Nytt år = nya möjligheter?

2 januari 2018

 

Denna blogg är nu inne på sitt 10:e år. När jag började skriva så var detta sätt att publicera, inte direkt nytt men fortfarande modernt eller tidsenligt. Men vem läser bloggar idag? Hur länge kommer jag att fortsätta skriva här? Varför skriver jag ens här?

 

Jag tycker om att skriva, jag tycker det är roligt och stimulerande att få göra det, jag bryr mig inte särskilt mycket om vad jag rätteligen skriver, bara att jag skriver är nog för mig. Jag försöker ändå samtidigt få ned mina tankar och funderingar, mina iakttagelser och kontemplationer som är aktuella i mitt huvud nedom den tid jag skriver. Så det jag skriver idag behöver inte tvunget vara min sanning imorgon. Jag tror dock inte att jag har förändrat mina värderingar så mycket, jag snarare förstärker dem i mig. Jag blir mer och mer övertygad om att jag inte skall ge vika för något av dem, vem är man om man inte ens kan stå upp för sina egna tankar, idéer och värderingar? Säger er: man är ingenting. Så, jag vill vara någonting.

 

Vad och vart jag vill vara är ännu, såsom för decennium sedan, lång ifrån vad och var jag är idag. Allt eftersom jag blivit äldre har den insikten från att i första början gett mig massiv ångest alltefter byggt en grund av acceptans inom mig. Kanske är den jag är idag den jag måste vara, och den jag önskar vara, enbart är till för mina drömmars fantasier, drömmar som aldrig kommer slå in. Jag känner inte samma förtvivlan jag en gång kände inför detta öde, även om jag fortfarande önskar annat… dagen då jag fullt ut accepterar mig själv och mitt liv, sammanfaller nog med allra största säkerhet med den sista dagen jag vandrar på denna jord.

 

Jag skall äntligen härifrån, från min värdelösa lägenhet som jag hatat från dag 1 som jag tvingats bo i, i sju långa år. Sju år har jag hatat min bostad, äntligen…äntligen skall jag få en ny fin lägenhet, det skall bli underbart! Lustigt nog, kanske ödet igen, fick jag samma dag som jag fick veta att jag hade chans på lägenheten också veta att jag skulle få en hel del pengar vilket blev perfekt! Helt plötsligt har jag nu fått råd att köpa massor av saker till min nya lägenhet, har redan hunnit köpa världens skönaste säng, gjort av änglar tror jag. Sen blir det nog en massa andra fina saker. Måste ju ha soffa också, kanske en ny fin stor teve!

 

Ska bli så skönt att få slippa den där gubben som sitter ute jämt och KRÄKS, det är det enda han gör, varje dag, flera gånger om dagen sitter han ute och kräks massa äckligt slem och fan vet jag. Verkar inte bekymra någon det minsta, själv måste man tippa på tå för att undvika att trampa i det. Men men det är väl så de vill ha sin entré antar jag, så jävla motbjudande och kväljande varje gång man skall in och ut i porten. Hatar Haninge bostäder, världens sämsta jävla bovärd, de har ingen respekt för sina hyresgäster, vi är som kackerlackor för dem. De stampar på oss, behandlar oss som skit, men ändå är vi kvar, för vi har ingenstans att ta vägen och vi tillåter dem behandla oss hur dem vill, vad ska vi göra? Nej nej… nu är det dags för ett nytt, extremt efterlängtat kapitel i mitt liv att ta vid. Jag kan knappt bärga mig, jag är så full av förväntan och längtan. Himlen nästa! Låt 2018 bli förändringens år för mig, snälla.

 

 

 

 

Under attack

16 november 2017

 

Jag är under attack. Jag kan inte identifiera min antagonist. Jag förstår inte i vilken riktning jag skall kuva mig under min sköld, jag ser inte min angripare, var är du? Vem är du? Jag känner hur du stramar åt min strupe, hur du fyller mina lungor med ditt gift, hur du vittjar mitt hjärta på blod, hur du fyller mitt huvud med bedrövelse och fördömelse. Jag känner din fysiska närvaro, vart enda hårstrå reser sig efter dig, pekar ut dig…men jag kan inte förnimma dig med mina andra sinnen. Mitt adrenalin pumpar genom mina ådror som om jag vore det svagaste och klenaste djuret på savannen. Skräcken, fasan över att jag skall finna dig får det att rysa genom hela min kropp. Min fantasi försöker urskilja dig från min omnejd, men allt den ser är ett becksvart moln av ångest. Min förtvivlan över att inte kunna förstå, förstå mina egna känslor, varför jag känner som jag gör….det gör mig galen.

 

 

Hur kan jag vara 31 år och inte kunna handha mina egna känslor? Hur kan jag inte förstå vad det är som är deras ursprung? Vem, eller vad ska jag undvika? Skall jag akta mig för? Hur kan jag efter så många år på denna jord fortfarande vara så tafatt med mina lidelser och inlevelser? Hur jävla värdelös får man bli? Jag känner mig som ett hjälplöst barn. Snälla, lämna mig inte ensam med mina känslor, de är inte bra för mig, de gör mig illa och de kommer att ha ihjäl mig så fort du vänder bort.
Det var länge sedan ångesten jagade mig så här, jag känner mig fruktansvärt värdelös, misslyckad, oälskbar. Jag föraktar mig själv, jag vågar inte titta någon i ögonen för jag är så rädd att väcka deras avsmak. Min egen spegelbild får mig att kvälja. Det jag mest av allt vill nu är att försvinna, försvinna bort från mina misslyckanden, min ångest, mitt hat mot mig själv. Befria mig från detta lidande, befria mig från mig själv, jag är en sån börda. Ett skrovmål för cerberus.

 

 

 

 
 
 

Böner

8 november 2017

 

Folk verkar tro, att be till Gud är om att få saker tillbaka, att få SIN viljas önskan tillgodosedd. Som om Gud vore någon tuggummiautomat eller en önskebrunn - man ber om något så skall man få det. Böner, skall inte handla om att få saker och ting, att tillönska sig saker och ting, om Begär.
Det är galet att ateister inbillar sig det förmenande. Eller rättare sagt det är förnedrande att ateister förmodar det, både för dem själva och för de troende. Man ber om inre auktoritet och vitalitet, om att man skall ådra sig insikt över sina egna tillkortakommanden, man ber om vägledning i svåra kval och förlamande vånda.

 

Du tillber din skapare, till din Gud, för att visa tacksamhet och vördnad inför Honom och Hans skapelse, inte för att få en ny iphone i julklapp. Be om att Han skall ge dig styrkan du behöver för att du skall kunna förstå och förfärdiga ditt eget liv och din egen framtid på goda och moraliska grunder, på tålamod och ärlighet, på rättfärdighet. Böner skall motivera dig att förändras och förändra.

 

Vi ber för att vi skall förstå att våra egna planer om, våra liv och vår samtid, inte nödvändigtvis är Guds plan. Vi ber om att förstå att vi INTE kan förändra och förhindra allting som händer omkring oss, gott som ont. Du ska inte be om något som inskränker en annan människas rättigheter. Vi människor, särskilt ateister, måste begripa att människor inte är goda eller onda, vi måste förstå att vi är BÅDE och. Även du som just nu läser detta, som kanske bara förespråkar kärlek och omtanke om allt, måste inse att du inte är - Bara god. Du är också ond, du är full av tillkortakommanden och själsliga lyten. Så länge du inte inser detta, och accepterar den sidan av dig själv kommer du aldrig att bli en full människa. Du kommer fortsätta leva som en halv person, en ytlig sådan, reducerad och inskränkt i dina resonemang och i din världsbild. Det betyder inte att du skall vara ond, utan bara ha förståelse för att även du är kapabel till ondska.

 

Vänsterskitfittor (aka. de gudlösa) tror att de kan LAGSTAGDA bort ondska.

”Bara vi får tillräckligt många lagar så försvinner allt som är ont!”

”Bara vi inskränker på människors medfödda rättigheter och människors frihet så blir vi av med ondska och vi kan leva i Utopia.”

 

Vi har getts liv, Vi är skapta med fri vilja, DÄRFÖR finns ondska.

 

Kristna tror inte att de kan BE bort ondska. Att de kan be bort att sorgliga och hemska saker skall hända dem eller deras kära. Jag tycker det är hemskt att personer, atiester, strävar mot de gudfruktiga och kristendom. De förnedrar, förlöjligar och rent av hatar mot människor som Tror.

