Kronologisk ångest

12 mars 2017
 
Ibland. När jag låter mitt huvud sjunka ned i dem existentiella frågorna, ger det mig ångest. Som en radioaktivkälla tål jag att befinna mig däromkring ett litet tag, under ett konstant bombardemang av radioaktiva alfa, beta och penetrerande gamma strålar märker jag inte dess effekt till en början. Men efter ett tag känner jag mig ändå sjuk. Då har jag utsatts för, för mycket strålning. Jag tvingas ta ett steg tillbaka och återigen stänga den enorma blybeklädda dörren till min ångest. För att återhämta mig.
 
Ger tiden er någonsin ångest? Det gör den för mig, ofta. Inte vad framtiden eventuellt har att erbjuda, där även min egen död, min icke existens en gång kommer att inträffa. Det är bara när jag tänker på all tid som faktiskt förflutet. Den här känslan av att gårdagen är lika långt bortom min kontroll som gårdagen var för tio, eller tjugo år sedan. Den känns så himla nära, som om man fortfarande skulle kunna ha någon makt att förändra den, men det går inte. Det är omöjligt. Om jag sträcker ut min arm kan jag ju nästan nå den, den var ju precis här, jag hade den i mitt grepp. Men jag kommer aldrig någonsin, du kommer aldrig någonsin igen kunna greppa gårdagen. Aldrig kommer den att inträffa igen, den var här ett ögonblick, du slöt ögonen sedan – poff väck! Vart tog den vägen? Existerar den någon annanstans just nu? Har langoljärerna ätit upp den än? Dagen som är nu, idag. Är nästan lika svårfångad den, som att fånga rinnande vatten med händerna, alla dina försök att ta tag i den får den bara att slinka ur dina fingrar. Du kan kupa en näve med vatten, du kan låta ett ögonblick av denna dag föreviga sig i ditt minne, ett sätt för mig att göra det är att skriva ned något. Annars, om tio år kan denna dag likväl aldrig ha existerat för mig. Jag har inte interagera med en annan människa för att på så sätt skapat ett gemensamt minne som någon av oss skulle kunna återkalla med en tankes kraft, mitt minne av denna dag skulle lika gärna kunna vara en dröm om 20 år.
 
Jag har drygt levt 11 300 dagar till dags dato. Hur många av dem kommer jag ihåg? Hur många kan du komma ihåg? Jag har utsprida minnen från kanske ett par hundra av dessa. Kunskap som jag tillgodosett mig har inget tillverkningsdatum, de bara finns. Jag kan inte återkalla minne av smaker, lukter, röster…bara bilder. Och dem är ändå bara korta sekvenser av mitt liv, några få så kallade kodak-moments, ett mentalt fotografi, ingen video, bara en halvsudig stillbild. Eventuellt en talad mening, eller en flyktig känsla. Ju längre bak jag eftersöker ett minne, desto grumligare blir dess tillkomst, att säga vilken veckodag det var är omöjligt, för det mesta kanske det går att gissa en årstid men det är knappt, att gissa År blir också svårare. Vilket år hände detta mig? Var det fem år sedan? Tio år sedan? Spelar det någon roll?
Jag börjar förstå äldre människor som behöver tänka efter hur gamla de egentligen är när man frågar dem. Någon gång skall den övergången för mig också ske, att jag behöver ta till matematik för att kunna räkna ut min ålder snarare än att jag bara alltid har den på min tungas spets.
 
Om hundra år kommer vi att upphöra att existera. När det sista minnet av oss lämnar den sista kroppen vid någonsin berörde dör. Då kommer vi att upphöra att finnas. I det ögonblicket kommer ingen längre veta om oss. Om vi har tur kanske våra namn kan återkomma i någons släktforskning men ingen av oss kommer längre kunna påverka en fjärils vingslag på denna jord.
 
 
När all rörelseenergi i detta universum stannat, när det inte längre finns en endaste liten atom i rörelse. Är detta då tidens slut? Vad kommer efter det? Eller kommer tiden att fortsätta ticka vidare oberoende av allt?
 
 
 
Den här tavlan vill jag köpa en kopia av, Fader tid. Så enormt vacker.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0