annat kosmos. Jag kan ligga så länge, utan att röra en enda muskel. Bara vänta. Vänta medan klockan tickar på beskåda skuggorna från solens fingrar vandra obesvärat på väggen, för att sedan helt ljudlöst strosa upp på taket. För att till slut bli ett med allt annat mörker som fyller ut min lägenhet. Mörkret blir komplett. Hel.
Jag vill också kunna göra så. Jag vill kunna glömma mitt lidande som bortrunnet vatten. Bara poff försvinna i inget och bli inget, mitt liv till en vindsfläkt. Väntan var förgäves, jag är fortfarande här och jag är fortfarande mitt avskyvärda jag. Dödsriket är mitt hem och jag bäddar åt mig i mörkret.

 

Saknaden har urholkat mig, tömt mig på innehåll, jag känner mig som ett tomt vandrande skal, men på insidan finns det rester kvar, slagg som verkar fungera som något sorts murbruk, samtidigt förhindra att något annat får fäste. Kanske för att skydda mig, kanske för att plåga mig. Jag vill fortfarande fylla mig med någon som kan ge min själ vila. Men jag känner mig nu så långt bortom räddning. Ansiktet bränner av gråt. Jag är vanställd och förvisad. Självförakt har aldrig varit mer oattraktivt.

 

Jag känner att orden inte räcker till för att beskriva mina känslor och tankar, jag försöker då att hitta nya att måla dem med, men min palett är aldrig tillräckligt stor. Ord är komplexa, de blir fort så väldigt uttjatade. När de har sagts, eller skrivits tillräckligt många gånger känns det som om deras betydelse minskar och i det, även deras värde. Det är en sorts valuta vi människor använder oss emellan, något som skall bära upp värdet av de tankar vi vill förmedla till en annan, känslorna förmedlar vi istället ofta med våra kroppar och ögon, och de har inte en lika stark inflation. Två meningar som använts så otroligt slösaktigt enligt mig är ”jag älskar dig/det” och ”jag hatar dig/det”. Att älska någon eller något är väl den absoluta bekännelsen för ens tillgivenhet, om kärlek har en skala på 1 till 100 så är jag älskar dig 100 på den skalan, eller? Finns det något mer? Borde inte de orden då sparas till dem som kommer upp i den högsta delen av skalan. Istället upplever jag att man kastar runt det lite från höften som om man har hur mycket som helst. Om en person säger att den älskar alla den känner (i princip) kan man verkligen då känna sig speciell om den personen säger det till dig? För mig saknar, dessvärre, sådana starka ord betydelse OM det inte följs med handling. Hur du behandlar en person, det är det som räknas. Vad du säger till den, not so much.
Men det är bara min egen övertygelse. Vad som är värre är människor som älskar objekt. Som riktar sin kärlek, tillgivenhet och eftersträvar livlösa objekt som aldrig någonsin kommer att skänka några känslor tillbaka till dig. Det är så klart man kan värna om saker, för att det kan Bära känslor mellan människor, men när man börjar höja objekts betydelse och värdesätta dem mer än faktiska människor så tycker jag det bara blir sorgligt. Malplacerad kärlek.
Ett typexempel är bilar, där människor kan ha så mycket oro och ångest över dem, repor eller andra defekter får inte förekomma på något sätt, att repa en persons bil är bland det värsta man kan göra mot den. Inget skall få ätas eller drickas i den, helst ska man inte ens få vistas i den. Alla ska värna om den som ett litet barn. Eller folk som får fläckar på kläderna, om någon annan gör det så kan det bli ett riktigt helvete, nästan som att man befläckade hela deras person när man spillde lite kaffe på tröjan eller nått. Det kan människor lägga känslor på. Men inte sina medmänniskor. Nej, nej nej.. jag har ALDRIG förstått den kärleken. Och jag hoppas att jag ALDRIG någonsin kommer lära mig den heller. Det är söndag, och söndagar har som vanligt för mig en väldigt bitter smak.

 

 

Go’natt er Christoffer Tavic

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0