 

Ett tydligt exempel såg jag igår när jag besökte MSN’s sida, jag minns inte ordagrant vad ”artikeln” hade för titel, men det handla om att ”Myter om aborter”. Vilket var ren propaganda FÖR aborter, där författaren försvarade allt med aborter. Det var bland de vidrigaste jag läst någonsin, främst för att vad det symobilserar i vårt Sverige. Här i världens gudfattigaste land, där väldigt få människor ser livet som något heligt och övernaturligt, där de flesta är FÖR aborter. Vilka skulle denna artikel rikta sig till? De som redan inte har något emot att ha ihjäl foster (som enligt mig också är människor – och därför har rätt att leva lika mycket som du), som använder aborter som preventivmedel. För de redan frälsta? (Ber om ursäkt för ironin)

 

Jag förstår faktiskt inte. Att vara abortmotståndare i Sverige likställt med en våldtäktsman, på något sätt är det HEMSKT, DÅLIGT och MOTBJUDANDE. För att jag är för liv? För att jag är för rätten för att det ofödda barnet skall få leva? Jag tycker ni är motbjudande.

 

Besök denna sida: https://www.babycenter.com/pregnancy-week-by-week

 

Vilken vecka tycker DU det är okej att ha ihjäl barnet? I Sverige är det tillåtet att göra abort utan särskild tillåtelse från socialstyrelsen fram till vecka 18. Hur kan folk inte SE med sina ögon att det är ett barn? Ett liv? Att det inte bara är en ”klump” med celler.

 

 

 

 

Drömmar

19 oktober 2017

 

Hur skall man tolka sina drömmar? Ska man tolka sina drömmar? Jag har så länge jag kan minnas kämpat med och mot min fantasi. Är fantasi en förlängning av mina drömmars kapacitet, eller är drömmar en prolongation av min fantasis potens… eller ingetdera?

 

Mina drömmar har onekligen en koppling till verkligheten, eller kanske rättare sagt min upplevelse av verkligheten. Då människor jag ser, hör och interagerar med i vaket tillstånd spelar sina karaktärer i drömlandet. Jag kan drömma väldigt intensiva drömmar om personer jag bara sett för en ynka sekund, den dagen. Vakenhetens tillkortakommanden gör sig påmind - i att vi förlorar den stora bilden, eller vi förlorar den inte, eftersom den finns kvar, men vi offrar den för att få ett sammanhang av världen vi utsetts för. Medan i drömmen, så är det tvärtom. Vi offrar sammanhanget för att få ta del av den stora bilden, därför upplevs drömmar ofta som, i brist på bättre ord, underliga. Våra drömmar är konstiga… det är vad vi kallar dem när vi inte förstår dem, då är dem konstiga. 
Vår vänstra hjärna kan inte hantera, strukturera och begripa våra drömmar, men det inträffar först när vi vaknar och nyktrar till: ”vilken konstig dröm”. När vi väl befinner oss i drömmen verkar ingenting konstigt, eller hur? Alla människors, inklusive ditt eget, beteende verkar så självklart.

 

Ja, klippa gräs mitt i vintern, det är väl inget konstigt? Eller flyga bland molnen som en fågel till en annan dimension är som att ta bussen till centrum, inga konstigheter alls.

 

Ditt förnuft och din logik existerar inte i drömmarnas värld, de behövs helt enkelt inte. Det finns inga regler eller villkor för en dröm. Allting händer, de mest sjuka och extrema tillgängliggörs för din fantasi, inte för att du vill att det ska hända utan bara för att det kan, det finns inga begränsningar för din fantasi. Inget koppel som tvingar den till verklighetens alla förbehåll, den är som en frikopplad hund i skogen, spring runt och runt och vet inte vart den ska ta vägen med all sin frihet.

 

Vad är då drömmar? Är det en förevisning av framtiden? Är det en önskan om vad framtiden skall innehålla? Är det en rädsla för vilka olyckor framtiden kan besvärja fram? Varför ska drömmar skrämmas? Alltså, varför finns mardrömmar? Jag har svårt att föreställa mig en logisk och rationell betydelse av drömmar, och mardrömmar har jag än mindre förståelse för. Vilken evolutionär funktion skulle mardrömmar ha?

 

Jag ser drömmar som ett gränslandskap. Ett gränslandskap till Gud och himmel. Att det är i drömmar vi får en glimt av vår skapares storhet. Att verkligheten är en sund konstruktion medan drömmar är potentialen. De härstammar från samma plats där tankar och ideér tillkommer. Jag förflyttar visserligen spörsmålet bara vidare, men det är min övertygelse. För var kommer en tanke ifrån? Vart kommer en idé ifrån? Ingenstans? Knappast va

 

Drömmar är för mig ett så tydligt exempel på Guds existens som det blir, en ateist skulle väl som brukligt hävda att ideér och drömmar kommer från ingenstans, de bara ”poff” blir till från och ur det tomma intet, precis som deras föreställningar om universums och livets tillkomst. Det anser jag vara ett fruktansvärt osofistikerat resonemang. Jag kan inte förstå att man kan nöja sig med den föreställningen och blunda för dessa frågeställningar, svepa dem under mattan som om de vore oviktiga för att vi med genetiken bevisat att vi till 98% delar DNA med apor – så är vi därför en slumpmässig olycka i kosmos? VA? Ateister ser detaljer och men tycks inte ha förmåga att greppa den hela bilden, de försöker finna bevis i det minsta men ser inte det komplexiteten i det stora.

 

Vi delar DNA till 50 % med bananer. Har de kommit något gott ur ateism förutom det moraliska fördärv de förespråkar. Inte ur min synvinkel. De vill ta religion ifrån oss, de vill ta våra traditioner och vår kultur. Alla de saker som gör oss till människor vill de spola ned i toaletten, för allting är tillåtet, Gud är ju död. Moral är bara hinder, de ska demonteras. Alla ska ha sex med så många de kan för att frigöra sig från den sociala konstruktion som är kärnfamiljen. De skrattar åt den, de hatar den och gör allt för att förstöra den. Lögner och svek är bara verktyg för den personliga framgången, inget att frukta där eller hur? Ateism kan inte försvara moral. Så varför försvara ateism om du tror på moral? Alla jorderikets skatter äro förgängligheten underkastade. Det vi äger är ingenting. Inget kan mäta sig mot vad vi bär inom oss, som människor, gudfruktiga eller ej.

 

Jag skippar predikan och fortsätter prata om drömmar igen. Jag liksom de flesta (tror jag) tar vanligen den lätta vägen ut, att när jag vaknar så rationaliserar jag bort drömmar som om att de inte betyder något. Men är det verkligen så? Betyder drömmar ingenting? Jag tror att jag gör det för att jag inte vill hamna i något avgrundsdjupt kaninhål av filosofiska teorier, som i slutändan ändå är omöjliga att praktisera i verkligheten, den sfär som vi alla delar med varandra är väl ändå den som räknas högst?

 

Men…tänk om vi möts i drömmar då? Tänk om, när jag ser dig i min dröm…så ser du mig i din? Vi behöver inte sova samtidigt, tid är irrelevant i drömmen, det är väl därför det går så fort att sova… vi går och lägger oss och plötsligt är vi vakna igen. På ingen tid alls. Sömn är som en tidsmaskin, till framtiden, och drömmen är själva resan som susar förbi fönstret i din kupé. Drömmen är fylld av allehanda scenarion och scener, familjära som främmande, människor du känner och monster du fruktar, oändliga korridorer i ett tingeltangel. Drömmar väcker alla känslor vi känner i vaket tillstånd, kanske ibland ännu starkare. Om du blir arg på en person i din dröm, som kanske gör något dumt eller ont gentemot dig, känns det inte lite rättfärdigt att vara fortsatt arg på den när du väl vaknar även fast du helt och hållet vet att den personen inte är att belasta för vad som hände i din dröm? Jag menar, du var ju du…och hon eller han var ju han eller hon.

 

 

 

Jag skall, som människor i alla tider, fortsätta att begrunda drömmar och fantasi, jag både älskar och hatar dem. God’natt och dröm sött!

 

 


 

Det finns inget för mig som är så inspierarnade och drömlikt som universum. Hur vacker är inte den bild? Jag älskar den så...

