2017!

7 mars 2017

Det var på tiden att detta år får sitt första blogginlägg, jag har ju ändå skrivit på den här bloggen sedan 2009. Den är alltså inne på sitt åttonde år, inte illa va?
Vilka nyheter i mitt liv förtjänas att tecknas ned här då? Jag jobbar fortfarande kvar på labbet i Huddinge, har gjort ett försök att ta tag i studierna igen, så jag kan få min examen någon gång och kunna söka legitimation. Jag har så lite kvar, drygt en termin i poäng räknat varav hälften utgörs av mitt examensarbete. Det skall jag få göra på mitt labb under våren, så efter det kommer det inte vara mycket kvar alls, inte alls, no no

 

Jag är fortfarande ren och det finns en stark vinst i det, antar jag även om jag inte har upptäckt den än… jag har visserligen andra laster kvar men de kanske man kan klara av efter man gjort detta.

 

Jag uttröttas alltjämt av vardagen. Min starka känsla av att vara en främling, i tankar och värderingar är lika påtaglig som brukligt. Varför är dem det? Jag ifrågasätter mina tankar, särskilt mina tankemönster, alltså vägen mina tankar far till ett utslag, allt oftare. Jag befinner mig dagligen i situationer där jag försöker förstå en persons tankeväg, själva resonemanget - snarare än att uppskatta vad de slutligen påstått.
Jag kan bli chockad över hur människor kommer fram till, en för mig ologiskt lösning. Om än omöjligt så försöker jag vara så objektiv jag kan när jag väger mina ståndpunkter mot en annans, jag känner en stark nyfikenhet till att förstå, detta tror jag kan uppfattas som lite provocerande. När någon säger något jag inte förstår, (alltså jag kan förstå orden och dess betydelse men inte alltid dess relevans, dess betydelse) så kan jag bli ifrågasättande. Det upplevs aldrig som något positivt, även om jag egentligen bara vill förstå.

 

Jag har ganska regelbundet mentala sammandrabbningar med mina känslor, jag vill förstå dem, varför de uppstår, lika mycket som jag vill kunna tämja och tygla dem. Åandra sidan är detta ett av mina starkaste bevis för en gudomlighet. Känslor är den mest direkta kontakten vi har med vår odödliga, icke jordbundna själ. De agerar bortom mitt, och ditt, förstånd. Det har ett eget liv i oss, i våra hjärtan.

 

Om jag skall återgå till mina känslor av att vara en främmande svensk i Sverige. Det är ingenting som skett över natt, det har givetvis varit en utveckling, som mycket annat i våra liv är. Jag tror jag egentligen bara blivit mer påpasslig - att kunna uppfatta mina meningsskiljaktigheter gentemot min sociala, kollektiva omgivning. Det jag talar om nu är värderingar, Mina värderingar. I dem är jag konservativ, men allt är ju relativt…ibland känns det som att media och många av våra styrande politiker (rödgröna) försöker utmåla allt som inte är hysteriskt vänstermarxismfeminism som nazism eller fascism. De skulle nog kalla mig konservativ, och i det instämmer jag gladeligen Men jag skulle även vilja även lägga till att jag är en liberterian (som inte bör blandas ihop med liberalism).
Jag ser mig själv vara en kombination av dessa två ideologier: konservatism och liberterianism.
Jag hyllar allt som har med den enskilda individens frihet att göra, att alla människor är med en naturlig medfödd rätt herre över sitt eget liv och sina livsval. Till detta hör att jag avskyr Staten, överheten. Som alltid utan någon som helst pardon tar sig friheter att diktera hur människor skall leva sina liv, att staten skall få avgöra vad som är rätt eller fel väg att gå, vad som är rätt eller fel att göra. Den mest återkommande tanken jag har när jag ifrågasätter staten och myndigheter är: Varför. Varför ska de bestämma? Varför är det självklart? Jag har aldrig kommit fram till ett bra skäl oavsett i vilken fråga, där min utgångspunkt är ”Varför ska staten bestämma detta”.
Varför ska en majoritet få bestämma över en minoritet? Vad är självklarheten i detta? Jag ser inte. Var är mina ögon?
Detta anser jag vara en av demokratins svaga punkter. Finns det någon som kan hävda att demokrati alltid är rätt? Ifall du tänker ja, svara på den här frågan: Om 51 % vill mörda resterande 49% genom att kasta dem i havet, är det rätt då? Om demokratin alltid är rätt så måste det alltså vara rätt att lyda majoritetens vilja.
Jag anser att demokrati även skall kunna skydda minoriteter från majoriteternas inflytande. Detta är kontroversiellt. Detta skänker mig stundtals en ganska stark känsla av anarkism.
Utöver min naturliga ståndpunkt, varför. Har jag lagt till en mening som nästan alltid förekommer i mitt stilla sinne när jag skall resonera kring saker och ting i min vardag, liksom i mina kontemplationer av existentiell natur. Den frasen lyder; Good, is a point of view.

 

Med de här två extremt ifrågasättande utgångspunkterna för analys av min samtid och min verklighet mäter jag nästan allt. Vad som är bra eller vad som är dåligt ligger alltid i, ur vilken punkt man utgår från.

