MMXVI

2016-03-02

 

Jag ogillar att vara själv, med mig själv. Mina tankar är en tornado, de kan riva upp min hjärnas rötter till verkligheten och slunga iväg allt det rationella för att göra plats för den obevekliga fantasin. Den vandrar genom mitt medvetande med sina tusen lavbeklädda fötter och bränner djupa ärr.
Hur mycket jag än försöker fly och vilka medel jag än tar till så biter ångesten sig fast, låser sina käkar kring min hjärnbark och när jag väl blivit nykter igen är jag ännu längre ned i avgrunden. Nästa gång tar jag givetvis samma tillflyktsmetod och då börjar karusellen om igen och smärtan ackumuleras till nästföljande episod. Som en försvarsmekanism, i ren självbevarelse drar hjärtat i nödbromsen på den skenande fantasin, och det är då Apatin framträder, så storslagen och bedövande med sin blotta närvaro stoppar den allt.
Som en stor betongvägg på hjärtats motorväg hindrar den all trafik, till och från. Dessvärre särskiljer den inte, inte på någonting, den bara… neutraliserar. Tiden går och hjärtat, visserligen räddad från undergång är helt ensam i sin betongfästning. Den har ingen kontakt med omvärlden, vilket gör att den förblir naiv och trångsynt. I sin kalla mörka fuktiga barrikad har den blivit smittad med bitterhet som är så fruktsam i denna miljö, den växer över allt och ingenting hindrar dess ambition, absolut parasitvegetation.
Jag hann och bli trettio, faktiskt! När den åldern nu inträder känner jag att jag har förlorat. Förlorat mot mina förhoppningar, förväntningar och drömmar. Jag ville så gärna vinna, eller åtminstone vara med på prispallen, jag försökte och kämpade in i det sista men målsnöret var så långt borta när jag insåg att jag ännu en gång kommer sist. Visst, någon måste ju göra det också, alla kan inte delta för att vinna, men jag kan inte hjälpa att känna en ledsamhet över att jag drog den kortaste stickan.

 

-          Hey Christoffer, nu är det så här att alla andra får sådana här tjusiga jetdrivna springasnabbt skor inför detta Marathon men eftersom du drog den kortaste stickan måste du ha…ehm, de här långfärdsskidorna, stavar är mot reglerna så några såna hjälpmedel kan du inte få använda, men lycka till! Loppet går genom all möjlig terräng förutom snö eftersom det är sommar och hundrafemtio grader varmt ute. Tyvärr har vi slut på alla svala luftkonditionerade löparkläder så du får ha den här blyförstärkta medeltidsrustningen, till den har vi också den här fina sibiriska björnpälsmössan.

 

Jag ville ha så mycket, jag önskade så mycket, jag drömde så mycket om min framtid, så pass mycket att jag sköt mina problem till mitt framtida jag som jag högaktade så. Som jag trodde skulle klara av alla motgångar enbart med hjälp av sina egna enorma framgångar, som hade skrattat åt sitt patetiska förflutna och alla dess misslyckanden. Som hade visat förakt och avsky mot sin skapare från förr, och detta med all evolutionär rätt.
Denne store man visade sig bara vara en illusion, en utopisk övermänniska befriad från all svaghet. När jag väl kom fram till tretti möttes jag bara av mig själv, som stående längs vägen tittade skamset ned i marken och bad om min förlåtelse.

 

-          Förlåt för att jag aldrig blev vad du önskade av mig…

 

Men en miljon ursäkter kan inte vrida tillbaka klockan och min ynkliga illusion förenade sig med mig och vi blev ännu ömkligare. Varför ska jag nu komma i mål? Det finns inget tröstpris för mig.
Men jag antar att jag måste passera mållinjen för att kanske i nästa liv, och i den Marathonen lyckas bättre.
Det får bli min egen tröst. Nästa gång, i nästa liv.

 

Jag är nu efter plågsamma månader av dåliga val, återigen tillbaka till labbet jag slutade i december.
Kanske finner jag stimulans där som kan hålla demonerna kuvade. Känner mig så himla jagad av dem bara…aldrig en lugn stund, de står jämt bakom hörnet och hånskrattar, gnider sina händer när de sträcker ut benet för att fälla mig.

 

 

 

Jag älskar den här bilden, så fängslande drömlik, så djup och så självklar samtidigt...perfekt. Om jag bara fick en enda önskan skulle jag vilja vara honom, för alltid, tänk att ligga i sängen i rymden hållandes en måne, fan va gott man skulle sova!

 

Kommentarer
Postat av: Michael Tavic

Vem har inte velat vara den där lilla pojken igen, med drömmar och glädje, utan vuxenvärldens ok. Om man bara visste hur man själv kunde ta kommando och själv föra livet dit man vill, istället för att låta livet styra vart man hamnar.

2016-03-02 @ 21:31:51
URL: http://Facebook.com/MTavic
Postat av: Anonym

Människoevolution. Puppan vet ej den ska bli fjäril. Natten är till för umgdomliga äventyr . Slavarna är inte ute då med dömmande ögon.

Svar: Jag vet inte hur många gånger jag behövde läsa ditt inlägg för att kunna greppa alla liknelser...lustigt. Jag tänker ofta på dig, för ofta kanske
Tavic

2016-07-24 @ 00:26:21
Postat av: Anonym

antar du vet vem. Tänker på dig också

Svar: det är lite din grej, att skriva anonyma kommentarer :p med härligt svammel :D
Tavic

2016-07-28 @ 12:17:06
Postat av: Anonym

2016-09-12 @ 01:48:38
Postat av: Anonym

"The cold never bothered me anyway"...

2016-09-16 @ 12:29:06
Postat av: Anonym

Mörkret har slagit rot helt i dom övriga grenarna hängde min vän sig..kvistarna var brutna alla i en hög runtom önskar ja fick luft.. men ja kan inte andas

2016-11-11 @ 08:49:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0