 
För att se den i större format  gå in här -> https://imgur.com/6qiY7MK

Jordan Peterson & Ben Shapiro

12 September 2017

 

En sen dag på jobbet, har precis kommit hem och klockan är snart åtta! Var siste man att gå.
Tar nog en liten sovmorgon imorgon ;)

 

Jag tänkte skriva, och likt förra inlägget egentligen bara dela med mig av något jag tycker är viktigt.

 

Jag har kommit till insikt att politik är ett intresse för mig, jag har länge letat efter intresse, och jag har missat det som varit framför min näsa hela tiden. Jag är inte intresserad av all politik, inte lokal, regional, utan främst nationell och internationell politik, och roligast av allt är amerikansk politik. Det är så extremt polariserat nu, vi har högern (de konservativa) mot vänstern (liberalerna, även fast de snarare driver en kommunistisk politik än en liberal) en klassisk kamp! Jag har själv placerat mig någonstans mellan liberTERIAN och konservatism, alltså på den högra sidan.
Egentligen kanske det är min egen lathet som gjort att jag hamnat där, jag har inte hittat någon annan ideologi (även om jag ogillar det ordet) som lockar mig. Kanske finns det, om jag letar mer noggrant. Jag är för maximal frihet för individen, frihet från staten, men samtidigt tycker jag att kyrkan och kristendomen skall ta mer plats i våra liv, kristna värderingar framförallt.

 

Jag tänkte dela med mig av en person jag nyligen fått upp ögonen för och det är Ben Shapiro, han är en konservativ politisk kommentator och jude, han har en riktigt skarp tunga och kvickt sinne. Han pratar omkull vem som helst, detta gör hans föreläsningar väldigt underhållande. Jag delar inte alla hans politiska åsikter, men en hel del dagsaktuella sådana som hans syn på feminism, transpersoner och de nya ”könen”. Något som vi inte delar åsikt om är amerikansk utrikespolitik. Och hans syn på Ryssland som av någon anledning är mycket negativ och inte särskilt faktabaserad. Han är väldigt underhållande och se gärna föreläsningarna han gör på universitet runt om i USA, jag delar med mig av en här; 

 

 

 

(Skulle inte förvåna mig om Ben Shapiro ställer upp som presidentkandidat om några år)

 

 

Vidare tänkte jag nämna en person till nämligen Jordan Peterson, jag har inte sett lika mycket med honom men han är underbar och ingen har fått mig att tänka så mycket på väldigt länge. Till skillnad från Ben Shapiro som gärna provocerar och mer eller mindre fördummar andra så är Jordan inte det minsta intresserad av det, han är väldigt resonabel och konkret. Han är professor i psykologi och hans intellekt är häpnadsväckande, hans resonemang och kunskaper är helt OTROLIGA. Här intervjuas han av Joe Rogan: 

 

 

Snälla ni, om ni ska läsa eller så något som jag delar med mig av så låt det vara denna video. Den är fantastiskt. Hans djupa insikt i mänsklig historia, kultur och ja framför allt psykologi är fascinerande. Han är helt fenomenal, obeskrivlig! Jag lovar dig att han kommer säga saker du aldrig hört förut, få dig att tänka tankar du inte visste fanns. Jag lovar dig.

 

 

Jag sprider gärna dessa budskap!

 

 

/Christoffer Tavic


Mer politik, mer åsikter och mer historia

19 Juni 2017
 
Jag tänkte fortsätta att sprida lite av mina politiska åsikter och här har jag ytterligare några videos jag önskar ni kunde se:
 
Laura Southern igen om Globalisering:
 
 
En liten video om "The deep state" intressant om Rotschild familjen, hur kan man ignorera den här familjens betydelse för hur världen ser ut idag. Borde finnas med i skolplanen:
 
Och slutligen en video med svensk anknytning, om invandringens goda förespeglingar:

Lauren Southern, en frisk vindsfläkt

4 Juni 2017

 

Jag tänkte dela med mig av ett youtube-video. Det är Lauren Southern som diskuterar Feminism, Jämställdhet, Konservatism, Fake News propaganda och mer… fokus på de första två.

 

Hon pratar om galenskapen i dessa frågor, och hur vi förminskar oss själva, till slavar av marxismfeminism. Om du är en feminist så borde jag varna dig att denna video kommer göra mycket ont. Hon är väldigt klok och om du tycker om videon så se gärna mer från henne, hon är emot det mesta som är politiskt korrekt, och ser värdet och skönheten i det vi får lära oss är äckligt och dåligt från våra politiker och media.

 

I helgen har Bilderbergruppen haft sin sammankomst de brukar ha vart fjärde år eller så…givetvis finns det inget om det rapporterat i vår media, givetvis…då det är de som styr ALL media. På agendan har de Trump, så vi kommer se mycket skit om honom den närmaste tiden, och Putin, så vi kommer få se mycket skit om Ryssland också. Håll i er det kommer bli en vidrig sommar av propaganda.

 

En dag hoppas jag att folk vaknar upp, på allvar och står emot dessa demoniska krafter som i grunden förstör våra västerländska samhällen. Vi kommer gå under annars…

 

 

Här är videon:

 

/Christoffer


Vägskäl

21 maj 2017

 

Tiden passerar i ögonblick. Dessa ögonblick som när de rusar förbi oss i livet definierar en livsväg, lika säkert som de leder mot slutet.

 

Vi rannsakar sällan dessa ögonblick, den här vägen, för att förstå varför Alla saker utspelas och tillfogas. För att fundera på om Vår livsväg är något vi själva väljer eller något vi snubblar in på med stängda ögon.

 

Men.. om vi kunde stanna, för att bedöma varje värdefullt ögonblick innan de passerar oss för evigt? Skulle vi då se alla de ändlösa vägskäl som format ett liv och sen välja en annan väg? Eller skulle vi välja att gå samma?

 

Vem vet vart vi hade hamnat vi om hade kunnat gå tillbaka till ett enda av dessa definierande namnlösa vägskäl i livet.....

 

Christoffer Tavic

 

Liberterianism

20 maj 2017
 
Jag har tidigare skrivit på min blogg om min personliga politiska inriktning, den Liberterianska. Det är Mycket viktigt att den inte förväxlas med liberalism.
Jag skulle i detta inlägg vilja dela med mig av några bilder från liberterianen Ben Garrison.
Som bekant förmedlar bilder budskap mer än vad ord förmår. Så här har ni mina politiska åsikter illustrerade i dessa underbara bilder!
 
Enjoy! :D
 
 
 
 
 
De två sista är starkast!
 
 
 

Kronologisk ångest

12 mars 2017
 
Ibland. När jag låter mitt huvud sjunka ned i dem existentiella frågorna, ger det mig ångest. Som en radioaktivkälla tål jag att befinna mig däromkring ett litet tag, under ett konstant bombardemang av radioaktiva alfa, beta och penetrerande gamma strålar märker jag inte dess effekt till en början. Men efter ett tag känner jag mig ändå sjuk. Då har jag utsatts för, för mycket strålning. Jag tvingas ta ett steg tillbaka och återigen stänga den enorma blybeklädda dörren till min ångest. För att återhämta mig.
 
Ger tiden er någonsin ångest? Det gör den för mig, ofta. Inte vad framtiden eventuellt har att erbjuda, där även min egen död, min icke existens en gång kommer att inträffa. Det är bara när jag tänker på all tid som faktiskt förflutet. Den här känslan av att gårdagen är lika långt bortom min kontroll som gårdagen var för tio, eller tjugo år sedan. Den känns så himla nära, som om man fortfarande skulle kunna ha någon makt att förändra den, men det går inte. Det är omöjligt. Om jag sträcker ut min arm kan jag ju nästan nå den, den var ju precis här, jag hade den i mitt grepp. Men jag kommer aldrig någonsin, du kommer aldrig någonsin igen kunna greppa gårdagen. Aldrig kommer den att inträffa igen, den var här ett ögonblick, du slöt ögonen sedan – poff väck! Vart tog den vägen? Existerar den någon annanstans just nu? Har langoljärerna ätit upp den än? Dagen som är nu, idag. Är nästan lika svårfångad den, som att fånga rinnande vatten med händerna, alla dina försök att ta tag i den får den bara att slinka ur dina fingrar. Du kan kupa en näve med vatten, du kan låta ett ögonblick av denna dag föreviga sig i ditt minne, ett sätt för mig att göra det är att skriva ned något. Annars, om tio år kan denna dag likväl aldrig ha existerat för mig. Jag har inte interagera med en annan människa för att på så sätt skapat ett gemensamt minne som någon av oss skulle kunna återkalla med en tankes kraft, mitt minne av denna dag skulle lika gärna kunna vara en dröm om 20 år.
 
