Miasma

2016-09-22

 

Idag är det den tjugoandra september, mer än sex månader har gått sedan jag lämnade mitt avtryck på denna blogg. Ingen kan väl påstå att detta är en särdeles levande journal över mitt liv, men på det sättet reflekterar den i och för sig mitt faktiska döda liv. Det låter så motsägelsefullt och deprimerande men det är vad jag känner för mitt liv, död. Hur friskt är det? Vem bryr sig… inte jag iaf. Och vem ska läsa dessa ord? Jag inaktiverade mitt facebookkonto i våras, jag ville se om jag var i ”behov” av den eller inte, och fortfarande saknar jag den inte ett dugg. Och faktiskt ingår, än så länge, inte Facebook i tallriksmodellen.
Jag menar jag pratade aldrig med någon där ändå och se andra leva sina liv var, är, tydligen inte tillräckligt för mig – att vidmakthålla något som helst intresset uppe, jag behöver inte veta. Varför skulle jag? Jag känner inte att jag behöver spä på min ångest ytterligare. Ingen av dem få som ingick i min så kallade gemenskap finns i realiteten i mitt liv. Jag har inte kontakt med någon. Det jag skulle komma till är alltså att jag inte har någonstans att kungöra - att jag har gjort ett nytt inlägg vilket i sin tur betyder att jag skriver för mig själv, enbart.

 

Jag är numera drogfri och ser återigen verkligheten med en äcklig klarsynthet. Vidrig är den, urusel.
Jag har så dåligt samvete för att jag slösar bort denna av Gud givna gåva, mitt liv. Det finns inte en tillstymmelse av energi i mig för att orkar förändra något, främst mig själv dåra. Inget, noll.
Min vardag sker med fullständig automatik, vaknar - går till jobbet, går hem, tar sömntabletter för att sova bort tiden mellan mina resor till och från jobbet. Mitt liv består enbart av dessa saker, jobb, bussresor och sömn. Det finns inget mer, ingenting. Maten jag stoppar i min mun har aldrig varit mer osmaklig och vämjelig, jag spottar ut den direkt, köper och slänger, köper och slänger. Det finns ingen anledning, eller för den delen ens en ursäkt till varför jag skall vara vid liv. För att jobba? Ska jag leva för att jobba? Om jag skulle ta semester från jobbet, vad skulle jag göra då? Jag har inte ens en anledning till att ta semester, vad ska jag med alla mina semesterdagar till? De är helt värdelösa för mig. Om jag hade kunnat skulle jag sålt dem alla, skulle kunnat skänka bort dem till och med, i mig har dem inget värde.
Jobbet som tidigare kunde hålla tankarna borta, eller åtminstone mitt medvetande ockuperat blir allt mindre stimulerande, det finns inte längre någon utmaning i det jag åläggs, jag tar då istället på mig mycket, i klena försök att i varje fall hålla mig för dagen sysselsatt, men det går ändå knappt. Petitesser och en väldigt destruktiv jargong gör atmosfären på jobbet rent av giftig (apropå inläggets rubrik), man får akta sig för att ta för stora klunkar av luften i inandningarna då det är en påfallande stor risk att man blir galen. Miasma.

Men de är väl så de vill ha sin luft.

 

De går med sina vässade pekfingrar i högsta hugg, alltid redo för att hitta misstag gjort av en människa. Helst skall tribunalen ske framför en så stor publik som möjligt. Allt du säger och allt du gör kan och kommer hållas emot dig, så det är lika bra att aldrig yttra dina förmenande.
Om mina öron och ögon hade kunnat kräkas hade jag för länge sedan drunknat i mina egna spyor.


Jag bryr mig inte längre, jag gör mitt jobb, och jag gör det bra också tycker jag åtminstone själv, resten får väl sköta sitt. Jag undviker allt och alla, det blir enklast så…visserligen mest ensamt också, men jag orkar fan inte annat. Jag är ett vandrande tomt skal, helt uttömd på liv. Ensamheten är ju inte direkt obekant för mig heller så den är inga större problem att handskas med. Men eftersom jag inte har någon att prata med så får detta vara min lilla ventil, tack bloggen. En funktion har jag hittat iaf, så jag antar att du får ”leva” vidare.

 

En lockande tanke, om än väldigt svart, slog mig häromdagen, tänk om jag fick vara olyckligt kär igen, jag kommer troligtvis aldrig att tillåtas bli lyckligt kär så det är inget jag ens drömmer om längre, men olyckligt kär, det har man ju fått vara många gånger, och i den smärtan, känner man sig på något sätt ändå levande. Att man faktiskt har kärlek att ge (även om ingen vill ha den). Jag önskar jag kunde känna något, varför har mina känslor förlett mig, bara för att sedan överge mig.

 

 

Väck mig till liv och jag skall leva.
 
 
 
 
 
Om det hade varit socialt accepterat hade jag burit en sådan här tjusig mask, det skulle kunna vara min "slöja"
 
 
/Christoffer Tavic, en död dag i taget.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Du är fortf den enda som talar samma språk som min själ. Är glad för din uppdatering du skriver sexigt

Svar: Sexigt? Hehe, all right, tack eller nått =)
Tavic

2016-10-06 @ 16:01:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0