Annalkande vinter

2015-11-14

 

Allena, mot den annalkande vintern. I den skall jag hålla andan tills fläckar lika svarta som det förflutna fyller mina lungor med lögner om hopp. Val och beteenden som jag inte vill bekanta mig med egentligen tar över min kropp, det finns ingen motståndskraft i mig. Jag skäms när jag ser mig själv i ögonen framför spegeln, skäms över mig själv, för mig själv.


Skammen lägger sig så fort jag vänder bort blicken och den oövervinnerliga apatin tar återigen över. Jag jagas av tomheten som vill äta upp mig, fylla mig med sitt vidriga gift.


Jag vill inte låta dess förhatliga klor infektera mig. Jag vill inte att denna pest som har smittat mig skall sprida sig vidare, hur skall jag förhindra det? Jag har hållit den i karantän inom mig, känt hur den bryter ned mig inifrån, skonar alla bärande balkar och riktar in sig på allt annat, för att kunna tillgodogöra sig sin föda och existensberättigande. Jag mår vara uppfylld av denna farsot men den är åtminstone isolerad från omvärlden. Min motivationsnivå är så låg att till och med mina ögonlock strejkar. Vad är det då som fortsätter bära mig? Varför rör jag mig ens framåt? När det inte finns någon vinning i det? Hur kan min autopilot vara så välprogrammerad att jag egentligen inte ens behöver vara där för att se över kontrollen… den gör sig och rör sig så obehindrat att jag skulle kunna vara en robot. Mitt Jag ser ut genom själens speglar och kan enbart beskåda denna dekadenta resa mot bottnen. Tomheten är en depraverad despot. Paradoxalt fylld av animositet.


Jag plågas så av mina värdelösa valt jag gjort tidigare i livet, jag hatar dem. Men jag var inte stark nog då, och är ännu klenare idag. Positiva vitsord kan inte penetrera den barriär som omger och skall skydda min sinnevärld. Skydda från vad, egentligen? Finns det något mer som den kan drabbas av som skall kunna påverka utgången MER negativt? Knappast. Min resa nedåt kunde inte vara rakare. Det har den varit länge. Mitt hjärtas vilja håller sig undangömd, saknar all form av civilkurage för kunna göra något som helst motstånd i denna invasion. Darrar av rädsla bakom revbenen, tror att den skall kunna gömma sig från helvetets hundar, som luktar till sig rädsla lika enkelt som att peka ut solen på himlen. Där är den. Den är så klumpig och saktfärdig att den inte ens kommer försöka fly från de kraftiga käftarna. De kommer hitta den på sina bara knän och be om nåd för sitt fortsatta liv. Så patetisk.

 

 

Jag vill känna hur det känns att göra framsteg, mot ett mål, mot något vackert, något mer än ingenting. Mina ben vandrar totalt bortdomnade från denna verklighet att jag inte har en aning om vad det är för mark som de trappar på. Förfrysande is eller smältande lava, vem vet? Kanske glasskärvor och smittade kanyler? Inte en mjuk sommargräsmatta iaf.

 

/Christoffer Tavic

Här vill jag stå.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0