Jag har drygt levt 11 300 dagar till dags dato. Hur många av dem kommer jag ihåg? Hur många kan du komma ihåg? Jag har utsprida minnen från kanske ett par hundra av dessa. Kunskap som jag tillgodosett mig har inget tillverkningsdatum, de bara finns. Jag kan inte återkalla minne av smaker, lukter, röster…bara bilder. Och dem är ändå bara korta sekvenser av mitt liv, några få så kallade kodak-moments, ett mentalt fotografi, ingen video, bara en halvsudig stillbild. Eventuellt en talad mening, eller en flyktig känsla. Ju längre bak jag eftersöker ett minne, desto grumligare blir dess tillkomst, att säga vilken veckodag det var är omöjligt, för det mesta kanske det går att gissa en årstid men det är knappt, att gissa År blir också svårare. Vilket år hände detta mig? Var det fem år sedan? Tio år sedan? Spelar det någon roll?
Jag börjar förstå äldre människor som behöver tänka efter hur gamla de egentligen är när man frågar dem. Någon gång skall den övergången för mig också ske, att jag behöver ta till matematik för att kunna räkna ut min ålder snarare än att jag bara alltid har den på min tungas spets.
 
Om hundra år kommer vi att upphöra att existera. När det sista minnet av oss lämnar den sista kroppen vid någonsin berörde dör. Då kommer vi att upphöra att finnas. I det ögonblicket kommer ingen längre veta om oss. Om vi har tur kanske våra namn kan återkomma i någons släktforskning men ingen av oss kommer längre kunna påverka en fjärils vingslag på denna jord.
 
 
När all rörelseenergi i detta universum stannat, när det inte längre finns en endaste liten atom i rörelse. Är detta då tidens slut? Vad kommer efter det? Eller kommer tiden att fortsätta ticka vidare oberoende av allt?
 
 
 
Den här tavlan vill jag köpa en kopia av, Fader tid. Så enormt vacker.
 

Eviga kärleken

Jag och min kärlek tillsammans i odödligheten
 
Låt mig få bli till stjärnstoft igen

2017!

7 mars 2017

Det var på tiden att detta år får sitt första blogginlägg, jag har ju ändå skrivit på den här bloggen sedan 2009. Den är alltså inne på sitt åttonde år, inte illa va?
Vilka nyheter i mitt liv förtjänas att tecknas ned här då? Jag jobbar fortfarande kvar på labbet i Huddinge, har gjort ett försök att ta tag i studierna igen, så jag kan få min examen någon gång och kunna söka legitimation. Jag har så lite kvar, drygt en termin i poäng räknat varav hälften utgörs av mitt examensarbete. Det skall jag få göra på mitt labb under våren, så efter det kommer det inte vara mycket kvar alls, inte alls, no no

 

Jag är fortfarande ren och det finns en stark vinst i det, antar jag även om jag inte har upptäckt den än… jag har visserligen andra laster kvar men de kanske man kan klara av efter man gjort detta.

 

Jag uttröttas alltjämt av vardagen. Min starka känsla av att vara en främling, i tankar och värderingar är lika påtaglig som brukligt. Varför är dem det? Jag ifrågasätter mina tankar, särskilt mina tankemönster, alltså vägen mina tankar far till ett utslag, allt oftare. Jag befinner mig dagligen i situationer där jag försöker förstå en persons tankeväg, själva resonemanget - snarare än att uppskatta vad de slutligen påstått.
Jag kan bli chockad över hur människor kommer fram till, en för mig ologiskt lösning. Om än omöjligt så försöker jag vara så objektiv jag kan när jag väger mina ståndpunkter mot en annans, jag känner en stark nyfikenhet till att förstå, detta tror jag kan uppfattas som lite provocerande. När någon säger något jag inte förstår, (alltså jag kan förstå orden och dess betydelse men inte alltid dess relevans, dess betydelse) så kan jag bli ifrågasättande. Det upplevs aldrig som något positivt, även om jag egentligen bara vill förstå.

 

Jag har ganska regelbundet mentala sammandrabbningar med mina känslor, jag vill förstå dem, varför de uppstår, lika mycket som jag vill kunna tämja och tygla dem. Åandra sidan är detta ett av mina starkaste bevis för en gudomlighet. Känslor är den mest direkta kontakten vi har med vår odödliga, icke jordbundna själ. De agerar bortom mitt, och ditt, förstånd. Det har ett eget liv i oss, i våra hjärtan.

 

Om jag skall återgå till mina känslor av att vara en främmande svensk i Sverige. Det är ingenting som skett över natt, det har givetvis varit en utveckling, som mycket annat i våra liv är. Jag tror jag egentligen bara blivit mer påpasslig - att kunna uppfatta mina meningsskiljaktigheter gentemot min sociala, kollektiva omgivning. Det jag talar om nu är värderingar, Mina värderingar. I dem är jag konservativ, men allt är ju relativt…ibland känns det som att media och många av våra styrande politiker (rödgröna) försöker utmåla allt som inte är hysteriskt vänstermarxismfeminism som nazism eller fascism. De skulle nog kalla mig konservativ, och i det instämmer jag gladeligen Men jag skulle även vilja även lägga till att jag är en liberterian (som inte bör blandas ihop med liberalism).
Jag ser mig själv vara en kombination av dessa två ideologier: konservatism och liberterianism.
Jag hyllar allt som har med den enskilda individens frihet att göra, att alla människor är med en naturlig medfödd rätt herre över sitt eget liv och sina livsval. Till detta hör att jag avskyr Staten, överheten. Som alltid utan någon som helst pardon tar sig friheter att diktera hur människor skall leva sina liv, att staten skall få avgöra vad som är rätt eller fel väg att gå, vad som är rätt eller fel att göra. Den mest återkommande tanken jag har när jag ifrågasätter staten och myndigheter är: Varför. Varför ska de bestämma? Varför är det självklart? Jag har aldrig kommit fram till ett bra skäl oavsett i vilken fråga, där min utgångspunkt är ”Varför ska staten bestämma detta”.
Varför ska en majoritet få bestämma över en minoritet? Vad är självklarheten i detta? Jag ser inte. Var är mina ögon?
Detta anser jag vara en av demokratins svaga punkter. Finns det någon som kan hävda att demokrati alltid är rätt? Ifall du tänker ja, svara på den här frågan: Om 51 % vill mörda resterande 49% genom att kasta dem i havet, är det rätt då? Om demokratin alltid är rätt så måste det alltså vara rätt att lyda majoritetens vilja.
Jag anser att demokrati även skall kunna skydda minoriteter från majoriteternas inflytande. Detta är kontroversiellt. Detta skänker mig stundtals en ganska stark känsla av anarkism.
Utöver min naturliga ståndpunkt, varför. Har jag lagt till en mening som nästan alltid förekommer i mitt stilla sinne när jag skall resonera kring saker och ting i min vardag, liksom i mina kontemplationer av existentiell natur. Den frasen lyder; Good, is a point of view.

 

Med de här två extremt ifrågasättande utgångspunkterna för analys av min samtid och min verklighet mäter jag nästan allt. Vad som är bra eller vad som är dåligt ligger alltid i, ur vilken punkt man utgår från.

 

Jag skulle även vilja ta i det här tillfället att tala om den polarisering jag inbillar mig alltmer ökar i samhället, på alla tänkbara nivåer. Det känns som ett krig, ett fruktansvärt svartvitt krig, i ALLT. Precis allt. Antingen är man för eller så är man emot något. Antingen är man för 100% invandring eller så är man för 0%. Varför alla dessa extremer? Varför alla dessa oändliga krav på att ta ställning för eller emot något. Varför får jag inte vara neutral? Det anser jag mig ha rätten att vara. Medierna och politikerna är galna att tvinga fram sin egen agenda, sin opinion. Jag tycker det mer och mer känns som att de sysslar med propaganda, i ordets rätta betydelse. De väljer och vrakar bland fakta, förvränger och döljer desamma, allt för att de skall passa deras mål, deras betraktelsesätt. Alla som inte ställer in sig på ledet skall jagas ned och dödas. Inte bokstavligt utan dödas socialt, de skall hängas ut i tidningar med en miljon pekfingrar varav det mesta är i egenskap av förvrängda fakta, så kallad alternativ fakta. Till detta hör även en extrem, paradoxal nivå av hyckleri. De hyllar en person för något men buar ut en annan, fastän de säger eller gör samma sak.