 

Jag skulle även vilja ta i det här tillfället att tala om den polarisering jag inbillar mig alltmer ökar i samhället, på alla tänkbara nivåer. Det känns som ett krig, ett fruktansvärt svartvitt krig, i ALLT. Precis allt. Antingen är man för eller så är man emot något. Antingen är man för 100% invandring eller så är man för 0%. Varför alla dessa extremer? Varför alla dessa oändliga krav på att ta ställning för eller emot något. Varför får jag inte vara neutral? Det anser jag mig ha rätten att vara. Medierna och politikerna är galna att tvinga fram sin egen agenda, sin opinion. Jag tycker det mer och mer känns som att de sysslar med propaganda, i ordets rätta betydelse. De väljer och vrakar bland fakta, förvränger och döljer desamma, allt för att de skall passa deras mål, deras betraktelsesätt. Alla som inte ställer in sig på ledet skall jagas ned och dödas. Inte bokstavligt utan dödas socialt, de skall hängas ut i tidningar med en miljon pekfingrar varav det mesta är i egenskap av förvrängda fakta, så kallad alternativ fakta. Till detta hör även en extrem, paradoxal nivå av hyckleri. De hyllar en person för något men buar ut en annan, fastän de säger eller gör samma sak.

 

De största ämnena jag har tagit till mig av detta är Ryssland, all den enorma desinformation som medier och polikter sprider om Ryssland, alla deras påhittade argument och källor för all möjlig sjuk fantasi. Samma sak med feminism och det trendiga ordet genusvetenskap.

 

Jag menar vad är det är ”genus”snacket för jävla rappakalja? Jag blir inte bara förargade av dessa galna påståenden och krav på samhället utan även skrämd. Hur i helvete kan någon rationellt tänkande människa, med någon som helst verklighetsförankring hävda att det finns fler än två kön? FLER ÄN TVÅ KÖN? WHAT. Alla kön som inte faller inom de två biologiska facken för man eller kvinna är ren fiktion, FIKTION, det är något antropogent konstruerat av de Förvirrade. Inte nog med att de inbillar sig själva detta så ska de även försöka pracka på alla andra i samhället att instämma i deras tendentiösa kamp, i deras tävlan att fortsätta bedriva detta högst verkliga lajv-spel. Jag vägrar att delta i detta, du kan inte vara en magisk enhörning som ett alternativ till att vara en man eller kvinna. Om du vill vara en man eller kvinna, eller en hybrid eller bara en gammal potatis så får du vara det hemma i ditt sovrum, men påtvinga inte andra dina schizofrena föreställningar, pga din egna personliga identitetskris.

 

Samma sak är när det kommer till de här galna feministerna, och deras galna kamp. Det lägger aldrig fram ett rationellt, eller faktabaserat argument till något. De kan bara prata i de mest vaga termer om patriarkala strukturer i samhället? WHAT! Allt som du är har, allt som du egentligen är, har skapats ur vad de kallar för de patriarkala strukturer. De bygger dina hus, dina datorer och telefoner, dina bilar tåg och flygplan - allt. Så varför ska kvinnor bli män? Varför måste kvinnor kvoteras in på alla ”naturligt” manliga yrken som, poliser, brandmän, eller för den delen action hjältar på teve? Det är inte kvinnligt. Varför tjatas det om att kvotera in kvinnor på ”makt positioner” som företagsstyrelseledamöter, varför bedrivs inte kampen för att kvotera in kvinnor på andra kraftigt mansdominerade områden som sophämtare? Varför skall kvinnor som väljer, med betoning på Väljer, stanna hemma med sina barn istället för att stressa efter en karriär, förnekas och förnedras av andra kvinnor? Det har ju för fan varit så sedan människans begynnelse. Jag som tycker att detta är okej, för att friskriva mig från några direkta påhopp tycker jag inte att kvinnor SKA vara hemma och ta hand om barn om de inte vill, utan, notera denna formulering: jag tycker det är helt okej OM de gör det.
Feministerna har dubbat sig själva till offer för att kunna ta saker ifrån män, inte bara materiellt utan även beteenden.

 

För att bli ytterligare lite mer personlig har jag alltid besvärats av tjejers depraverade beteenden till sexuella relationer, jag vill inte ha någon gammal madrass till flickvän, jag har alltid tyckt det varit motbjudande att veta att ett dussin, eller två tre dussin, killar legat där tidigare.  Och i denna känsla har jag också känt mig som en utböling, jag förväntas att acceptera detta. Varför måste jag det?
Folk får göra precis vad dom vill, det tillåter jag dem, så varför tillåts inte jag att ogilla detta? Jag menar om jag vill ha en fin Dux madrass och inte en gammal uttjänad luftmadrass vem gör jag illa då?
Jag är konservativ i mina värderingar. Tillåt mig vara det.

 

Äh, det finns så mycket man kan ta upp om dagens samhälle, allt vad det gäller politik och ideologier, relationer och kvinnor, lagar och förordningar, religion och kultur… man skulle kunna sitta och skriva oavbrutet till oändligheten och ändå aldrig komma ikapp. Detta får blir avslutet på årets första inlägg.

 

 

 

 

 

En av de absolut bästa serierna från 90-talet, underbart att drömma sig tillbaka och in i.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0