Min kärlek

2016-12-04

 

Alla mina drömmar, är bortflugna som vinden.. jag ber en stilla bön om att det förflutna må bli ogjort och att det på något sätt skall finna sin väg till Gud.

 

Min drömmar sprider ut sig ut i det ödsliga kosmos i en sista själamässa för oss..

 

Jag får vandra vidare, ensam i mitt stilla sinnes strövarstråk. Det är bara så… förskräckligt oändligt glädjelöst, frusen barmark varthän man försöker springa. Så fruktansvärt övergivet – paniken bubblar sakta men säkert upp inom mig, när jag inser att jag är så fängslad i detta landskap fastkedjad i handlovar och anklar, bojorna går djupt.. djupt ned i marken med rötter likt en flera hundraårig Ek. Ingen kraft jag någonsin kommer besitta kan få mig loss.


Så snälla lämna mig inte här, ta mig med! Låt mig få följa med dig och slippa denna börda. Låt mig få känna något varmt, låt mig få känna kärlek och låt mig få ta med om så det minsta av dina frö tillbaka för att kunna så i mitt obördiga land. Jag skulle vårda den med allt jag äger och allt jag är… det är inte mycket jag vet. Men jag skulle vattna den med mina tårar, om jag är så illa tvungen mata den med bitar av mitt eget hjärta… jag skulle… jag skulle ge allt. Allt för det, allt för dig. Försvinn inte, lämna mig inte ensam här, vad kan jag göra, vad som helst… om du går kommer jag svälja min egen tunga och kvävas… nej nej nej jag ber dig.. jag kan aldrig oälska dig… Mitt hjärta, varför henne?

 

 

Jag behöver dig för att kunna andas, jag behöver dig för att kunna se jag behöver dig för att kunna lukta och smaka, för att kunna höra och känna jag behöver dig för att kunna le, jag behöver dig för allt som är viktigt…

 

 

                         Min kärlek… du är så vacker.

 

 

RSS 2.0