 

De största ämnena jag har tagit till mig av detta är Ryssland, all den enorma desinformation som medier och polikter sprider om Ryssland, alla deras påhittade argument och källor för all möjlig sjuk fantasi. Samma sak med feminism och det trendiga ordet genusvetenskap.

 

Jag menar vad är det är ”genus”snacket för jävla rappakalja? Jag blir inte bara förargade av dessa galna påståenden och krav på samhället utan även skrämd. Hur i helvete kan någon rationellt tänkande människa, med någon som helst verklighetsförankring hävda att det finns fler än två kön? FLER ÄN TVÅ KÖN? WHAT. Alla kön som inte faller inom de två biologiska facken för man eller kvinna är ren fiktion, FIKTION, det är något antropogent konstruerat av de Förvirrade. Inte nog med att de inbillar sig själva detta så ska de även försöka pracka på alla andra i samhället att instämma i deras tendentiösa kamp, i deras tävlan att fortsätta bedriva detta högst verkliga lajv-spel. Jag vägrar att delta i detta, du kan inte vara en magisk enhörning som ett alternativ till att vara en man eller kvinna. Om du vill vara en man eller kvinna, eller en hybrid eller bara en gammal potatis så får du vara det hemma i ditt sovrum, men påtvinga inte andra dina schizofrena föreställningar, pga din egna personliga identitetskris.

 

Samma sak är när det kommer till de här galna feministerna, och deras galna kamp. Det lägger aldrig fram ett rationellt, eller faktabaserat argument till något. De kan bara prata i de mest vaga termer om patriarkala strukturer i samhället? WHAT! Allt som du är har, allt som du egentligen är, har skapats ur vad de kallar för de patriarkala strukturer. De bygger dina hus, dina datorer och telefoner, dina bilar tåg och flygplan - allt. Så varför ska kvinnor bli män? Varför måste kvinnor kvoteras in på alla ”naturligt” manliga yrken som, poliser, brandmän, eller för den delen action hjältar på teve? Det är inte kvinnligt. Varför tjatas det om att kvotera in kvinnor på ”makt positioner” som företagsstyrelseledamöter, varför bedrivs inte kampen för att kvotera in kvinnor på andra kraftigt mansdominerade områden som sophämtare? Varför skall kvinnor som väljer, med betoning på Väljer, stanna hemma med sina barn istället för att stressa efter en karriär, förnekas och förnedras av andra kvinnor? Det har ju för fan varit så sedan människans begynnelse. Jag som tycker att detta är okej, för att friskriva mig från några direkta påhopp tycker jag inte att kvinnor SKA vara hemma och ta hand om barn om de inte vill, utan, notera denna formulering: jag tycker det är helt okej OM de gör det.
Feministerna har dubbat sig själva till offer för att kunna ta saker ifrån män, inte bara materiellt utan även beteenden.

 

För att bli ytterligare lite mer personlig har jag alltid besvärats av tjejers depraverade beteenden till sexuella relationer, jag vill inte ha någon gammal madrass till flickvän, jag har alltid tyckt det varit motbjudande att veta att ett dussin, eller två tre dussin, killar legat där tidigare.  Och i denna känsla har jag också känt mig som en utböling, jag förväntas att acceptera detta. Varför måste jag det?
Folk får göra precis vad dom vill, det tillåter jag dem, så varför tillåts inte jag att ogilla detta? Jag menar om jag vill ha en fin Dux madrass och inte en gammal uttjänad luftmadrass vem gör jag illa då?
Jag är konservativ i mina värderingar. Tillåt mig vara det.

 

Äh, det finns så mycket man kan ta upp om dagens samhälle, allt vad det gäller politik och ideologier, relationer och kvinnor, lagar och förordningar, religion och kultur… man skulle kunna sitta och skriva oavbrutet till oändligheten och ändå aldrig komma ikapp. Detta får blir avslutet på årets första inlägg.

 

 

 

 

 

En av de absolut bästa serierna från 90-talet, underbart att drömma sig tillbaka och in i.

 

Min kärlek

2016-12-04

 

Alla mina drömmar, är bortflugna som vinden.. jag ber en stilla bön om att det förflutna må bli ogjort och att det på något sätt skall finna sin väg till Gud.

 

Min drömmar sprider ut sig ut i det ödsliga kosmos i en sista själamässa för oss..

 

Jag får vandra vidare, ensam i mitt stilla sinnes strövarstråk. Det är bara så… förskräckligt oändligt glädjelöst, frusen barmark varthän man försöker springa. Så fruktansvärt övergivet – paniken bubblar sakta men säkert upp inom mig, när jag inser att jag är så fängslad i detta landskap fastkedjad i handlovar och anklar, bojorna går djupt.. djupt ned i marken med rötter likt en flera hundraårig Ek. Ingen kraft jag någonsin kommer besitta kan få mig loss.


Så snälla lämna mig inte här, ta mig med! Låt mig få följa med dig och slippa denna börda. Låt mig få känna något varmt, låt mig få känna kärlek och låt mig få ta med om så det minsta av dina frö tillbaka för att kunna så i mitt obördiga land. Jag skulle vårda den med allt jag äger och allt jag är… det är inte mycket jag vet. Men jag skulle vattna den med mina tårar, om jag är så illa tvungen mata den med bitar av mitt eget hjärta… jag skulle… jag skulle ge allt. Allt för det, allt för dig. Försvinn inte, lämna mig inte ensam här, vad kan jag göra, vad som helst… om du går kommer jag svälja min egen tunga och kvävas… nej nej nej jag ber dig.. jag kan aldrig oälska dig… Mitt hjärta, varför henne?

 

 

Jag behöver dig för att kunna andas, jag behöver dig för att kunna se jag behöver dig för att kunna lukta och smaka, för att kunna höra och känna jag behöver dig för att kunna le, jag behöver dig för allt som är viktigt…

 

 

                         Min kärlek… du är så vacker.

 

 

Kärlekens siluett

2016-11-06

 

I tusen drömmar har jag råkat dig och ditt obetvingliga leende som i alla dess olika slag tänder eld på mitt stelfrusna hjärta. Tar den till liv, och störtar ut den i den okända kärleken. Du tillåter inte att den saktar ned på sina slag, för dig, eller för livet. Du bryr dig inte om alla mina oförrätter och gamla synder, varje gång vi möts tar du mig alltid för den jag nu i stunden är. Du ser med dina stjärnfyllda himmelska ögon rakt igenom mina och nyanserar världen med miljoner färger den ena mer bländade än den andra. I din värld finns det inte plats för några förutfattade meningar, du får mig att lämna allt sådant bakom mig, ett villkor, säger du när du tar min hand min din ena och med den andre över min mun för du tillåter inte någon opposition. Det är bara här med dig jag känner denna enda lycka. Jag älskar att älska dig.
Min outtömliga affektion för dig ger mitt väsen bränsle nog att flytta berg och sära på hav, bara för dig. Jag blir pånyttfödd i din fysiska närvaro, mina känslor brinner inom mig, jag skulle göra allt för dig. Ditt enda begär är mitt hjärta som jag gladeligen lägger i dina aktsamma förbarmande händer. För jag vet. Jag vet att dem aldrig skulle göra den illa. Ty jag vet också, att du med lidit, jag har sett det i dig. Du klär dig inte i den som jag gör med min, men jag har sett.
Oavsett hur storslagna våra äventyr alltid utvecklar sig till att vara, tvingas jag att försvinna och låt drömmen förtäras av morgondagens eländiga kommande, varje dag skall jag tvingas upp till vår gemensamma verklighet där jag blott är en fotnot. Där jag är ingenting. Inget.
Jag syns inte, jag hörs inte, jag finns inte.
Men jag gläds ändå att jag i min fantasi alltid få ha dig nära, du värmer så gott, jag behöver ingen filt eller täcke, inget ljus eller sol, du ger mig liv genom att alltid infinna dig i min alldeles egna utopi. Drömmen till verklighet kommer aldrig att infinna sig, för det är bara i mina drömmar jag är värdig...

