Kognitiv dissonans

Lördag 18:e Maj 2019.

 

Det rymms många besvikelser i mitt förflutna, tidens tand verkar ha förlorat sina Midaskrafter att förgylla minnen för mig: För den lyckliga perioden i mitt liv känns allt mer avlägsen, eller rättare sagt främmande. Jag lägger ned mycket energi i att hitta nya argument och därmed ny motivation till att förändra min tillvaro. För jag är inte nöjd. Jag är inte nöjd med livet. Jag är inte nöjd med vad det har gett mig, framförallt är jag missnöjd med mig själv att jag inte tar tillvara på det och utnyttjar det till sin fullo, det var väl det som var tanken när jag kom till denna värld, vill jag tro i alla fall.

 

Det känns som att jag har fallit ned i det litterärkonventionella svarta hålet, men när jag föll hamnade jag inte på botten. Jag står på en avsats. Med bara ett armslångt avstånd till kolossal dekadens.
Härifrån är det nästan lika långt till ytan som från botten, föreställer jag mig....så mitt själsliga dilemma är, skall jag kliva ned ett steg och riskera att förgora mig själv, eller ska jag försöka klättra uppför, från, den plats jag befinner mig på?
Min avsats erroderar, jag har stått här länge och väntat på ett tecken, en rörelse jag kan fokusera min blick och medvetande på, men det är bara svart, jag kan inte identifiera min omgivning, och jag kan inte värdera min omgivning, mitt omdöme är därmed något jag allt mindre förlitar mig på att ta mig ur jobbiga situationer.
Jag menar...för mitt track record är inte särskilt bra, Varför skulle någon (inkl. mig själv) lyssna på mig? Jag har inte kommit någonstans, jag har ingenting, jag är ingenting. Så uppenbarligen är jag fel, opassande och felaktig. Min livsstrategi är uppenbart defekt. Jag har i hela mitt liv kännt mig utanför, särsklit intellektuellt, jag förstår inte hur människor tänker, jag förstår inte i vilka banor människor tänker, hur de begränsar sitt tänkande för att bli pragmatiska istället för filosofiska.
Jag har försökt att mimikera processen, men jag kommer aldrig fram till en praktisk konklusion i de stora frågorna.
Jag måste deducera mina värderingar och tankar för att kunna acceptera dem, det gör livet mycket svårare för mig har jag märkt eftersom detta kräver allt mer energ, det är inte en av mina naturliga begåvningar. Det måste vara rationellt, annars skapar jag för mycket kognitiv dissonans.

 

Hittar bara nya vilovägar i denna jävla snårskog till liv, vafan är det för jävla labyrint livet är egentligen? Hur fan ska man kunna hitta rätt väg genom den? Kunde man inte fått en liten karta vid födsel, och en kompass så man förstår i vilken riktning man går. Det känns som man blivit dumpad vid ingången och själv skall försöka ta sig igenom den... vidare också att min lilla labyrint är beklätt med extra mycket friktion på golvet, det är segt att gå och varje steg är tungt, häckarna som utgör labyrintens väggar är alldels för täta för att kunna tjuvkika på andra...tur för mig att folk basunerar ut sina framgångar för alla och en var...jag lyssnar, analyserar och försöker, utefter deras goda råd och tips att hitta den rätta vägen genom labyrinten. Det gäller att hålla sin gasmask tät också för det är mycket försmädligt gift folk sprider, medvetet och omedvetet. Det senare skapar mycket irritation, obefogat mycket. Sociala relationer är för intrikata för att jag skall kunna njuta av dem fullt ut. Det krävs att för många känslesprö är aktiva för att förtså vad människor vill säga istället för vad dom säger. Vad dom vill göra istället för det dom gör. För mig tycks det krävas mer analysering och intellekutell bearbetning än andra i en diskussion. Det är ytterligare en hämmande faktor i den mycket begränsade sociala konstellation jag befinner mig i. Min person räcker inte till.

 

 

 

tiden för beslut är inne och jag känner mig mer villrådig än någonsin. Härifrån där jag står ser jag bara dessa alternativ, att antingen ta ett kliv ned eller börja klättra....det finns inga stegar eller rep att ta tag i, jag måste med mina bara fingrar klättra. Men jag står inte i begrepp att göra någonting. Hur jag än vänder och vrider knyter jag riset om ryggen. Varför är det inte För obekvämt för mig? Varför uteblir min indignation?

 

Mina drömmar är inte längre unga, och de lyckas inte ta mig dit jag vill. De måste förpassas till mitt förflutna, jag måste hitta nya och realistiska drömmar, men hur lätt är det med en fantasi som en infantil. Jag försöker att förlita mig på att sanningen är den enda vägen, ärlighet och uppriktighet. Men i en värld där masker säljs som vatten i öknen är det inte så lätt att stå emot. Ta bara på dig masken och va den du vill vara, istället för den du är...dessvärre sitter ju maskerna ganska löst och dom är delvis svåra att andas bakom.

 

 
 

RSS 2.0