 

 

 

 

Miasma

2016-09-22

 

Idag är det den tjugoandra september, mer än sex månader har gått sedan jag lämnade mitt avtryck på denna blogg. Ingen kan väl påstå att detta är en särdeles levande journal över mitt liv, men på det sättet reflekterar den i och för sig mitt faktiska döda liv. Det låter så motsägelsefullt och deprimerande men det är vad jag känner för mitt liv, död. Hur friskt är det? Vem bryr sig… inte jag iaf. Och vem ska läsa dessa ord? Jag inaktiverade mitt facebookkonto i våras, jag ville se om jag var i ”behov” av den eller inte, och fortfarande saknar jag den inte ett dugg. Och faktiskt ingår, än så länge, inte Facebook i tallriksmodellen.
Jag menar jag pratade aldrig med någon där ändå och se andra leva sina liv var, är, tydligen inte tillräckligt för mig – att vidmakthålla något som helst intresset uppe, jag behöver inte veta. Varför skulle jag? Jag känner inte att jag behöver spä på min ångest ytterligare. Ingen av dem få som ingick i min så kallade gemenskap finns i realiteten i mitt liv. Jag har inte kontakt med någon. Det jag skulle komma till är alltså att jag inte har någonstans att kungöra - att jag har gjort ett nytt inlägg vilket i sin tur betyder att jag skriver för mig själv, enbart.

 

Jag är numera drogfri och ser återigen verkligheten med en äcklig klarsynthet. Vidrig är den, urusel.
Jag har så dåligt samvete för att jag slösar bort denna av Gud givna gåva, mitt liv. Det finns inte en tillstymmelse av energi i mig för att orkar förändra något, främst mig själv dåra. Inget, noll.
Min vardag sker med fullständig automatik, vaknar - går till jobbet, går hem, tar sömntabletter för att sova bort tiden mellan mina resor till och från jobbet. Mitt liv består enbart av dessa saker, jobb, bussresor och sömn. Det finns inget mer, ingenting. Maten jag stoppar i min mun har aldrig varit mer osmaklig och vämjelig, jag spottar ut den direkt, köper och slänger, köper och slänger. Det finns ingen anledning, eller för den delen ens en ursäkt till varför jag skall vara vid liv. För att jobba? Ska jag leva för att jobba? Om jag skulle ta semester från jobbet, vad skulle jag göra då? Jag har inte ens en anledning till att ta semester, vad ska jag med alla mina semesterdagar till? De är helt värdelösa för mig. Om jag hade kunnat skulle jag sålt dem alla, skulle kunnat skänka bort dem till och med, i mig har dem inget värde.
Jobbet som tidigare kunde hålla tankarna borta, eller åtminstone mitt medvetande ockuperat blir allt mindre stimulerande, det finns inte längre någon utmaning i det jag åläggs, jag tar då istället på mig mycket, i klena försök att i varje fall hålla mig för dagen sysselsatt, men det går ändå knappt. Petitesser och en väldigt destruktiv jargong gör atmosfären på jobbet rent av giftig (apropå inläggets rubrik), man får akta sig för att ta för stora klunkar av luften i inandningarna då det är en påfallande stor risk att man blir galen. Miasma.

Men de är väl så de vill ha sin luft.

 

De går med sina vässade pekfingrar i högsta hugg, alltid redo för att hitta misstag gjort av en människa. Helst skall tribunalen ske framför en så stor publik som möjligt. Allt du säger och allt du gör kan och kommer hållas emot dig, så det är lika bra att aldrig yttra dina förmenande.
Om mina öron och ögon hade kunnat kräkas hade jag för länge sedan drunknat i mina egna spyor.


Jag bryr mig inte längre, jag gör mitt jobb, och jag gör det bra också tycker jag åtminstone själv, resten får väl sköta sitt. Jag undviker allt och alla, det blir enklast så…visserligen mest ensamt också, men jag orkar fan inte annat. Jag är ett vandrande tomt skal, helt uttömd på liv. Ensamheten är ju inte direkt obekant för mig heller så den är inga större problem att handskas med. Men eftersom jag inte har någon att prata med så får detta vara min lilla ventil, tack bloggen. En funktion har jag hittat iaf, så jag antar att du får ”leva” vidare.

 

En lockande tanke, om än väldigt svart, slog mig häromdagen, tänk om jag fick vara olyckligt kär igen, jag kommer troligtvis aldrig att tillåtas bli lyckligt kär så det är inget jag ens drömmer om längre, men olyckligt kär, det har man ju fått vara många gånger, och i den smärtan, känner man sig på något sätt ändå levande. Att man faktiskt har kärlek att ge (även om ingen vill ha den). Jag önskar jag kunde känna något, varför har mina känslor förlett mig, bara för att sedan överge mig.

 

 

Väck mig till liv och jag skall leva.
 
 
 
 
 
Om det hade varit socialt accepterat hade jag burit en sådan här tjusig mask, det skulle kunna vara min "slöja"
 
 
/Christoffer Tavic, en död dag i taget.

MMXVI

2016-03-02

 

Jag ogillar att vara själv, med mig själv. Mina tankar är en tornado, de kan riva upp min hjärnas rötter till verkligheten och slunga iväg allt det rationella för att göra plats för den obevekliga fantasin. Den vandrar genom mitt medvetande med sina tusen lavbeklädda fötter och bränner djupa ärr.
Hur mycket jag än försöker fly och vilka medel jag än tar till så biter ångesten sig fast, låser sina käkar kring min hjärnbark och när jag väl blivit nykter igen är jag ännu längre ned i avgrunden. Nästa gång tar jag givetvis samma tillflyktsmetod och då börjar karusellen om igen och smärtan ackumuleras till nästföljande episod. Som en försvarsmekanism, i ren självbevarelse drar hjärtat i nödbromsen på den skenande fantasin, och det är då Apatin framträder, så storslagen och bedövande med sin blotta närvaro stoppar den allt.
Som en stor betongvägg på hjärtats motorväg hindrar den all trafik, till och från. Dessvärre särskiljer den inte, inte på någonting, den bara… neutraliserar. Tiden går och hjärtat, visserligen räddad från undergång är helt ensam i sin betongfästning. Den har ingen kontakt med omvärlden, vilket gör att den förblir naiv och trångsynt. I sin kalla mörka fuktiga barrikad har den blivit smittad med bitterhet som är så fruktsam i denna miljö, den växer över allt och ingenting hindrar dess ambition, absolut parasitvegetation.
Jag hann och bli trettio, faktiskt! När den åldern nu inträder känner jag att jag har förlorat. Förlorat mot mina förhoppningar, förväntningar och drömmar. Jag ville så gärna vinna, eller åtminstone vara med på prispallen, jag försökte och kämpade in i det sista men målsnöret var så långt borta när jag insåg att jag ännu en gång kommer sist. Visst, någon måste ju göra det också, alla kan inte delta för att vinna, men jag kan inte hjälpa att känna en ledsamhet över att jag drog den kortaste stickan.

 

-          Hey Christoffer, nu är det så här att alla andra får sådana här tjusiga jetdrivna springasnabbt skor inför detta Marathon men eftersom du drog den kortaste stickan måste du ha…ehm, de här långfärdsskidorna, stavar är mot reglerna så några såna hjälpmedel kan du inte få använda, men lycka till! Loppet går genom all möjlig terräng förutom snö eftersom det är sommar och hundrafemtio grader varmt ute. Tyvärr har vi slut på alla svala luftkonditionerade löparkläder så du får ha den här blyförstärkta medeltidsrustningen, till den har vi också den här fina sibiriska björnpälsmössan.

 

Jag ville ha så mycket, jag önskade så mycket, jag drömde så mycket om min framtid, så pass mycket att jag sköt mina problem till mitt framtida jag som jag högaktade så. Som jag trodde skulle klara av alla motgångar enbart med hjälp av sina egna enorma framgångar, som hade skrattat åt sitt patetiska förflutna och alla dess misslyckanden. Som hade visat förakt och avsky mot sin skapare från förr, och detta med all evolutionär rätt.
Denne store man visade sig bara vara en illusion, en utopisk övermänniska befriad från all svaghet. När jag väl kom fram till tretti möttes jag bara av mig själv, som stående längs vägen tittade skamset ned i marken och bad om min förlåtelse.

 

-          Förlåt för att jag aldrig blev vad du önskade av mig…

 

Men en miljon ursäkter kan inte vrida tillbaka klockan och min ynkliga illusion förenade sig med mig och vi blev ännu ömkligare. Varför ska jag nu komma i mål? Det finns inget tröstpris för mig.
Men jag antar att jag måste passera mållinjen för att kanske i nästa liv, och i den Marathonen lyckas bättre.
Det får bli min egen tröst. Nästa gång, i nästa liv.

 

Jag är nu efter plågsamma månader av dåliga val, återigen tillbaka till labbet jag slutade i december.
Kanske finner jag stimulans där som kan hålla demonerna kuvade. Känner mig så himla jagad av dem bara…aldrig en lugn stund, de står jämt bakom hörnet och hånskrattar, gnider sina händer när de sträcker ut benet för att fälla mig.

 

 

 

Jag älskar den här bilden, så fängslande drömlik, så djup och så självklar samtidigt...perfekt. Om jag bara fick en enda önskan skulle jag vilja vara honom, för alltid, tänk att ligga i sängen i rymden hållandes en måne, fan va gott man skulle sova!

 

Undergångens förtrupp

2015-12-10

 

Jag har slutat mitt arbete på missbrukslabbet i Huddinge. Det var för min del ett sorgligt avsked, det var nära flera gånger att jag brast i något omanligt känsloutfall, men jag…lyckades behärska mig, helt otroligt, jag kommer sakna de flesta och några väldigt väldigt mycket..nej nu byter jag ämne och skonar er från denna sentimentalitet… härnäst väntar skolan igen. Urgh! Bläh!
Men först en månad av ledighet! Vafan ska jag göra med det? I min nuvarande ekonomiska och själsliga situation känns den helt meningslös. Detta kommer bara få mig att utforska det territorium som jag avskyr men som jag alltid tycks befinna mig i, mitt stilla stinne.
I sinnevärlden är jag bara en rudimentär varelse av total inkompetens från avsaknaden av livserfarenheter och djupare affektion, jag trevar i okunnighet helt oförmögen att förstå.
Jag vet att det finns en värld bortom min egen. Men jag kan inte föreställa mig den, jag ser dess invånare varje dag som bekräftar dess existens. Vi delar samma fysiska, materiella sfär. Men oavsett hur nära jag kommer någon fysiskt, känner jag att det är milslånga avstånd, intellektuellt, andligt. Detta blir väldigt tydligt då jag inte ser eller hör…kanske rättare sagt, inte berörs, av samma stimuli som andra. Det är på hinsidan av min förståelse.
Detta får mig att känna mig apatisk, jag jagar ständigt mina känslor, jag söker efter dem för att få känna. Få känna. Få…
Denna strävan tar mig till tillstånd, som jag måste undanhålla för den själsliga, intellektuella aristokratin. De skulle aldrig tillåta mina utvägar, mina fördärvliga lösningar. Jag skulle kastas ut och baktalas. De skulle rubricera mig för att kunna ge röst åt min undergång. I slutändan, vad de skulle välja att kalla mig är irrelevant. Jag Är helt enkelt.
Jag vill känna samhörighet, djup betydelsefull och oändlig. Var finns den?
Jag får fortsätta denna galaktiska resa bland stjärnor och dess slavar under gravitationen, sicksackandes bland supernovor och svarta hål skall jag hålla ut och fortsätta söka efter vad det än är jag letar efter, kärlek? Samhörighet? Äventyr? Ordning? Kaos? Lycka?...Tiden för mitt återvändande tycks aldrig vara stundande. Jag hade en gång en guide till dessa resor, som visade mig hur man skall ta sig runt…men hon stack.. och jag färdas nu ensam med mina stjärnkartor i ena handen och en kompass i andra, ryggsäcken packad och vattenflaskan fylld. Medmänniskor! Ert släkte överträffar min förståelse, ni är alla ett rike. Oberoende. Jag kan inte ens förstå existensen i ert väsen. Ni har ingen början och ni har inget slut, ni är eviga och när jag har utrotats och blivit bortglömd kommer ni uthärda. Jag vill vara en av er.

 

/Christoffer Tavic

 

 

 

Jag vill hit.

 

Annalkande vinter

2015-11-14

 

Allena, mot den annalkande vintern. I den skall jag hålla andan tills fläckar lika svarta som det förflutna fyller mina lungor med lögner om hopp. Val och beteenden som jag inte vill bekanta mig med egentligen tar över min kropp, det finns ingen motståndskraft i mig. Jag skäms när jag ser mig själv i ögonen framför spegeln, skäms över mig själv, för mig själv.


Skammen lägger sig så fort jag vänder bort blicken och den oövervinnerliga apatin tar återigen över. Jag jagas av tomheten som vill äta upp mig, fylla mig med sitt vidriga gift.


Jag vill inte låta dess förhatliga klor infektera mig. Jag vill inte att denna pest som har smittat mig skall sprida sig vidare, hur skall jag förhindra det? Jag har hållit den i karantän inom mig, känt hur den bryter ned mig inifrån, skonar alla bärande balkar och riktar in sig på allt annat, för att kunna tillgodogöra sig sin föda och existensberättigande. Jag mår vara uppfylld av denna farsot men den är åtminstone isolerad från omvärlden. Min motivationsnivå är så låg att till och med mina ögonlock strejkar. Vad är det då som fortsätter bära mig? Varför rör jag mig ens framåt? När det inte finns någon vinning i det? Hur kan min autopilot vara så välprogrammerad att jag egentligen inte ens behöver vara där för att se över kontrollen… den gör sig och rör sig så obehindrat att jag skulle kunna vara en robot. Mitt Jag ser ut genom själens speglar och kan enbart beskåda denna dekadenta resa mot bottnen. Tomheten är en depraverad despot. Paradoxalt fylld av animositet.


Jag plågas så av mina värdelösa valt jag gjort tidigare i livet, jag hatar dem. Men jag var inte stark nog då, och är ännu klenare idag. Positiva vitsord kan inte penetrera den barriär som omger och skall skydda min sinnevärld. Skydda från vad, egentligen? Finns det något mer som den kan drabbas av som skall kunna påverka utgången MER negativt? Knappast. Min resa nedåt kunde inte vara rakare. Det har den varit länge. Mitt hjärtas vilja håller sig undangömd, saknar all form av civilkurage för kunna göra något som helst motstånd i denna invasion. Darrar av rädsla bakom revbenen, tror att den skall kunna gömma sig från helvetets hundar, som luktar till sig rädsla lika enkelt som att peka ut solen på himlen. Där är den. Den är så klumpig och saktfärdig att den inte ens kommer försöka fly från de kraftiga käftarna. De kommer hitta den på sina bara knän och be om nåd för sitt fortsatta liv. Så patetisk.

 

 

Jag vill känna hur det känns att göra framsteg, mot ett mål, mot något vackert, något mer än ingenting. Mina ben vandrar totalt bortdomnade från denna verklighet att jag inte har en aning om vad det är för mark som de trappar på. Förfrysande is eller smältande lava, vem vet? Kanske glasskärvor och smittade kanyler? Inte en mjuk sommargräsmatta iaf.

 

/Christoffer Tavic

Här vill jag stå.

 

Libertarianism och Scott Horton

2015-10-04

I mitt förra inlägg redogjorde jag om än mycket kortfattat att jag gått från har varit vänsterorienterad, i avsaknad av bättre ord. Till att bli konservativ. Även om detta är sant så har jag även funnit libertarianismen. De två går inte alltid ihop, men om möjligt skulle jag vilja kalla mig Konservativ-Libertarian, tyvärr så vitt jag vet finns det ingen sådan politisk inriktning, än! Vidare är libertarianism inte särskilt välkänt här i Sverige, det finns inte ens någon svensk motsvarighet till den ideologin, men ni bör veta att den är väldigt, väldigt liberal: Allt som har med staten att göra ifrågasätts. Det minsta lilla staten försöker påtvinga människor någonting överhuvudtaget tas starkt avstånd från. Mitt fascination för denna politiska inriktning har vuxit ur en enda person egentligen, Scott Horton, han har en radioshow i USA. Han bor i Austin Texas och sänder några timmar varje vardag. Där tar han upp aktuella, politiska händelser som sker ute i världen, framförallt krig, och utgår från den amerikanska utrikespolitiken. Ibland tar han upp saker som händer inhemskt, men det är lika intressant det skulle jag vilja säga. Han har verkligen fått mig att öppna upp ögonen för statens funktion och roll i samhället och jag önskar att fler skulle lyssna på honom, så därför gör jag mitt för att sprida hans budskap här i Sverige, jag länkar här direkt till hans webbsida:

http://scotthorton.org/

Där hittar ni de senaste intervjuerna och hans senaste show, det syns tydligt och jag skulle vilja att ni lyssnar på något avsnitt. Jag förstår i denna hektiska värld, att ni alla har mycket som skall hinnas med, så därför har jag klippt ut 20 minuter från ett avsnitt han sände den 28:e september och laddat upp de, se det som ett smakprov! Jag har klippt bort lite reklam för att ni ska slippa det! Här hittar ni ljudklippet:

http://vocaroo.com/i/s18lBIZtKXMB

 

Han ser de aktuella världshändelserna ur en libertarians ögon. Det finns en hel del begrepp som kanske inte är så självklara för den som inte hört dem förut, men ni kommer ändå förstå helheten, garanterat.

 

/Christoffer Tavic

 

Samtiden

2015-09-16

 

Och så nu är det september, sommaren kom och gick lika fort som jag befarade att den skulle. Tiden accelererar verkligen, dagar månader, ja till och med år bara försvinner, jag försöker kupa tiden som vatten med händerna och det rinner bara bort, drypande droppar av timmar faller ur mitt taffliga grepp. Ögonlocken konverterar millisekunderna i sina rörelser till veckor… måste jag blinka så långsamt.
Ensamheten, och dess omfamnande tomhet är allt för närgången, så jag har bestämt mig för att köpa en katt. Någon som kan sakna mig, någon jag kan betyda något för, någon jag kan längta efter, någon att mjaua med. Hm… snart så
Jag känner mig som vandrande äggskal utan någonting i, fullständigt innehållslös. Ihålig.
Försöker ständigt undertrycka denna känsla inom mig, genom att ständigt vara sysselsatt. Något som får ögonen att dra blicken från mitt tomma, allena inre. Må de vara spel, film, serier, vad som helst… bara det fungerar…

 

Jag vrider blicken utåt mot världen och jag finner knappast sinnesfrid i den:

 

Hur ser världen ut idag då? Allting är på god väg, eller? Skönt.
Som ni vet är mitt förakt mot USA, eller ja, deras politik och i synnerhet deras utrikespolitik..ganska, gränslös. Hettan i deras ideologi tillsammans med syret i deras intervention bådar inte gott får någon, någonsin. När gjorde USA någonting bra sist? Ärligt talat? Var än de ingriper med sina ”goda föresatser” väntar tusentals döda. Obama vill ju inte vara sämre än sina föregångare, hur många miljoner dödade inte Bush, eller Clinton? Skulle Obama vara sämre än dem? Knappast! Han skall minsann visa dem! Man kan inte vara en amerikansk president utan miljoner människors blod på sina händer! Tänk om Hillary skulle bli president, och hon skall överträffa sin make, oj oj oj så många miljoner människor som kommer få sätta sitt liv till för den bedriften. Hon är i direkt förbund med djävulen och hon kan bli USAs, världens mäktigaste land med världens mäktigaste militär, nästa president? Hjälp sig jag bara. Detta lovar jag er, skulle vara de mest fasansfulla som skulle kunna hända den här planet. Och det är dem vi vill närma oss? Vi, svenskar, vill närma oss USA? DEM SOM HAR INVADERAT IRAK TVÅ GÅNGER och bidragit till Al-nusra och i förlängningen IS med vapen och militär utrustning (för att störta Assad) alltså -> SOM BÅDE FÖR ETT KRIG MOT TERRORISM SAMTIDIGT SOM DE GER DEM VAPEN FÖR ATT BEDRIVA TERRORISM?!?! Som har ihjäl mest människor av alla nationer, det är dem vi vill slå oss ihop med, vi ska gå med i deras NATO? Vi ska skicka ut svenskar för att kriga åt USA? Och göra oss till måltavla? Det är vad alla våra politiska partier strävar mot, de flesta iaf. Det är hos amerikanerna svenskarna vill krypa upp i famnen när den onde ryssen är så AGGRESSIV i öst. Förlåt mig om jag är LITET misstrogen. USA har bombat IS i över ett år nu, de har fällt tio tusen bomber över Syrien och Irak. Men häromdagen när det kom fram att Ryssland skulle gå in för att stödja Assad och hjälpa till i kriget mot IS, då är det illa. Det är något dåligt. Det spelar ingen roll vad de finns för argument bakom deras slogan om att allt Ryssland gör är ont, det gäller bara att yttra dem orden tillräckligt många gånger så börjar folk att tro det. Som här i Sverige, jämt hör jag hur aggressivt Ryssland är, men aldrig ens en mening om varför.. Det är lika självklart som att ta på sig strumporna innan man sätter på sig skorna. Det är som ett jävla mantra. Säg det fem gånger innan du går och lägger dig varje kväll så blir det sant! Förstår ni vad som skulle hända om Assads regering föll? Ni tycker att det är många på flykt nu, undan IS halshuggningar arkebuseringar lemlästningar och sexslaveri? Förstå vilken katastrof det skulle vara om man AKTIVT tog bort deras största motståndare (Assad)? Herregud.

 

Mitt förakt stannar inte bara vid USA, utan gäller även våra vämjeligt slemmiga svenska politiker också, naturligtvis. När gjorde de senast någonting bra för dig? Någon av dem? När hade en politiker senast en bra idé? När jag var yngre, i tonåren, var jag vänster, jag var inte längst ut, jag var aldrig engagerad eller något sådant politiskt, knappt ens intresserad, tror jag.. med åren har jag gått åt höger, börjat ifrågasätta staten, blivit mer och mer konservativ. Jag vill inte att staten ska styra över mig. Jag började ifrågasätta varför staten skall styra över mig, över oss? Varför ska den det? På radion för ett litet tag sedan hörde jag en kvinna bli intervjuad på stan, reportern frågade henne om vad hon tycker om lagförslaget om att det ska bli olagligt att cykla utan hjälm (även för vuxna). Hon svarade att människor inte alltid vet sitt eget bästa. Jag höll på att få en chock av uttalandet, som jag nästan själv skulle kunnat säga för 15 år sedan. Människor vet inte sitt eget bästa. MEN STATEN GÖR DET?!? Hon vill GLADELIGEN lämna ifrån sig sin egen frihet TILL STATEN! Hur kan man värdera det och sig själv så lågt? Hur kan människor frivilligt lämna ifrån sig sina medfödda mänskliga rättigheter, om att alla skall få bestämma över sig själva, till en STAT. Jag har verkligen, starkt, börjat ifrågasätta statens makt över människor, att staten skall bestämma vad DU skall göra, DEN VET VAD SOM ÄR BÄST FÖR DIG, du kan inte bestämma själv vad du vill göra, det skall staten göra! Yepp. Svensson älskar staten mer än några kommunister, det enda de hatar är när staten verkar göra något bra för någon, som att tillåta människor välja själva vad de gör med sina liv. Fyfan! Givetvis skall det LAGFÖRAS att pappor MÅSTE vara hemma med barnen, för det är inget som människor, familjer, kan få bestämma själva, NOPE, STATEN VET BÄST. Så klart skall du få böta för att du cyklar utan hjälm, inte för att det är brottsligt, utan för att DET ÄR STATEN som bestämmer över dig! DET står skrivit i den heliga LAGBOKEN, LÄS HÄR, ”staten bestämmer över dig”, ”staten är din herre”, om du ifrågasätter statens auktoritet, tex. Genom att tänka själv och FÖRSÖKA bestämma över ditt eget liv skall du straffas, du skall bötfällas! Våra underbara folkkära politiker som står och viftar med vita flaggan men har blodet upp till knäna säljer vapen till hela världen, särskilt sådana charmfulla och inbjudande platser som SAUDI ARABIEN, som beviljat hela 3 flyktingar från kriget i Syrien asyl! Som inte alls understödjer Islamiska staten på något sätt med pengar.

 

Bah, varje dag skall man ha styrkan att resa sig över alla dessa lögner, de dolda avsikterna, hur kan någon lita på vad en politiker säger? Deras enda jobb är att blidka massorna. Trycka ned sina världsfrånvända ideal ner halsen på oss. Tvi

 

 

 

Tack för att jag fick ventilera mig lite! /Christoffer Tavic

 

 

Tidigare inlägg
RSS 2.0